”Varför ska allt vara så jävla snyggt?”

Den frågan ställde sig Ulrica Hydman Vallien. Svaret hittar ni själva på Liljevalchs färgglada sommarutställning – En Paradisattack – med en av Sveriges mest omtyckta konstnärer i modern tid.

Världen börjar så sakteliga öppnas upp igen efter månader av mer eller mindre karantän och oro. Coronapandemin är visserligen inte över men enligt experterna så ”planar den ut”.

Museerna och konstvärlden har legat i treva sedan i mars och som med mycket annat här i världen, märker man hur mycket man har saknat dem när de inte längre finns. Jag uppmanar samtliga som är intresserade av konst att besöka de museer och utställningslokaler som öppnar upp igen. De behöver oss lika mycket som vi behöver dem! I dessa tider måste vi visa solidaritet och uppmuntran.  

En solig och varm junidag klev jag in i ett färgsprakande paradis på Liljevalchs nästan folktomma lokaler. Det kändes som att ta en varmdusch efter en lång och kall vinterdag att stiga in i Ulricas varma konstnärsfamn. Hennes alster sprider glädje, vare sig de är målningar, tapisserier, teckningar eller glas. Samtidigt finns där ett djup och en mörk sida hon ger uttryck för.

Jag slås meddetsamma av att hon måste ha influerats av Frida Kahlo, Chagall och Matisse men även Léger och hans svartvita verk. Keith Harings roliga figurer har också inspirerat henne liksom pop art konstnärer som Andy Warhol. Men vår folkkära Ulrica har utvecklat sin egen stil vilken bryter med alla dessa erkända konstnärer.

Hennes motiv återspeglar inte enbart hennes inre dolda krafter utan också hennes hemmiljö med barn och diverse djur. Utöver katter, målar hon vargar, råttor, ormar och ödlor. I en utmärkt dokumentär om hennes liv upptäcker jag bland annat att hemmet kryllar av barnens lite bisarra husdjur i form av just ormar och ödlor.  

Utställningen börjar i kafeterian med stora tapisserier och upphängda tyger. Ulrica målar på allt hon ser och omvandlar de mest vardagliga tingen till konst. Denna folkkäre konstnär lever för sitt måleri. Ulrica med maken Bengt Vallien lever och verkar sida vid sida i husets ateljé. De tycks sporra varandra utan att konkurrera. Liksom Frida Kahlo och hennes Diego eller Sonia och Robert Delaunay var de ett oskiljaktigt konstnärspar. Var och en med sin individuella stil och personlighet.

Ulrica utvecklade sin konstnärliga sida med att tillverka keramik och glas. Det var med glastillverkningen hon slog igenom hos gemene man. Det sägs att Kosta Boda glasbruk tjänade tre miljarder (!) kronor på hennes försäljning. Hon var inte rädd för att odla sin affärsmässiga sida och lärde sig att handskas med aktier. Enligt en av hennes söner var hon ”en spelare”. Hon roade sig med sin konst men även med pengar.

Utställningen visar hennes samarbete med andra konstnärer besökaren själv får upptäcka. Detta ledde också till hennes ständiga konstnärliga utveckling. De sista verken som visas på Liljevalchs återspeglar en mera allvarlig Ulrica. Hon kanske kände på sig att slutet var nära? Eller så närmade hon sig sorgen för den sonen hon förlorat i unga år? De utsuddade figurerna antyder på en drömsk eller frånvarande syn på livet.

Anne Edelstam

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *