Peder Severin Kröyer (1851 – 1909), var Skagens mest kända konstnär. Denna lilla by i norra Danmark var en konstnärskoloni i slutet av 1800-talet. Denna sommar upptäcker även parisarna hans begåvning.

Det privata palatset, Marmottan, har blivit ett uppskattat museum tack vare att dess ägare och konsthistoriker, Paul Marmottan, gav det till Paris stad 1932, tillsammans med hans utomordentliga konstsamling. Denna samling har sedan vuxit till sig och nu innefattar museet bland annat flera verk av impressionisten Claude Monet.

En del är dock avsatt för tillfälliga utställningar och nu var det danskarnas tur.  Mitt i pandemin hann en annan påkostad dansk utställning hängas på Petit Palais men det var inte många som kunde se den innan Paris museer tvingades stänga ner. Nu börjar de äntligen öppna upp igen till alla konstintresserades stora glädje.

Det är kanske så att ibland behöver vi påminnas om de otroliga gåvor vi har till hands tack vare dessa fantastiska museer? Utöver det behag de skänker våra själar som törstar efter skönhet när världens problem hopar sig på våra trösklar, ger de oss inblick i en svunnen tid vi annars hade gått miste om.

Jag var väldigt glad att kunna återse några av mina favorittavlor från Skagen. För flera år sedan hade jag nöjet att besöka denna lilla by, omgiven av hav och med sitt speciella ljus som Kröyer blev expert på att återge. Den blå timmen – namnet på denna utställning – är den tid på dygnet när solen gått ner men det inte ännu hunnit bli mörkt. Det ljuset återfinner knappast parisarna för det är specifikt för våra norra breddgrader. Man kan kanske säga att han genom sin konst ger tillbaka något av det han lärde sig som ung målare i Paris?

Liksom flera andra reste han till kontinenten för att gå på de välrenommerade konstskolorna där. Kröyer blev påverkad av impressionisterna också utan att riktigt anamma deras stil. Han utvecklade sin egen genre med sina olika motiv. I början målade han fiskare med eller utan sina båtar. Havet, utomordentligt vackert återgivet, var för det mesta med i tavlorna. Stranden var ett annat omskrivet motiv. Den fina sanden gör sig väl under alla tider på dygnet för den som har hans öga för färger och nyanser.

En av hans mest omtyckta målningar är Hipp hipp hurra med ett glatt gäng konstnärer som sitter runt ett bord och skålar i sommaridyllen. Marie, hans fru, han förälskat sig i under sina parisår, och även hennes väninna Anna Archer, var ofta med i hans motiv. En av hans mest kända är väl porträttet med de två kvinnorna, målade bakifrån, promenerande i solnedgången, vid stranden i sina vackra vita, långa klänningar? Sommarafton i Skagen från 1893.

Barnmotiv förekom också. Det är specifikt för nordens konstnärer. I Frankrike ansågs det inte riktigt ”comme il faut” att måla så familjära scener som nakna, lekande barn. Men dagens franska publik uppskattar desto mer det uppfriskande i dessa vardagsskildringar.

Nu börjar sommaren och då är det väl ännu mera passande med Kröyers friska sommarmotiv från ett Norden som går mot sina ljusa nätter och blå timmar?

Anne Edelstam

L’heure bleue de Peder Severin Kröyer

Musée Marmottan Monet, Paris

28 januari – 26 september 2021

IMA, det arabiska institutet i Paris, är ett kulturell centrum där de visar utställningar, filmer, bokläsningar och bibliotek. Denna utställning visar på en helt annan kvinnosyn än dagens om kvinnans roll i Mellersta Östern.

De diskussioner i Europa om till exempel slöja eller inte, hijab eller inte, burkini eller inte, gymnastik för flickor och pojkar tillsammans eller inte… fanns inte i det Mellersta Östern vi ser i denna utställning. De svarta heltäckande plagg och slöjor som döljer vartenda hårstrå existerade inte för några decennier sedan. Dessa kommer från Saudi Arabiens Wahhabism och Salafism: sekter som hade få anhängare fram tills dess oljepengar kunde utöva sitt inflytande världen över och sprida sin bakåtsträvande ideologi.   

Så hur såg då arabvärldens kulturliv ut mellan 1920 – 1970? Det upptäcker besökaren i denna utställning. Egypten var regionens kulturella nav. Därifrån kom de flesta filmerna, med en stor filmproduktion både för television och framförallt för biograferna, teaterproduktion, författare och inte minst de mycket uppskattade magdansöserna. Filmerna var både komiska, tragiska och romantiska. Inte olika de filmer som var på modet under Sveriges 1950 tal.

Det var under denna tid som Omar Sherif till exempel (som spelade i bland annat Doktor Zhivago och Lawrence of Arabia) blev känd. Men vad som är mindre känt i västvärlden är att det var tack vare Egyptens filmstjärna, Faten Hamama, denne unga kristna libanes klev fram i rampljuset.

