Vad hände egentligen med #MeToo i Frankrike?

Som svensk journalist blev jag inbjuden att tala om Sveriges kvinnorörelse och framförallt om vår #MeToo rörelse under ett två-dagars seminarium. Det var ett samarbete mellan den franska sociologiska högskolan (EHESS) och det amerikanska universitet i Paris (AUP). Titeln var ”Från sexuellt ofredande på arbetsplatsen till #BalanceTonPorc (häng ut svinet).”

Studenter demonstrerar mot professor

Det visade sig efter hand vara en ganska laddad konferens men desto mer intressant för en utomstående. Det började med att vi i entrén av högskolan blev tilldelade flyers där det stod att vissa personer som skulle tala anklagades för just detta: sexuellt ofredande eller att ha försvarat dessa och det slutade med högljudda demonstrationer mot professorn ifråga. Däremellan var det dock lugnt och talarna kunde ostört säga vad de hade förberett.

#BalanceTonPorc:

En fransk journalist, Sandra Muller, bosatt i USA, startade denna hashtag strax efter Harvey Weinstein affären kommit ut i media. Hon fortsatte med en tweet där hon anklagade en före detta chefredaktör för att ha antastat henne och uppmanade andra kvinnor att, anonymt eller ej, följa hennes exempel. Enbart en månad senare hade en halv miljon fransktalande anslutit sig till rörelsen som började likna en massrörelse men som efter en dryg månad tog slut lika fort som den börjat.

En journalist från Le Point (kan jämföras med Forum i Sverige eller Time i USA), Anna Breteau, summerade den franska pressens bevakning av denna kvinnorörelse i Frankrike med att det varit en ”traditionell bevakning av ett nytt massfenomen” där det privata blivit offentligt. Hon anklagade också det juridiska systemet för att ha felat kvinnorna som blivit ofredade och tvingat dessa offer att gå ut offentligt för att lufta sina traumatiserade erfarenheter.

Men efter denna ”masshysteri” verkar luften ha gått ur de franska kvinnorna. Skådespelerskan Catherine Deneuve och en del andra fick mycket uppmärksamhet efter att ha signerat en petition mot #MeToo rörelsen. De försvarar vad de kallar för en individuell rätt till sin kropp och det franska ”libertinage” – liderlighet – en helig ko enligt henne. En tydlig polarisering för och emot #MeToo rörelsen har tydliggjorts i Frankrike till skillnad från i Sverige där det snarare har förstärkt och enat kvinnorörelsen.

Sverige blev också anklagad på fransk television av en före detta fransk prostituerad och författare att föra ”en moralens pekpinnes politik”. En hel kväll var ägnad åt detta med en dokumentär om en före detta svensk prostituerad, socialtjänsten tagit barnen ifrån för att ge vårdnaden till deras pappa som senare mördade mamman! Poängen var att trots att man är prostituerad behöver inte det betyda att man är en dålig mamma. Detta tog en av studenterna som frågade ut mig upp. Prostitutionens vara och icke vara är fortfarande en öm punk i Frankrike trots att de anammat den svenska lagstiftningen sedan några år tillbaka.

Jag kunde poängtera att den kända författarinnan Elisabeth Badinter försvarat vårt land och tyckt att vi skött #MeToo rörelsen förvånansvärt bra (under ett litterärt program, La Grande Librairie, liknande Babel i Sverige). Att peka ut och anklaga icke dömda för att ha ofredat någon ansåg hon förkastligt och förde tankarna tillbaka till Andra Världskriget då angiveri var en del av vardagen.

Den franska advokaten, Léa Forestier, förkunnade sedan problematiken med juridiken i dessa frågor. Hon har specialiserat sig på att försvara skådespelare. I detta yrke där det inte är ovanligt att ha ett möte mitt i natten i ett hotellrum till exempel, är det ännu svårare att hålla isär begreppen. ”Ofta står ord mot ord och sällan finns det bevismaterial nog”. Hon trodde dock att det fanns ett ”före och ett efter #MeToo rörelsen” även i Frankrike trots oenigheter. ”Vi är ju individualister i vårt land…”

Men hur mycket individualist kan man vara när det gäller sådana allvarliga frågor?

En av det amerikanska universitetets studenter berättade mycket inlevande om hur #MeToo rörelsen egentligen började i USA för över tio år sedan med färgade kvinnor och deras uppror mot rasismen i landet. Denna fick dock inte alls någon media uppmärksamhet. Utan det behövdes ”en vit, medelklass” för att rörelsen skulle spridas. Hon anklagade hela det patriarkala systemet: polisen, armén och politiken.

”Svinets roll inom pornografin”

Marie Regan, också amerikanska, talade om den amerikanska filmindustrin och #MeToo. Hon menade att när den började i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns det kvinnliga och afroamerikanska regissörer. Men när filmindustrin utvecklade sig till att bli en alltmer lukrativ industri på 1930-40 och 50talet blev dessa färre och färre och övertogs av vita affärsmän. Det osynliga våldet mot skådespelare inom Hollywood har tystats ner genom tiderna. Lågbudgetfilmen ”Thelma och Louise” som gjorde sensation, var enligt Marie, den första Hollywoodfilm som beskrev våldtäkt mot kvinnor.

Trots att hälften är kvinnor som går ut filmskolor i USA numera, är de underrepresenterade både i roller och som regissörer inom filmindustrin. Men kvinnor har tröttnat på det systematiska kvinnoföraktet. De första stora demonstrationerna var kvinnomarscherna i samtliga större amerikanska städer efter att President Trump vunnit valet. Senare kom Harvey Weinstein affären och #MeToo rörelsen med skådespelerskan Alyssa Milano i spetsen. För att fortsätta med #TimesUp den 1 januari 2018 och alla skådespelerskor klädda i svart under Golden Globes. Rörelsen har spridit sig för att inbegripa bland annat jordbruksarbetare och andra minoritetsgrupper som har svårt att försvara sig. En fond har skapats för detta ändamål.

Avslutningsvis kan jag nämna Misgav Har Peleds, tal som skriver en doktorsavhandling om ”svinets roll i den amerikanska feministrörelsen”. Enligt honom har svinet spelat en stor roll i mannens försök att tygla sina begär sedan medeltiden och även sedan romarna och grekerna. Det är inte förrän på 1900-talet med barnböcker och Walt Disney filmer (”De tre små grisarna”) som dessa skära små varelser blivit mer accepterade. I Frankrike gör man tydligen fortfarande skillnad mellan det ”äckliga svinet” och den ”söta lilla grisen som visst kan vara lidelsefull utan att vara ett svin.”

Den slutliga frågan kvarstår dock: när kommer fransyskorna att befria sig från 1) den inpräntade katolska uppfostran av skuld och skam 2) den mansdominerande- och hierarkiska arbetsplatsen 3) kvinno-konkurrensen?

Är den eleganta fransyskan en motsägelse till en nationell kvinnorörelse? Och vad har lust med samtycke att göra? Flera frågor kvarstår och det lär ta många långa och sena middagssamtal i de franska hemmen innan dessa har besvarats. För som någon förklarade för mig ”en fransk middagsbjudning är aldrig lyckad om det inte uppstår många meningsskiljaktigheter!” Ja, det är just det där med kulturskillnader…

Anne Edelstam, Paris.

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *