Varför är Emil Bührles samling så unik?

Svaret får jag på Musée Maillol, i Paris, där samlingen visas fram till och med slutet av juli.

Följ med mig på en speciell resa med en man som avsade sig sitt mörka förflutna och blev rentvådd.

Van Goghs lavendelfält

Vi har alltför lätt för att vilja skylla ondskans krafter på ”den andre” – vem hen än må vara. Emil Bührle (1890-1956) var ingen ängel utan, likt vår Alfred Nobel, tjänade han pengar på krigsmaterial. Tysken som etablerade sig i Schweiz, var kanonhandlare men blev även känd som 1900-talets främsta konsthandlare. Det är den senare jag upptäckte på detta privata museum som ligger lite avsides från turiststråken, bakom de kända konstnärskvarteren vid boulevard Saint Germain.

Hade han som många andra skott sig på främst de judiska familjernas fasansfulla lott under andra världskriget och inhandlat billig konst som hade fråntagits dessa? Svenska domare, varav den Högste domaren Torsten Salén arbetade under flera år efter Nürnbergtribunalen i Berlin i restitutionsdomstolen för att döma de som dömas kunde och i möjlig mån restituera bestulen konst till dess rätte innehavare. Ett tidskrävande arbete. Emil Bühre, vars konstintresse väckts långt innan kriget, visade sin goda vilja och lämnade tillbaka de verk han köpt i god tro. Några av dessa som visas på utställningen kunde han sedan köpa tillbaka av ägarna.

För första gången visas ett 60-tal av de 600 konstverk som numera ägs av stiftelsen Emil Bührle. Det visade sig vara ett historiskt vittnesmål av sällan skådad konstverk från impressionister som Manet, Monet, Pissarro, Degas, Renoir, Sisley och post-impressionister som Cézanne, Gauguin, Van Gogh, Toulouse-Lautrec. Den unge konst- och filosofiestudenten Bührle upptäckte redan 1913, på en utställning i Berlin, dessa konstnärer och bestämde sig då för att försöka inhandla så många han kunde. Jag hade nu chansen att för första gången kunna uppskatta dessa hitintills okända verk som Vincent van Goghs ”kastanjeträd i blom” från 1890. Men det var inte bara dessa han lyckats samla, framförallt på 50-talet då många behövde pengar för att bygga upp sina liv efter kriget och sålde sin konst, utan jag upptäckte att han även samlat på sig verk från andra epoker.

I utställningens två våningar samt stora källarlokal visas några ur konstgruppen som kallade sig Les nabis – profeterna på hebreiska – varav Pierre Bonnard och Edouard Vuillard var grundarna. Fauvister och kubister som Braque och Picasso finns också med liksom några äldre 1700-tals konstnärer varav jag speciellt fastnade framför en fantastisk Canaletto med motiv från Venedig.

Tycka vad man vill om världens finansmän, men när de kommer publiken till rätta som denna samling gör, är det en lisa. Det tar inte heller slut där, för stiftelsen tilldelar sedan 1952, årligen ett pris till någon samtida konstnär, Bührle priset. Missar ni utställningen i Paris, har ni möjlighet att se samlingen från och med 2020, på moderna museet i Zürich, Kunsthaus.

Anne Edelstam, Paris

https://www.museemaillol.com/

 

 

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.