Det var den förre presidenten Jacques Chirac som bestämde detta datum – dagen då parlamentet röstade igenom en lag, Loi Taubira, 2001, bekräftande Frankrikes skuld i slavhandeln.

Foto av Seydou Keïta

Bakgrundshistoria

”Ett lands storhet mäts genom att godkänna hela sin historia – både dess ljusa- som dess mörka sidor.” Chirac lät mera som en psykoanalytiker än som en vass politiker när han uttalade dessa viktiga ord. Maryse Condé, känd författare från Guadeloupe (som under en kort tid var delvis en svensk koloni under Napoleons tid från 1813-14) och ordförande för kommittén mot slavhandeln var inbjuden till den officiella ceremonin för tio år sedan.

Frankrike var det första landet i världen som liknade slavhandeln med ett brott mot mänskligheten. ”slavhandeln har lett till dagens rasism och har inte sin plats i vår moderna värld”, sa Chirac då. Men redan på slutet av 1700-talet gick franska filosofer i bräschen för att avskaffa denna förnedrande handel. När Napoleon kom till makten återinförde han dock slavhandeln 1802. Det skulle sedan dröja ända tills 1848 innan det slutliga dekretet skrevs under och slavarna i kolonierna släpptes fria.

Seydou Keïta

Hur behandlas de färgade i Frankrike efter alla dessa år? Ja, de finns varken på någon lista som presidentkandidater eller röstas in på många höga poster. Det finns undantag men de är förbluffande få, så mycket finns fortfarande kvar att göra i rasfrågor i detta forna konservativa kolonialland. Ett undantag är en retrospektiv utställning med närmare 300 bilder av en känd fotograf från Mali, Seydou Keïta.

Denna fotograf från en av Frankrikes före detta kolonier, Mali, skulle väl aldrig kunnat drömma om att parisarna skulle flockas runt hans fotografier på det magnifika och anrika palatset, Grand Palais, mitt i det tidigare koloniallandets huvudstad? Han var ändå rätt känd i slutet av sitt liv och hade upptäckts både i New York och i Paris under 90-talet.

Seydou Keïta, föddes i Bamako i början av 20-talet som på den tiden var franska Sudans huvudstad. Han gick aldrig i skolan utan började i tidig ålder arbeta med sin far och sin farbror som skänkte honom den första kameran. Några år senare tjänade han sitt leverne som autodidakt fotograf och 1948 öppnade han sin studio på familjens ägor i centrala Bamako, nära tågstationen. Han utmärkte sig snart som porträttfotograf och fick beställningar på löpande band.

De svartvita fotografierna, med naturligt ljus, som visas uppförstorade på utställningen – med även några intervjufilmer med Seydou – tyder på en urban, välklädd och unik miljö européer sällan skådat från Mali. Mycket tack vare fotografen själv för, alltefter han tjänade mera, klädde han upp sina klienter i mer eller mindre eleganta västerländska kläder och smycken. Ibland placerade han dem vid en ny radio, en scooter och till och med så småningom vid den bil han haft råd att skaffa sig. Bakgrunden varierade med olika tyger han hängde upp och som han bytte ut allteftersom de slets sönder.

Han blev så populär att hans rykte spreds till andra delar av Afrika. Efter att Mali blivit självständigt och dess förste president kommit till makten, ombads Seydou bli den nye socialistiske regeringens officiella fotograf, ett erbjudande han inte kunde motstå. Han stängde således sin studio och arbetade åt regeringen tills hans pensionering 1977. Han dog i Paris 2001 som erkänd och etablerad fotograf, i likhet med Richard Avedon och August Sander.

”Att bli fotograferad var en viktig händelse så det gällde att visa upp sig från sin bästa sida, detta ville jag bidra till att skapa”, förklarade Seydou angående sina porträtt. Han ville lyfta fram den lilla människan och skänka henne värdighet.
Är inte detta en solskenshistoria för att hedra slutet på slavhandeln, rasismen och kolonialismen så säg?

Anne Edelstam, Paris

Bild tagen framför Keïtas egen bil