Turkiet, vakna upp!

Precis som Turkiet fortfarande inte har gjort upp med sitt förflutna och det armeniska folkmordet, har regeringen även blundat för de regelbundna smugglingskonvojerna till Daesh längs med sina gränser samt med faran med islamismens framfart. Men nu kanske det är dags att vakna upp.IMG_1167

 

 

Det hiskliga terrordådet i Istanbul i förra veckan då många oskyldiga människor fick sätta livet till kanske får regeringen på andra tankar. Men det är inte troligt eftersom deras president, Erdogan, själv är en hårdnackad islamist som bekämpar kurder mer än fundamentalister. Turkiets nationalism är ett arv från Mustafa Kemal Atatürk som ansåg minoriteter vara ett hot mot nationens enhetlighet.

Men ett land som inte kan göra upp med sin egen historia har fortfarande en lång bit att gå, för sanningen hinner alltid i kapp förr eller senare. Det tycker i alla fall de armenier som överlevt den massaker på 1,5 miljoner de varit med om. Anny Romand berättar rörande och personligt om händelserna dessa ödesdigra år 1915-18 i sin bok Min armeniska mormor(Michel de Maule, 2015). Detta är min intervju med henne.

Du har skrivit väldigt personligt om folkmordet i Armenien. Hur kommer det sig?

– Jag hittade min mormors anteckningar och det blev början till min egen historia. För jag växte upp med henne så sedan barnsben har jag vaggats av dessa förskräckliga historier.

Men varför har du väntat tills nu för att skriva?

– Jag har länge tänkt skriva om händelserna men visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp historien. Men 2014, efter min morbrors död, hittade jag mormors anteckningsbok skriven på armeniska och franska. Detta tunna häfte hade hon haft med sig under flykten och lyckades gömma undan sina bödlar.IMG_1166

 

 

Anny visar upp sin mormors anteckningsbok

Vad hände med din morbror? Kan du berätta lite om det?

– Min mormor, som var en intellektuell person och talade flera språk, hade två barn, ett spädbarn och en son på fyra år när massakern började. Turkarna vräkte armenierna och tömde deras hus som de sedan skänkte till kurdiska familjer som dessförinnan varit utstötta och allmänt illa behandlade. Män och kvinnor sorterades var för sig. Männen sköts och kvinnor, barn och äldre skickades till fots i konvojer bort mot öknen vid Syriska gränsen till olika läger.

Vad hände med hennes man?

– Han var på affärsresa och hade klarat sig om han bara stannat borta men han insisterade på att komma tillbaka och blev då skjuten som de flesta andra män.

Så din mormor med barnen skickades iväg med konvojerna?

– Ja, hon var enbart 22 år gammal då. De gick och gick och fick ingen mat. De kom så småningom till en slags sjukstuga där de lovade att spädbarnen skulle bli omhändertagna men istället förgiftades dessa. Mormor återsåg aldrig mer sin dotter. Hon förstod då att de skulle döda barnen. Under flykten lämnade hon därför bort sonen till en turkisk lantbrukare för att skona honom.

Vad hände sedan?

– Hon flydde från sina bödlar två gånger. Den första gången hittades hon men den andra kunde hon gömma sig hos en grekisk familj där hon levde dold i två år. Efter att ha hämtat lite kraft och pengar att fortsätta, lyckades hon ta sig till Konstantinopel varifrån hon betalade vägen över till Frankrike. I Marseilles fick hon, liksom 100 000 andra armenier som flytt, uppehållstillstånd.

Hur kunde hon sedan försörja sig?

– Hon var en intellektuell person så hon talade franska och var beläst. Men hon hade blivit bortgift som 15-åring och hade ingen som helst arbetserfarenhet. Hon tog sig till Paris där hon fick lära sig att sy och blev sömmerska.

Så din mamma föddes i Frankrike?

– Ja mormor gifte om sig och de fick en dotter som i sin tur gifte sig med en man från Marseilles dit familjen flyttade. Men mina föräldrar hade inte mycket pengar utan mamma arbetade så när jag föddes togs jag om hand av min mormor.

Det var då du fick höra om hennes liv i Armenien och folkmordet?

– Ja, dagarna i ända berättade hon om och om igen för mig de hemska historierna som förföljde henne och sorgen om dottern hon förlorat. Min mamma var rasande på henne för det men det hjälpte inte. Samtidigt var hon en underbar mormor, varm och omhändertagande. Men hon kunde inte låta bli att berätta.Turkiet04

 

 

 

Minnesmuseet över folkmordet utanför Yerevan

 

 

Och hennes son, vad hände med honom?

– Efter massakern, 1918, kom ryssarna till Turkiet och de hittade flera barn undanstoppade på olika barnhem. Min morbror var ett av dessa och trots sin ringa ålder kom han ihåg sina föräldrar med hjälp av ett bröllopsfotografi. Han kunde således återförenas med mormor.

Du skriver som en liten flicka talar. Varför det?

– Den formen valde jag att använda för att lätta upp historien lite. Jag varvar med mormors anteckningsbok och mina egna minnen av henne och hennes berättelser sedan min barndom. IMG_1170

Du valde att skriva boken när du själv blivit mormor.

– Ja, först då hade jag hittat anteckningsboken och förstod vikten av att föra historien vidare till mina barn och barnbarn. Det värsta är att tiga familjetrauman. Det måste ut. Men jag visste inte riktigt hur jag skulle berätta dessa hemska historier för mitt barnbarn. Så kom jag på idén att skriva som ett barn pratar och tänker.

Anny vet vad hon talar om för hon är själv utbildad psykolog. Hon har även arbetat som skådespelerska och läser numera högt ur Nobels litteraturpristagares verk vilket är hennes länk till Sverige där hon lärt känna flera kulturpersonligheter, varav Horace Engdahl. Boken håller på att översättas till svenska och ska ges ut på Elisabeth Grate bokförlag. Det blir ett viktigt bidrag till vår allmänbildning, för i Sverige är kunskapen om folkmordet i Armenien kanske inte så allmänt känt.

Själv var jag i Armenien för några år sedan och såg folkmordsmuseet utanför huvudstaden Jerevan. De upprepade folkmorden på armenier sedan slutet av 1800-talet fram till kulmen 1915-18 då turkarna mördade 1,5 miljoner av 2 miljoner armenier skildras där. Det finns även ett minnesmonument med en eld som ständigt hålls vid liv dit befolkningen tar sig årligen, på minnesdagen.

För ett folkslag att kunna helt återhämta sig kräver dock mer än litteratur, minnesmärken och museer. Det vill till att bödlarna ber om ursäkt och gör upp med sitt förflutna, vilket till exempel tyskarna stävat efter att göra efter Hitler och judeutrotningen. Det är inte enbart viktigt för offren utan lika viktigt för dem själva. För det är svårt att gå vidare och hitta en bra balans med ett samvete som ständigt tynger och gnager om än omedvetet. Frågan är om turkarna är redo att göra vad som krävs ännu? Tyvärr verkar det inte så med denna regering som fortfarande nekar turkarnas roll i folkmordet och därmed all möjlighet till försoning.

Anne Edelstam IMG_1182

 

 

 

 

Anny Romand signerar sin bok 

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.