Men för att ta det från början: utställningen öppnar med att visa svartvita fotografier från Kairos 1920-tal. Det var kvinnoförkämparnas genombrott med Hoda Shaarawi i spetsen. Hon skapade kvinnoföreningar och tidningar. 1923 gjorde hon skandal när hon kom tillbaka från en internationell kvinnokonferens i Rom och tog offentligt av sig slöjan (som var av vitt, tunt tyg) på Kairos tågstation. Det var hennes gest för att säga att ”nu är jag fri från det patriarkala förtrycket!” (mer om det finns att läsa i Tre Damer i Kairo/Three Ladies in Cairo).

Turen i IMA fortsätter med temat divor bland sångerskor. Det absolut största namnet bland dessa är utan tvekan Om Khalsoum, även kallad El-Sitt, Damen (1900 – 1975). Hennes röst uppmärksammades redan som ung flicka och – utklädd till pojke – sjöng hon religiösa sånger. När hon flyttat till Kairo tog hennes karriär fart genom konserter och skivor hon spelade in. Hon koncentrerade sig på sentimentala sånger, poem och operor med långa improvisationer. Om Khalsoum lanserade en ny arabisk musikalisk genre. Hon introducerade även västerländska instrument på scen såsom piano, orgel, gitarr och dragspel. Denna ”orientens stjärna” kunde sjunga i timtal och ändå hålla publiken i trans. Divan spelade även med i några hyllade musikfilmer. Miljontals följde med henne till hennes sista vila och hon är fortfarande hyllad i Mellersta Östern.

En annan känd sångerska värd att nämna är libanesiskan Fayrouz (1934 – ). Namnet betyder turkos på arabiska. Hon både sjöng, skrev sina egna texter, spelade in skivor av klassisk såväl som mera jazzig musik. Filmskaparen Youssef Chahine anlitade henne som skådespelerska i en av sina berömda filmer. President Macron började sin turné i Beirut, i slutet av augusti 2020, efter den förrädiska explosionen i hamnen, med att belöna hennes engagemang för sitt land med en medalj.

Mellan 1930 och 1970 var Egypten världens fjärde största filmproducent. Det var under den arabiska filmindustrins guldår. Fortfarande finns det enorma biografer i Kairo. Några har nyligen restaurerats. När jag bodde där på 1980-talet var de fortfarande väldigt populära. Livligt var det också, te serverades under filmen, katter sprang omkring och ibland kom vakterna förbi och lös med sina ficklampor på oss för att se att vi inte höll varandra i handen för det var mamnoun, strängtförbjudet!

Den egyptiska dialekten spreds tack vare det överallt i arabvärlden. Mellan 50 och 60 filmer spelades in per år och Kairo blev känd som ”Nilens Hollywood” eller ”Niliwood”. I början var publiken framförallt intresserad av musikaler och dansfilmer med berömda magdansöser. Divornas stjärnstatus fick sig då en rejäl skjuts på vägen.

Det är tack vare filmindustrin den unga Dalida (1933 – 1987) klev in på världsarenan. Hon kom ursprungligen från en italiensk immigrantfamilj. Kairo – och Alexandria – var kosmopolitiska städer på den tiden med en blandning av folkgrupper från Italien, Grekland, Frankrike, Armenien; judar och kristna bodde grannar med muslimer. Utöver arabiskan var franska det språk man mest talade framförallt inom de intellektuella sfärerna. 1977 gjorde hon sitt genombrott som sångerska i Frankrike och i Mellersta Östern. Utställningen ägnar en speciell avdelning enbart åt hennes karriär med bland annat fotografier, filmklipp, sånger och kostymer.

Utställningen är gjord med en intim scenografi där besökaren får en inblick i divornas liv: med loger, kostymer, fotografier, filmer, sånger och dokument. Det är likt en tidsresa bakåt till framförallt Egyptens kulturella guldålder.

Jag tror även att den kan bidra till att förbättra förståelsen mellan våra kulturer samt utvidga vissa inskränkta diskussioner. Historia är vad som har skapat vår samtid och ger oss perspektiv på tillvaron.

Anne Edelstam

Divas, D’Oum Khalsoum à Dalida

19 maj – 26 september 2020

Institut du Monde Arabe, Paris

Detta är titeln på journalisten och författarinnan Fanny Härgestams senaste bok med den lite missvisande titeln Champagne. För innehållet är långt ifrån den lyxiga, bubbliga drycken som för tankarna till fest och glädje.

Champagne-Ardenne är en region i norra Frankrike där det högerpopulistiska partiet, Front National, Nationella fronten (numera kallad Nationell samling), har ett starkt fäste.  I 1900-talets början var norra Frankrike känt för sina gruvor och folk vallfärdade dit för att hitta arbete. Inte olikt vad som hände i våra nordligaste trakter. Sedan vet vi hur det har gått för dessa regioner både i Frankrike och i Sverige…

Men Fanny Härgestams intresse ligger varken i dryckerna eller gruvorna, utan hennes gedigna forskningsarbete (under fem års tid) har koncentrerat sig till att försöka förstå och förmedla det franska högerpopulistiska partiets utveckling och dess väljare.

