Konsten allierar sig med litteraturen

Centre Pompidou, i Paris, visar en interaktiv utställning av den kontroversielle konstnären Francis Bacon. Hans över ettusen böcker inspirerade honom, vilket denna annorlunda utställning är bevis på. Absolut en av höstens kulturella höjdpunkter!

Självporträtt, 1976

Centre Pompidou håller på att restaureras och moderniseras men är fortfarande aktivt och helt i sin tid. Internationellt har det expanderat med ett museum i Bryssel, Belgien, ett annat i Málaga, i Spanien, och snart ett i Shanghai, i Kinas kanske mest kulturella stad.

I stället för att ordna ett retrospektiv av Francis Bacon visas målningar han producerat mellan 1971 och 1992 tillsammans med litteratur han uppskattat. Det kan låta besynnerligt men har visats sig vara ett lyckat projekt. Salarna med de ofta gigantiska och rätt morbida målningarna kontrasterar med mindre rum i varje sal där litteratur som inspirerat till verken läses upp i högtalare på franska och engelska.

Sex olika författare från antiken som Eschyle till moderna som T.S. Eliot ramar in Bacons målningar. Flera texter har råa undertoner och kritiserar samhället, kolonialismens kvarlevor och kvinnoförtryck bland annat. Kanske hans egen bakgrund, med en far som misshandlade honom och sedan tog helt avstånd från honom när han öppet deklarerat sin homosexualitet, kan förklara detta val? Själv levde han ett sado-masochistiskt förhållande med en man som tog livet av sig, vilket satt sina spår i hans konst.

Denna blandning av skönhet, våld och brutalitet syns även i serien (stödd av litteraturen) om tjurfäktning och den om boxning. Våldet upphöjde han i dessa kontexter i sexuell njutning. I tavlorna finns spår av både Velasquez och Picasso. Men de groteska figurerna är helt tagna ur hans egen fantasi samt ur surrealistiska filmer, av bland annat Louis Buñuel, han sett och beundrat.

Tre personer och porträtt, 1975

Verken för snarare mina tankar till Lucian Freud och Salvador Dali, vilka han inspirerade, än till Shakespeare och Nietzsche. Lukten av mänskligt blod lämnar mig aldrig är en vers ur en av Bacons favoritförfattare, den grekiske dramatiske poeten Eschyle, han ofta citerar i den dokumentärfilm som också visas i utställningen. Och tavlorna är sannerligen både blodiga, ångestfyllda, med förvrängda och plågade figurer. Penseldragen och färgskalorna liksom tjockleken på färgen kontrasterar i sin utdragenhet, som om färgen spillt över, men inom geometriska inramningar. Vad man än tycker om hans konst, som inte är lätt att ta till sig, kan man inte annat än att beundra hans skicklighet och fantasi. Och det är väl det konst ska vara till för: att ställa frågor, uppröra och beröra?

”Litteraturen ger mig bilder. Jag ser figurer framför mig när jag läser. Dessutom ser jag nya scener varje gång jag läser om vissa verk”, förklarar konstnären. Att dessa ofta är morbida, försvarar han med att ”världen är hård och brutal, en konstnärs arbete är att tyda denna verklighet.” Den figurativa konsten är svårarbetad eftersom det finns så många medier, som fotografi och film vilka återger realiteten precis som den är. Det gäller därför för de figurativa konstnärerna, till vilka Bacon ansåg sig tillhöra, att hitta sin egen stil. Det har han också lyckats med.

Bacons tavlor talar sitt eget språk men Centre Pompidou har gett dem ytterligare en dimension, nämligen det intressanta spelet mellan målning och litteratur. Men är inte allt kommunikation eller relation mellan konsten och åskådaren eller läsaren? Hur man sedan tyder detta språk är upp till var och en. Ni har fram till den 20 januari 2020 på er att upptäcka Francis Bacons språk.

Anne Edelstam, Paris.

 

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *