Varför skriver jag?

Den frågan ställde Guido Zeccola, Tidningen Kulturens chefredaktör, en isande januarikväll till fyra inbjudna författare. Den 19 januari 2016 var det fullsatt på Kulturhuset i Stockholm inför denna diskussion.IMG_0286

 

 

Uppenbarligen finns det ett vidsträckt intresse för skrivandet som sådant bland allmänheten. Alla som närvarade kanske inte är intresserade av att bli utgivna författare men många tycker att skrivandet per se är så pass givande att de strömmade till. Det fanns inte plats för samtliga att sitta ned utan folk stod uppradade längst med väggarna och lyssnade uppmärksammat på talarna. Man uppskattade att mer än 250 personer kom till författarsamtalet. Ett stort tack till Fredrik Linn (Biblioteket Plattan) för samarbetet!

Fyra utgivna och uppskattade författare satt på estraden och försökte besvara Guidos och publikens frågor. De verkade väldigt lediga och bekväma i sina roller trots att författare ändå brukar vara introverta personer som inte gärna visar sig i rampljuset. Men det kanske också är en förutfattad mening? Vi författare är ju olika varandra och har olika förutsättningar. Men låt mig återgå till Guidos intervju:

Varför skriver du?

Inger Edelfeldt, författare och illustratör, svarade att ”det är ett naturligt uttrycksmedel för mig.” Det kan jag lätt tro med över tjugo ungdoms- och barnböcker liksom romaner, novellsamlingar, diktsamlingar och serier bakom sig. Författarinnan och sångerskan Tove Folkesson förklarade att trots att hon hade en magisterexamen i ämnet ändå hade lite svårt att finna orden. ”Att skriva är att ha ett behov av självständigt tänkande. Jag är driven av en förtvivlan att förklara, en iver.” Men skrivandet verkade hon tycka var lustfyllt. Anneli Jordahl däremot förklarade att hon drömmer mardrömmar om sitt skrivande men fortsätter trots att hon tycker att det är jobbigt.

Som litteraturkritiker och journalist har hon skrivandet som yrke så det är kanske inte konstigt att hon stundvis tröttnar på det. Anneli drivs av en sann nyfikenhet på människan och verkar ha en obegränsad fantasi. Bakom den lägger hon dock ner gedigen research inför sitt arbete. Kvällens ende manlige författare, Melker Garay svarade med en retorisk fråga: väljer man att skriva? Han kommer ursprungligen från Chile. Kan det vara därför han söker en identitet genom skrivandet? ”Något måste ut, det känns som ett tvång inom mig trots att det finns en lust i det också”, förklarade han. Hans böcker kretsar kring filosofiska, teologiska och existentiella spörsmål.

Skapar skrivandeprocessen en identitet som författare? Väljer man att bli skribent?

Melker påstod att författarrollen bidrar till hans identitet. Medan Tove snarare tycker att det är en social identitet. När ”det finns något att utreda” har hon behov av att sätta ord på denna händelse, vare sig det är en dramatisk- eller en skönhetsupplevelse. Hon funderar inte så mycket över sin identitet som författare utan strävar framförallt att hitta tillräckligt med tid i vardagen för att hinna skriva.

Anneli tycker att det snarare är andra som ger en ens identitet. Hon dras till ett visst tema som ofta är detsamma. Utan att tänka ut det i förväg blir det således vissa tematiska upprepningar i hennes verk även om de naturligtvis uppenbarar sig i olika skepnader. ”Det är något som svider”. Inger frågar sig varför hon skrivit just denna bok ”Fader vår”. Frågan spelar en viss roll i skrivandet tycker hon.

Får ni abstinens om ni inte skriver?

Inger får ingen abstinens men Tove tycker att ”det stockar sig” om hon inte skriver på ett tag. Hon upplever en tillfredsställelse när hon skrivit under ett visst antal koncentrerade timmar. Anneli som är kulturskribent längtar efter friheten att inte behöva skriva då och då. Melker har inte ro att bara sitta och njuta av tillvaron utan måste antingen sysselsätta sig med att läsa eller skriva. ”Det är som en motor som driver mig”. Han känner abstinens om han inte kan sätta ord på det som ”rör sig inom mig”.

Är skrivandet lustfyllt eller snarare smärtsamt?

Inger ser skrivandet som en upptäcktsfärd och då det flyter på liknar det en rolig lek. Sedan ska ju texten bearbetas och det är mera likt ett gediget arbete. Tove tycker att det är jobbigt att bearbeta texten men känner en glädje när hon får korn på något hon vill skriva om, då väcks upptäckarglädjen inom henne till liv. Anneli som skriver historiska romaner uppfylls av att leta i arkiv och finna historiska relevanta skeenden. Men hon våndas över att hitta rätta ord och meningar som inte känns ”klyschiga”, utan som står ut. Hon tycker däremot det är roligt att finlira, att förädla texten när väl manuskriptet är klart.

Melker ser skrivandet som ett hantverk och en disciplin.”Jag frågar mig alltid hur jag bäst ska kunna kommunicera något jag bär inom mig till andra. Det gäller att ha ett öppet sinne och vara ödmjuk och inte dömande som människa när man skriver, ” förklarade han. Överraskningen och det ”intellektuella fyrverkeriet” i skrivandet är definitivt lustfyllt för honom.

Alla fyra verkade överens om att man växer som människa när man skriver men det gäller då att bevara ett öppet sinne. Man lär sig att förstå och således förlåta människan sina egenheter och brister snarare än att fördöma. Kanske skrivandet är en oändlig psykoanalys där författaren söker sig själv i sina gestalter och i sina frågeställningar? Den frågan lämnar jag hän åt läsaren eller, varför inte, den blivande författaren?

Anne Edelstam IMG_0285

 

 

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.