Kubism i kubik

Paris kanske mest frekventerade moderna museum, Centre Pompidou, visar denna vinter en gigantisk retrospektiv i speciell stil och tidsepok: kubismen (1907-1917).

Georges Braque, musikinstrument, 1908

Jag trodde att jag sett det mesta av kubism och gick till museet lite stöddig, men döm inte om min förvåning när jag upptäckte flera verk jag aldrig sett förut och som var så spännande! Ett fullständigt hav av konst mötte mig i rum efter rum.

Äventyret började i Paris, 1907, med två unga konstnärer, Georges Braque och Pablo Picasso. Närda av diverse inflytelserika konstnärer som Gauguin, Cézanne och primitivismen, raserade de den traditionella representativa konstformen.

Pablo Picasso, självporträtt, 1907

Genom systematisk geometrisk abstraktion uppfann de ett nytt visuellt och konceptuellt språk. Perspektivet försvann och motiven plattades till och lades ovanpå varandra.

Tankarna förde mig till Afrika och deras konstformer. Dessa inspirerade även dåtidens konstnärer men det var en annan sak att helt anamma dessa. De var djärva till tusen! Konsten på den tiden var ju mycket mer elitistisk än vad den är i vårt samtida samhälle. Jag undrar just vad de borgliga uppköparna viskade till varandra när de först såg dessa verk?

Robert Delaunay, ett fönster, 1912.

Dessutom var materialen de använde påvra och ordinära. Den nya kollagetekniken liknade mer ett hopp-plock än en väl studerad och representativt målad tavla. Konstnärerna använde sig flitigt av nya tekniker såsom kollage, klisterremsor, konstruktioner och samanställningar av bland annat upphittade föremål andra slängt på soptippen. Jag vill nog påstå att de uppfann återanvändningsprocessen vårt konsumeringssamhälle så väl behöver och i viss mån strävar efter.

Fernand Léger, husen i träden, 1914.

Om Braque och Picasso startade experimentet som sedan kom att kallas för kubism, förstod jag snabbt att denna hade utvecklats till att bli en enorm rörelse, anammad av flera andra konstnärer som Fernand Léger (vars kubistiska dekorationer till bland annat den Svenska Baletten i Paris blev ökända tack vare denna), Juan Gris och Henri Laurens för att nämna några som visas på Centre Pompidou. Juan Gris kom att kalla fenomenet för en ”état d’esprit”, i.e. sinnesstämning.

Redan 1912 pratade poeten, Guillaume Appaulinaire, om ”en splittrad kubism”. Kubismen utvecklade sig hela tiden, från mer eller mindre ha varit svart-vit, blandades det så småningom in färger, rörelser och till och med porträttliknande personer.


Marie Laurencin, Appolinaire och sina vänner, 1909.

Kubismen infiltrerade både poesin och litteraturen och spreds i de fina parisiska salongerna och internationellt.

Lika abrupt som den startat, tog den slut, 1917, under det första världskriget. Men dess inflytande märks på hela 1900-hundratalets konst.

Utställningen är pedagogiskt upplagd. Jag tog mig igenom sal efter sal från 1907 tills 1917 och kunde på så vis fullt uppskatta rörelsens utveckling med samtliga konstnärer, målare, skulptörer, poeter och litteraturkritiker. Retrospektiven hänvisar till en djup och uppenbar samhällskritik av ”ordning och reda” men kubismen är trots allt en ”oreda i organiserade former”. Samtidigt känns rörelsen inte omodern utan kan tolkas och anammas under vår samtid vilket på flera sätt liknar mer och mer dåtidens. För även om historien aldrig helt upprepar sig så ändrar sig inte människan nämnvärt: det goda blandar sig med det onda, ljuset med mörkret, färgerna och formerna med svart-vitt och lineärt. Hur det utfaller beror på vad vi väljer att förhärliga hos oss själva och i förlängningen inom konsten. Vad säger oss kubismen? Den frågan ställer denna utställning. Svaret ligger hos var och en av oss.

Anne Edelstam, Paris  

Francis Picabia, Udnie, 1913

 

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *