Skjut inte medlaren

UNESCO i Paris höll, den 5 februari 2016, en dagslång internationell konferens om journalisters säkerhet för de kidnappas, attackeras och mördas som aldrig förr. Att visa upp ett presskort är inte längre en säkerhetsgaranti, utan snarare tvärtom. Vad finns det för säkerhetsåtgärder för dem? Det var dagens stora fråga.IMG_1330

 

 

Konferensen började med talare från de större media-företagen som CNN med kända reportrar som Christiane Amanpour och Washington Posts utrikesredaktör, Doug Jehl samt ett rörande tal av frilansjournalisten James Foleys mamma, Diane Foley. Hennes son blev kidnappad och halshuggen av Daesh i Syrien. Hon har skapat en stiftelse om säkerhet för frilansjournalister som hon medgav är mer utsatta än de som är anställda av större media organisationer.

Zaffar Abbas, Pakistansk chefredaktör, berättade att militanta grupper försöker med alla medel tysta journalister där. Fenomenet har blivit så alarmerande att flera medier, vilka annars konkurrerar med varandra, bestämt sig för att gå ihop när någon media person blivit kidnappad eller attackerad och gemensamt fortsätta att undersöka, skriva och publicera vad personen i fråga höll på med. De mest utsatta journalisterna är de lokala som inte kan lämna platsen efter utfört uppdrag.

IMG_1338

I Latin Amerika, berättade Ricardo Trotti, är många media-mord relaterade till maffian och drogkartellen. Domstolarna borde vara mer aktiva i att döma dessa fall menade han. M. Mkhabela från Sydafrika förklarade att i deras land var den största faran polisbrutaliteten.

Solomon Passy, Bulgariens före detta utrikesminister, höll ett hoppfullt tal om en SOS-App de håller på att ta fram för utsatta personer. Han söker sponsorer för detta viktiga projekt och fick slutordet denna informativa förmiddag.

 

 

Diane Foley

IMG_1332

 

 

 

Christiane Amanpour 

 

Al Jazeera bjöd på lunch-buffén – vilket några kolleger bojkottade eftersom media gruppen anses vara sponsrad av Qatar och saknar oberoende. Men det är ofta bra att mingla och så var fallet även denna gång. Jag fick till exempel kontakt med en syrisk reporter som numera har sitt säte på Cypern men korresponderar med journalister i Syrien. Jag träffade också en ung afgansk journalist som förtvivlat förklarade att flera av hans kolleger hade mördats innan han lyckades fly. ”Ni är så koncentrerade på Daesh att ni glömmer att talibanerna löper hammock i mitt land”, sa han till mig och hänvisade med rätta till västerländsk media. En kollega från Jemen beklagade att inga utländska journalister kommer dit för att rapportera om deras svåra situation.

Under lunchrasten hade jag även tid att prata med några av de som höll i de olika stånden med broschyrer och böcker de sålde eller delade ut.

Reporter utan gränser (RSF):

Delade ut säkerhetsguider (utgivna i samarbete med UNESCO) ”att ha i fickan och i huvudet” för journalister skrivna på flera språk. På första sidan läste jag ett citat av krigsfotografen Robert Capa: ”döda män har dött i onödan om levande män vägrar att se dem.” Men vad händer när reportrarna själva dödas? Enbart under 2015 har 67 journalister och media arbetare dödats, varav en tredjedel har mördats i fredszoner. Det fria ordet skrämmer. FNs generalsekreterare Ban Ki Moon pratade om misslyckandet med att skydda media arbetare och om sin oro om det ökade våldet mot journalister. Jag tog några extra exemplar på arabiska för att dela ut till mina egyptiska kollegor under min nästa resa dit.

IMG_1340

 

 

 

 

 

Reporter utan gränser, Christophe Deloire

 

 

Inte många journalister – framförallt frilansare – vet dock att RSF lånar ut hjälmar, skottsäkra västar, har ett SOS-nummer och speciell träning. Allt detta är relativt nytt för oss som ger oss ut i farozoner. Det hade varit bra att få reda på innan jag gav mig ut ”undercover”, det vill säga inkognito, på Tahrir i Kairo under revolutionen, då vi såg krypskyttarna som sköt folk i ögonen från taken runt om, tårgasen som vällde in och sved ohyggligt och våldtäktsmän som i gäng härjade runt hörnet (ett system instiftat redan under förre presidenten Mubarak av Muslimska Brödarskapet för att tvinga kvinnor till tystnad och hindra dem från att gå ut). Men mer om den specifika säkerheten för kvinnliga journalister längre ner.

Mer än 750 journalister har dödats sedan 2005 under deras arbete eller som resultat av deras arbete. RSF delade ut en karta med världens farligaste platser för journalister. Inte förvånande ligger Syrien, Kina, Saudi Arabien, Iran, Yemen och några till högst upp på listan. Men Ryssland, Mellersta Östern och Mexiko kommer inte långt bakom. I vissa länder är inte livet värt något. Överlever man som reporter är det mera tur än skicklighet men det finns trots det vissa förebyggande metoder vi kan använda oss av vilka listas upp i guideboken. Det är väsentligt att vara väl förberedd innan man ger sig ut i potentiella farozoner och ha lämnat sitt mobilnummer till sin ambassad, vänner, kollegor och framförallt att ha med sig en lokal person man litar på som kan prata språket och förstår de sociala och kulturella koderna.

Efter lunch delades vi upp i olika grupper beroende på teman som intresserade oss. Jag valde det om frilansare (de andra två handlade om träning och post-trauman samt säkerhetsåtgärder på lokalnivå).

Säkerhet för frilansare:

Under detta tema diskuterades vikten att erkänna behoven för journalister som inte är anställda av speciella media organisationer utan arbetar som frilansare. Den gruppen ökar allteftersom medias resurser minskar. Kulturbidragen till oberoende tidningar är också minimalt och utan resurser blir det ingen säkerhetsträning heller.

Utan lokala reportrar kan vi inte förstå verkligheten så som den ser ut i vissa avlägsna områden. Salim Amin, från A24 Media i Kenya, berättade hiskliga historier om de lokala frilansare som arresterats eller dödats under årens lopp under utövandet av sitt yrke. De är ofta oerfarna, unga och i behov av att tjäna pengar så de töjer på säkerheten och ger sig av till orozoner utan att vara förberedda. Men alla var överens om att även vana journalister – som vår svenske kollega, Nils Horner, som blev mördad i Kabul på öppen gata – riskerar sina liv. Sällan grips eller döms förövarna, tvärtom, i flera diktaturer ingår att ”tysta” medlaren som en del av systemet. Media ses inte med blida ögon i dessa länder.

Gudskelov fanns det guldglimtar under denna dag också. En av dessa var ACOS (A Culture of Safety – en säkerhetskultur) förbund, stiftat i februari 2015, för frilansares säkerhet där både media grupper och individer kan skriva in sig. En annan förening som stödjer frilansare är Rory Peck Trust (https://rorypecktrust.org) baserad i London, vars programchef Elisabet Cantenys, gav råd om bland annat säkra mobiltelefoner.

Vad som inte talades om så mycket dock var fixarnas säkerhet – alla dessa lokala förmågor som hjälper journalisterna på plats, inte enbart med språk och kontakter men med säkerhetsfrågor för de kan sitt närområde. Ett exempel på detta är den italienska akademikern och frilansaren, Guilio Regeni, mördad i Egypten, (hans torterade kropp hittades invid en vägkant den 3 februari 2016) sannolikt för att han vägrat att lämna ut namnen på de lokala aktivister han forskade om. Det är nämligen lättare att spionera på utlänningar och genom dem lokalisera ”störande” invånare. Det är ett gammalt knep utländska journalister kanske inte är uppmärksammade på. Men precis som vi vill ha en viss säkerhet, har vi också en viss skyldighet gentemot våra lokala fixare.

IMG_1347

Säkerhet för kvinnliga journalister:

Det fanns inget specifikt forum för kvinnliga journalister denna fullspäckade dag med föredragshållare från hela världen. Däremot var det flera kvinnliga talare och journalister närvarande. Information fanns även tillgänglig som OSCEs rapport om näthot mot kvinnliga journalister (Countering Online Abuse of Female Journalists), RSF har också ett specifikt kapitel i sin säkerhetsguide om kvinnors utsatthet, man fick även köpa en bok om kvinnliga journalister i utsatta områden (No Woman’s Land, on the frontline with female reporters – International News Safety Institute).

Utöver de faror kvinnor är speciellt utsatta för, framförallt gruppvåldtäkter, har kvinnor trots allt vissa förmåner över sina manliga kollegor. Kvinnor har i många länder lättare tillgång till kvinnogrupper och barn. Vi har även en annorlunda inblick i dessa grupper och kanske också ett annat intresse av att rapportera om dessa. Det är därför väsentligt att våra röster kan göra sig hörda även i farligare områden.

Frilansande kvinnor är speciellt utsatta och numera får vi ofta vara både fotografer och intervjuare därmed saknar vi medarbetare. Det är svårt att på samma gång koncentrera sig på att utöva sitt arbete och ha koll på vad som händer runt omkring. Eskort av en manlig kollega eller fixare är en klar fördel när detta går att genomföra.

Konferensen avslutades med en uppmaning till oss journalister:

”För att säkerheten för journalister och därmed även demokratin ska kunna ha en framtid måste också ni reportrar rapportera om vikten av media och de trakasserier och hot ni utsätts för!” Ofta drar journalister sig för att prata om sin egen situation med vanan inne att skriva om andra och inte om sig själva. Kanske är det för att vi anser vårt arbete vara mer som ett kall eller en passion snarare än ett ordinarie arbete, för vem skulle annars riskera sitt liv för att säga sanningen?

Anne Edelstam, Paris

 

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.