”Piano mon amour” eller ”Piano min älskade – från Sverige med kärlek” var titeln på denna pianokonsert på Goethe-institutet. Virtuosen demonstrerade för den kräsna Parispubliken sin stora fingerfärdighet.
”Tyvärr känner inte alla pianister till möjligheterna en Blüthnerflygel erbjuder”, förklarade Martin Sturfält (född 1979) för mig under denna intervju. Det är ett mindre vanligt instrument med en extra sträng. Efter konserten fick jag kika in i flygeln och se strängen ”den som gör skillnaden”. Stiftelsen Blüthner-Reinhold, skapad 1992, stöder unga pianister, delar ut priser och ger bidrag med mera.
Men du blev inte nervös av att spela på en annorlunda flygel?
– Nej, jag gillar utmaningar som du kan se på mitt val av musikstycken.
Innan vi går in på kvällens upplägg, kan du berätta lite om dig själv? Kommer du från en musikfamilj?
– Det kan man inte säga men min pappa
spelade mycket piano hemma och min farfar var kantor nära Nyköping. Jag själv växte upp på en mindre ort i Sörmland innan jag flyttade till Stockholm.
Så du spelade piano redan som liten?
– Egentligen var jag intresserad av orgelspel och kom in på pianospelet tack vare min utmärkta pianolärarinna, Esther Bodin, som undervisade mig mellan 1991 och 1998. Sedan kom jag in på Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Men redan som elva-åring gav jag regelbundet konserter.
Du fortsatte i London eller hur?
– Ja, jag gick på Guildhall School of Music & Drama 2001. Sedan bodde jag kvar där och spelade på konserter runt om i England både med fasta ensembler, kammarmusik och solo.
Varför flyttade du tillbaka till Sverige när du var så väletablerad där?
– Jag träffade min blivande fru, en basist, och hon undervisar i Sörmland. Så jag flyttade tillbaka till mina gamla hemtrakter.
Är det inte svårt att upprätthålla de internationella kontakterna?
– Lite men internet gör sitt till och jag har redan ett bra kontaktnät. Dessutom så innebär pianospel till 90 % övning därhemma och då är det en fördel att vara på landet utan grannar man stör. Det blev faktiskt ett problem i London när jag inte längre hade min skola att gå till för att öva.
Har du spelat in CD-skivor också?
– Ja jag har ett bra skivbolag i London. Skivinspelningarna har stoppat in mig i ett fack där jag har en tydlig profil som svensk kompositör som spelar svensk musik. Våra svenska tonsättare är betydligt mindre internationellt kända och etablerade än flera av sina nordiska kollegor, framförallt jämfört med Sibelius, Nielsen och Grieg. Så det är en ny nisch.
Avslutningsvis kanske du kan berätta lite om de svenska tonsättarna du ska spela för oss i kväll?
– Det var min nyfikenhet som fick mig att leta upp svenska tonsättare. Vi har en veritabel guldgruva av svensk musik! Det första stycket jag ska spela är av Johan Helmich Roman. Han skrev över 400 verk varav flera för klaver. Sedan har jag valt en modern tonsättare, Anders Nilsson och till sist en kvinna, Laura Netzel.
Det var en lycka att lyssna till denne virtuos spela. Framförallt tyckte jag om Laura Netzels stycke men alla, inklusive de sista mera kända av Robert Schumann och Sergei Rachmaninoff var magiska med kristallklar sonoritet och spelade helt utan noter. Martin är en ung man att räkna med i den framtida musikvärlden! Tack vare honom kanske det skapas en plats även för några hitintills okända svenska tonsättarna värda att presenteras internationellt.
Anne Edelstam