Partiet är helt sammanknutet till familjen Le Pen som liknar en förgången fransk kungafamilj med dess rivaliteter, skandaler och framgångar. Förutom att partiet är i full vigör och vi vet ju hur det gick för den franska kungafamiljen…. Fransmännen är ju inte främmande inför revolutioner och omstörtningar.

Att det pyr ett missnöje bland befolkningen har väl ingen gått miste om, inte minst genom de senaste årens gula västar med återkommande mer eller mindre våldsamma demonstrationer.

Fanny har koncentrerat sitt arbete på en typisk liten sovande by i Champagne, Brachay, där uppslutningen för NS varit stor sedan länge. ”Jag blev nyfiken på den lilla by som Marine Le Pen under många år åkte till varje år och som hon själv kallade “symbolisk” för sina sympatisörer. Jag bestämde mig för att följa några personer som jag fick god kontakt med i och runt denna by. För att lära känna dem ville jag å ena sidan sitta ner med dem och prata om allt möjligt, också om annat än just deras politiska åsikter. Höra deras tankar om livet, Frankrike och världen. Å andra sidan ville jag ta del av deras liv genom att vara med dem i deras vardag,” förklarar Fanny för mig när jag undrar varför hon ville skriva denna bok.

Le Penisterna hade sina årliga sammankomster i Brachay för att visa sitt stöd just för de ”bortglömda” delarna av Frankrike. Landsbygden i Frankrike upplever – precis som i Sverige – en avfolkning. Men Fanny jämför inte våra respektive länder, utan boken är upplagd mellan byn Brachay och några av dess invånare med familjen Le Pens liv och partiets utveckling genom årtionden.

Läsaren får genom vissa utvalda personer följa partiet och dess ledare fram till det nuvarande läget med Marine Le Pen. I mellanakten får vi uppleva hur partiet delas itu med Jean-Marie Le Pen, partiets grundare å ena sidan, och en av hans döttrar, Marine, å andra sidan. Hon gick segrande ur spelet genom att försöka rentvå partiet från faderns expressiva fadäser om förintelsen som en ”detalj i historien” och liknande uttalanden. Men immigration, den franska identiteten och säkerhet är fortfarande de ledande teman inom partiets ideologi.

Förutom President Emmanuel Macrons mittenparti, En Marche, så har de övriga höger- och vänster partierna i Frankrike numera inte något större stöd hos befolkningen. Marine le Pen kan därför räkna med framgång inför nästa presidentval, år 2022. Frågan är om hon kan vinna?

Inför förra presidentvalet gjorde hon rejält bort sig under den slutliga debatten med Emmanuel Macron som, var lugn och självsäker medan hon spydde ur sig oförskämdheter. Har hon lärt sig läxan? Det återstår att se. Liksom hur väl förankrad den franska demokratin egentligen är.

Fanny beskriver grundligt hur det franska valdeltagandet ser ut med kommunalval och presidentval i olika omgångar. Det är olikt det svenska så det är intressant för läsaren att ta del av.

Författarinnan håller sig i bakgrunden och skriver inte läsaren på näsan vad hon själv tycker om partiet – även om det kan skönjas bakom ordvalet. För den politiskt intresserade och framförallt för de tusentals svenskar som är bosatta i Frankrike har boken ett särskilt intresse. Men även ur en europeisk synvinkel är den viktig. Frankrike har länge ansetts som yttrandefrihetens- och humanisternas land. Skulle det kunna bli ett minne blott? Tanken är svindlande! Men vem hade trott till exempel att Trump skulle vinna eller att Brexit verkligen skulle bli av? Inget kan tas för givet i dessa dagar. Än mindre våra demokratier.

Även presidentens hanterande av Coronakrisen med alla dess nedskärningar och inskränkningar av den personliga friheten pekar på att även de demonstrerande fransmännen ger sig för en auktoritär ledare när de tycker att det behövs. Man kan också fråga sig om President Macron redan nu förbereder sig för en nästa omgång mot det alltmer populära populistpartiet genom att visa sina muskler?

Hur som helst är det värt att lära sig om utvecklingen av Nationell samling i ett av våra främsta europeiska länder. Fanny Härgestams bok ger sig ut för att på ett gediget sätt följa det populistiska partiet från dess grund fram till nutid och det har hon lyckats bra med.

Byn Brachay i Champagne hon beskriver känns i så långt ifrån den dyra drycken man kan komma. Jag undrar hur många av oss som skänker dessa viktiga men bortglömda bönder en tanke när vi lyfter våra glas? Efter att ha läst boken, kommer jag i alla fall att få lite av en bitter eftersmak nästa gång jag känner bubblorna i näsborrarna.  

Anne Edelstam  

En by i Champagne

Fanny Härgestam

Natur & Kultur 2021