Sven-Harrys museum i Vasastaden, i Stockholm, visar i höst en utställning om porfyr. De väldigt vackert dekorerade salarna inbjuder till vördnad inför den ”kungliga stenen”.
Porfyrvaser framför ett porträtt av Bernadotte
Älvdalen
Det var i Dalarna, för cirka tvåhundra år sedan, som denna nästan svarta, hårda men ändå sköra bergart först upptäcktes. Älvdalens porfyrverk startades 1788 av Erik Hagström. Men polerad porfyr har funnits sedan faraonisk tid och användes flitigt även av romarna. Den ofta röda till violetta färgen med ljusare strö av fältspat och kvarts uppskattades mycket. Porfyr fick namnet därav och det betydde purpur. När man började med porfyr i Sverige på 1700-talet fanns det trettio sorter. Dessa har utökats till hundra stycken.
Idén med Älvdalsverket var även att skapa arbeten åt en fattig befolkning. Men stenen är arbetskrävande att bryta och tidsödande att arbeta samt skapade lungproblem. Föremålen blev dyra så den ekonomiska succén uteblev. Men kungahuset med först Gustav III och framförallt Karl IV Johan (Jean-Baptiste Bernadotte) blev dess främsta kund.
Den senare köpte verket i sin son Oskars namn och såg som sin plikt att beställa dyra föremål för att stötta produktionen.
1867 brann verket upp och låg nere under en tid. I slutet av 1800-talet och inför Stockholms internationella konst- och industriutställning försökte konstnären Anders Zorn rädda verket. Sedan 1988 har det varit ett museum.
Föremålen
Utställningen innefattar två salar på nedre botten med utsökta exempel på porfyrföremål. Den första salen visar framförallt vaser och urnor med vackert smidda bronsmonteringar som tillhört olika kungar.
Den inre salen har utöver några imponerande bord – framförallt ett med en stor skiva vilket är ovanligt när det gäller porfyr – fina vaser, ljusstakar, knivskaft, smöraskar, svärd med monogram i diamanter, pendyler, tobaksaskar… Ja, det finns för alla smaker.
Benporslin
Från att ha skådat detta hårda men ädla material känns det nästan hedniskt med övervåningens utställning i skört benporslin. Det är konstnärinnan Mia E. Göransson (född 1961) som står för de keramiska moderna verken. Hon är en av Nordens mest uppskattade keramiker och har tilldelats Sven-Harrys stipendium 2015.
Hon utgår ifrån verkligheten för att göra sina abstrakta avgjutningar. Besökaren slås av gräddfärgade ”oljeplattformar” och ”askmoln” omvandlade till konstföremål. I trappan möts jag dock av naturalistiska bonbonjärer i vitt benporslin som jag har lättare att ta till mig. Dessa liknar knoppar och blad och dess lövtunna former är beundransvärda.
Mia E. Göransson
Besökaren som kommer hit har att välja mellan kungligt eller naturtroget, men båda utställningarna är väl värda att ta sig tid att gå och se och varför inte passa på att ta en tur upp till Dalarna också för att besöka Älvdalen?
