Danska drömmar möter fransk publik

Hammershøi är en konstnär fransmännen varit relativt främmande inför. Denna vår upptäcker de ”Nordens Vermeer” som han också har kallats och förundras över denna unika konstnär.

Porträtt av konstnärens blivande fru, Ida, 1890

Utställningen väcker uppmärksamhet vilket den ringlande kön utanför det anrika palatset, museet Jacquemart André, antydde. Fransmännen har lärt sig att uppskatta våra bloddrypande deckarförfattare samt Bergmanfilmerna. Nu får de en inblick i en av Skandinaviens mest kända men även rätt dyster målare. De måste tycka att vi nordbor lever i en rätt mörk värld men en värld som tydligen lockar trots det eller kanske just därför?

Vilhelm Hammershøi (1864-1916) var renommerad under sin levnadstid men föll sedan i glömska tills slutet av 1900-talet. Denna retrospektiv återupplivar honom. Flera tavlor har lånats in från Sverige. Jag slogs direkt av de gråa tonerna, ensamheten, avskalningen. Det påminde mig om Edward Hoppers tavlor där man möter samma tomhet men i en annan färgskala. De grå/vita tonerna Hammershøi använder sig av tillhör det danska grådaskiga vintervädret. Medan Hoppers varma färger tillhör den amerikanska södern. Men båda konstnärerna skildrar en tristess och melankoli som kanske de själva upplevde?

Leyre, 1905

När jag kom in i lokalerna på Jacquemart André kändes det som om jag steg in i Hammershøis intimitet, in i hans egna hem. Jag försökte genom de fyrtio verken som är utställda tränga mig in i hans mystiska inre värld. I det första rummet mötte jag flera av hans familjemedlemmar avporträtterade med neutral bakgrund och frånvarande blick. Hans egenartade stil – helt olik epokens – syns från allra första början. Detta är en konstnär som inte skyr från att gå sin egen väg. Jag reflekterade över att han måste ha varit väldigt viljestark och självsäker från ung ålder för att ha vågat sig på ett helt annat måleri än det som var vanligt på den tiden. Han var modern före sin tid.

Han gjorde också skandal under hans första utställning 1902. ”Fem porträtt” visar några av hans närmaste konstnärsvänner sittande vid ett bord, utan att samtala, allvarliga, i ett dystert mörker med tomma snapsglas framför sig. Tavlan har lånats av Thielska galleriet i Stockholm. Andra porträtteras läsandes, ensamma, eller bakifrån genom en öppen dörr i ett rum med få möbler. Hans fru Ida satt ofta modell och hon återkommer på flera tavlor, mestadels sedd bakifrån med håret uppsatt i knut i nacken.

Tre unga kvinnor, 1895

Även hans landskapsmålningar är avskalade – det är vidder med mycket himmel i samma dova färger – utan träd eller personer. Likaså de urbana arkitekttavlorna. De är som fantomstäder, ödsliga. Hans nakenporträtt är enkla. Kvinnornas ansikten liknar mer skisser än levande varelser. Deras kroppar förskönas inte utan visas upp i samma grå/vita skala precis som de är. Det känns i och för sig befriande att se kvinnor målade som de mest ser ut och inte inlindade i någon fantasiupplevelse av dem vilket var vanligt på den tiden.

Jag kände mig lite som en voyeur där jag gick runt i hans lägenhet, i hans och frun Idas vardagsliv. Det är uppenbart att han inspirerades mest av hemmet vilket också kan tyckas egendomligt för en man som levde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då hemmet var framförallt kvinnans domän.

Men trots de dystra färgerna och ensamma figurerna, landskapen och även stadsskildringarna, blev jag inte nedstämd av hans verk. Det var snarare vilsamt att långsamt gå runt i salarna och känna att man egentligen inte behöver så många intryck på en gång utan det sparsamma har en egenartig skönhet över sig. Det är kanske det vi behöver i vår tid av miljoner intryck från alla håll och kanter. Något vilsamt att fästa blicken vid.

Anne Edelstam, Paris

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *