En gigantisk fresk med flera fotografier tagna av barn inifrån ett flyktingläger pryder väggarna längst med floden Seine, i Paris hjärta.
En hommage till mänskligheten
Denna soliga höstdag när jag promenerar genom Tuileries trädgårdar på väg att träffa Reza som jag ska intervjua, slås jag av Paris överdådighet. Dess praktfulla palats och välskötta parker står med sin skönhet i total kontrast till förstörelsen och krigets hemskheter. Människan är kapabel till det bästa som det sämsta. Rezas 370 meter långa fresk är ett exempel på detta.
Varför denna fresk och varför här i Paris?
Paris är min hemstad sedan jag flydde Iran efter Ayatollahrevolutionen 1979. Frankrike har alltid varit känt som asyllandet nummer ett även om det inte är det längre…
Vad gjorde du efter du lämnat Iran?
Jag fortsatte mitt yrke som fotojournalist för Newsweek, National Geographic och andra tidningar. Mest arbetade jag som krigskorrespondent.
När började du arbeta ideellt?
Redan 1983 då jag var i Afghanistan som korrespondent åt Times, så intresserade jag mig för människornas egna bilder av kriget. Men det var i Pakistan, i ett flyktingläger, som jag gav mina första fotografilektioner till främst ungdomar och kvinnor. Sedan dess har jag fortsatt med det i Sydafrikas kåkstäder, på Filippinerna, i Irak… Jag skapade min frivilligorganisation Aina 2001 i Afghanistan för att träna fotojournalister.
Vad har det lett till?
Jag har format ungefär ett tusen unga kvinnor och män i Afghanistan och startat en tidskrift där. Arbetet har fortskridit i andra länder, även i några av Europas förorter. Det är journalistik från insidan, så kallad ”citizenjournalism”.
Och vad är det ni visar här i Paris?
Det är fotografier tagna av invånarna själva, barn från tolv till femton års ålder, i ett flyktingläger i norra Irak. Vi får på detta vis ta del av deras vardag. Som bilden av ett par fastfrusna skor. Den var tagen av en flicka som kom försent till min kurs för hon var tvungen att vänta tills solen värmde upp tillräckligt för att skorna skulle lossa från marken så hon kunde sätta på sig dem… Det är deras verklighet.
Detta projekt som fortgår ingår väl i UNHCR?
Ja, det är en del av FN:s flyktingorgan och kallas för Exile Voices. Tjugo barn ska under fem års tid fotografera sin tillvaro i lägret samtidigt som de undervisas i fotojournalistik. Jag reser tillbaka om ett par dagar för att fortsätta mitt arbete där.
Vi tar farväl av varandra och när jag observerar den något magre mannen gå iväg med sin kamera i handen kan jag inte låta bli att fundera på att denne man själv var en flykting för inte så länge sedan. Och se vad denne prisbelönte fotograf och författare skapar för sin nästa! Men det land som mottog honom med öppna armar är inte lika generöst längre. Kanske denna utställning öppnar parisarnas ögon för flyktingarnas sak?
Anne Edelstam, Paris
www.rezaphoto.org
