Den gamla gruvan, förvandlad till teater, firar tjugoårsjubileum med egyptiskt kärleksdrama, till musik av Elton John och text av Tim Rice.
Hälleforsnäs i hjärtat av Sörmland, finner man längst bort efter en slingrig skogsväg och några mindre orter – som Harpsund, våra regenters sommarställe – ett före detta brukssamhälle. Hälleforsnäs järngjuteri stängdes efter drygt 350 års tid när smältugnen och formningsmaskinen slutligen lades ner.
Lars Celsing var dess brukspatron under 1800-talets storhetstid men bruket hade redan startat 1659 som kanongjuteri med vattenkraft, järnmalmsugnar och rikligt med skog. Fredstiden medförde en förändring i tillverkningen från kulor till hushållsartiklar och maskindelar i mindre som större skala. Kolhuset samt de vackra husen – vilka fortfarande finns att beskåda nära kolhusteatern för den nyfikne – byggdes då.
Sedan 1996 är ortens identitet mera förknippat med teater än med bruksföremål. Jag har varit där flera gånger både för att besöka dess fina lilla museum och galleri samt för att uppleva teaterstycken – samtliga med amatörskådespelare somliga av vilka jag även kände igen denna gång.
Aida
Det är journalisten och författaren Jesper Bengtsson, boende i Flen, som ligger bakom detta företag. Själv säger han ”först var jag skeptisk över det antika Egypten med musik av Elton John” men efter att ha sett pjäsen på Broadway för några år sedan blev han hänförd. Med engagemanget i Kolhusteatern kunde han förverkliga sin dröm och regissera Aida där.
Historien mellan den egyptiske kaptenen Radames och den förslavade nubiska prinsessan, Aida, är annars så långt ifrån Sörmland man kan komma men konst vet inga gränser. Det bevisade Jesper med sin ensemble av utmärkta amatör-sångare och -skådespelare.
Statsministern på plats
Kön ringlade sig lång efter att ha kunnat få biljetter trots flera utsålda dagar och vår Statsminister, Stefan Löfven, hade tydligen också hört talas om pjäsen för han tog sig tid att komma från närbelägna Harpsund, trots sitt uppbokade schema. Detta är sann demokrati tänkte jag när jag såg honom ställa sig längst bak i kön och vänta tillsammans med alla andra. Jag såg honom senare med ögonen leta efter plats åt sällskapet och även då kliva långt bak och inta sin plats på en av de hårda bänkarna åskådarna fick sitta på.
Stefan Löfen
Det hade varken hänt i Frankrike och än mindre i Egypten – pjäsen ju handlade om – utan stort säkerhetspådrag och antagligen med specialföreställning enbart för regeringsmedlemmarna. Det är detta vi måste värna om i vårt kanske lite naiva men öppna samhälle där vi duar varandra oberoende av samhällspositioner och är tillgängliga trots höga poster. Men priset för vår frihet – som morden på Olof Palme och Anna Lindh – är ibland väl högt. Courage är också en del av att vara en duktig politiker – att våga visa vad man står för och säga det.
Kärleksdrama
Bröllopet
Aida är ju ett kärleksdrama men också en demokratitolkning. Vad är viktigast: det egna förverkligandet eller ens folks? Eller ens familj? Måste vi välja det ena eller det andra? Kan inte de båda förenas? Pjäsen ställde mer frågor än den gav svar. Tankarna gick också till de immigranter som kommer till vårt land. Flen är en av de stora mottagningskommunerna sedan många år, långt innan de sista årens tillströmningar. Kanske det mitt ibland dessa finns en prinsessa eller en prins som förlorat allt och, även om inte slavar existerar längre som under den gamla Egyptens tid, nu måste bygga upp sitt liv igen.
När rädslan för det annorlunda, för det avvikande kan övervinnas kan vi människor mötas på lika grunder. Det är det vi måste lära oss med de kriser vi nuvarande går igenom och öppna och inte stänga våra hjärtan. För att återkomma till politiken var det det som Reinfeldt propagerade och det som kanske blev hans fall. Men hade han så fel? Den frågan får var och en ställa sig. Sommaren för en mer och mer ovanlig sak med sig: tid – tid att meditera över både det ena och det andra. Kärleken kanske?
