Två giganter möts på Fondation Vuitton

Vad har Egon Schiele och Jean-Michel Basquiat gemensamt för att ställas ut sida vid sida? Ett sekel, olika kulturer och bakgrund skiljer dem åt men de delar ändå en hel del upptäckte jag på denna utställning. Båda var samhällskritiska, självironiska, ångestfyllda med säkra penndrag och frenetiskt skapande innan deras alltför tidiga död vid enbart 28 års ålder: Schiele (1890-1918) i spanska sjukan och Basquiat (1960-88) i en överdos.

Jean-Michel Basquiat & Andy Warhol, Eiffel Tower, 1985

Tunnelbanan tar mig till Paris utkant, vid Bois de Boulogne, känd bland annat för sina prostituerade… men denna soliga dag syntes de inte till. Däremot stack Frank Gehrys moderna glasbyggnad upp mellan trädtopparna. Museet liksom den isländska konstnären Olafur Eliassons gula pelare lyste genom glaset på nedre botten och avspeglade sig i vattentrappan utanför. Arkitekturen bara den är värd en resa hit.

                        Fondation Louis Vuitton

Eftersom vädret tillät det så började jag baklänges: högst upp på den övre terrassen med dess hänförande utsikt över huvudstaden. Solen och värmen kontrasterade med Basquiats svarta humor, samhällskritik, döskallar, våld och ångestfyllda självporträtt – liksom Egon Schieles tärda och utsvultna människoskildringar.

Egon Schiele, Cowering  Boy, 1915

Basquiats blandning av kollage, serieteckningar och målningar tilltalar ungdomar för de påminner om internetfönster som förmedlar flera budskap samtidigt. Publiken var inte heller den man ser vanligtvis dagtid på en utställning. Gråa hår hade bytts ut mot rasta-frisyrer, högklackat mot gympaskor, välstrykta byxor mot rivna jeans. Förortsungdomarna kände säkert igen sig i konstnärens kritik av polisbrutalitet och drogernas inverkan på hans syn på livet med slogans som ”irony of negro policeman”.

Serien Basquiat gjort tillsammans med Andy Warhol var i samma anda men med mera seriefigurer och korta meddelanden i målningarna. Keith Haring beskrev de som ”en slags fysisk konversation där färgerna och inte orden talar”.

En av Basquiats senare verk ”Riding with Death” – vars motiv är direkt inspirerat av en av Leonard de Vincis tavlor – är nästan en profetia av hans närstående död.

Riding with Death, 1988

Egon Schiele visas på museets nedre botten och trots att hans sätt att måla och rita skiljer sig märkbart från Basquiats så känns de nästan som tvillingsjälar med liknande ångest, drivkraft och samhällskritik. Det riktigt lyser utanförskap och otillräcklighet genom deras motiv. Schieles vanskapta, söndertrasade, nakna kroppar pekar på en daglig vånda även i de erotiska nakenporträtten. Färgskalan och sättet att teckna på för tankarna till en annan ångestfylld konstnär – van Gogh.

Egon Schiele, självporträtt.

Wien 1900 och New York 1980 har inte mycket gemensamt. Men vår mänsklighet, vår sårbarhet, vår känslighet förblir densamma seklerna igenom. Konstnärens mysterium och skicklighet är att kunna förmedla dessa känslor olika tidsepoker till trots. Därför kan vi också känna igen oss i Basquiats såväl som i Schieles verk.

Anne Edelstam, Paris

 

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *