Vad har svenskarna för relation till Ukraina? Förutom att de flesta av oss förfasas över att ett fredligt land blivit attackerat utan minsta provokation, har vi flera band till detta land än vi kanske anar.

Söndagen den 13 mars, ordnade Svenska Sofiaförsamlingen i Paris en konsert till förmån för Ukraina. Den fortfarande hotade kyrkan var knökfull inför detta event. Extra stolar fick tas in och fyllde upp mittgången. En salig blandning av nationaliteter och åldrar satt som tysta ljus när de första tonerna ljöd. Men en sak hade vi alla gemensamt: förfäran över vad som händer oskyldiga människor på flykt.

För ett par år sedan fylldes kyrkan med afghanska unga män som fått lära sig svenska i Sverige men som när de blivit myndiga inte längre fick vara kvar i landet. Nu öppnar parisarna och svenskarna sina hjärtan till förmån av andra, lika nödställda flyktingar. Många kvinnor och barn.

Kvällen började med den alltid så energiske och duktiga musikern, körledaren och orgelspelaren, Björn Åkerhage, som spelade den Ukrainska Nationalsången på kyrkans fina orgel. Kvällen fortskred med kören; pianisten Daniel Propper; trombonisten, Thobias Nilsson; Anna Rosset; Joel Andersson och solisten Harald Marlot. Inte många ögon var torra under kvällen. Men det var den ypperliga sångerskan, Sofia Nilsson, som introducerade historik och sång från Gammelsvenskbyn i Ukraina, varav vissa fortfarande talar en svensk dialekt!

Hon berättade för en hänförd publik om hur hennes morföräldrar, svenskättlingar från Gammalsvenskbyn i södra Ukraina, kommit till Sverige 1929. Enligt Sofia var de några av de estlandssvenskar som hade flyttats dit på 1700-talet från Dagö i Estland (vilket tillhörde Sverige fram till 1721) och tilldelats mark av den ryska kejsarinnan, Katarina II. Det Nyryska guvernementet hade precis erövrats från turkarna. Genom århundradena lyckades man behålla den lutherska tron och så småningom byggdes det en svensk kyrka i trakten. Under det första världskriget utbröt hungersnöd och kontakterna med Sverige bröts tillfälligt. Svenskättlingarna blev dock hjälpta av en svensk missionär, verksam i Ryssland och av ärkebiskopen Natan Söderblom. En expedition ordnades 1929-1930 för de flyktingar som ville komma till Sverige.

Sveriges första flyktingförläggning inrättades i Jönköping, i kaserner som tillhört Jönköpings regemente och som blivit lediga efter det att regementet avverkats året innan. Efter den lyckade konserten, kunde vi köpa ett glas vin i församlingssalen (ja, det är ju trots allt vinlandet Frankrike…) till förmån för Ukraina naturligtvis. Då hittade jag Sofia i full diskussion med en man vars släktingar också kom från Gammalsvenskbyn!

”Guds vägar äro förunderliga”… tänkte nog många av oss när vi gav oss iväg därifrån.

Anne Edelstam        

Svenska kyrkan i Paris

9 rue Médéric

Antoine de Saint-Exupérys världskända bok, Lille prinsen, vars originalmanuskript har, för första gången, lånats ut från New Yorks Morgan Library & Museum till Musée des Arts Décoratifs, i Paris, visas för första gången för en fransk publik.

Det var med stor förväntan jag steg in i denna Ali Babas grotta för att upptäcka de mer än 600 olika verk denna allkonstnär åstadkom under sin relativt korta livstid. St-Exupéry var fransk författare, poet, utforskare, journalist, pilot, filosof, tecknare… men det var kanske hans strävan efter ett humanistiskt ideal som utmärkte honom och bidrog till att han blev internationellt känd. Hans sista bok, Lille prinsen, författad och utgiven först i USA 1943, bär nämligen på ett universellt budskap.

Den första salen förde mig tillbaka till författarens barndom. Han föddes 1900 i Lyon, i en aristokratisk familj och visade från tidigt stadium på en poetisk ådra samt ett intresse för flyg. Intressen som kom att följa honom livet ut tills hans död. Han omkom vid en spaningsflygning utanför Korsika, 1944.

Tidstypiska affischer visas på utställningen, varav reklamaffischer för Air France han kom att arbeta för efter sin pilotutbildning. Hans flygningar i Nordafrika och Sydamerika färgade och inspirerade hans första romaner. Vissa är översätta till svenska: Postflyg syd; Nattflygning; Spaning mot Arras är några av dessa. Fotografier av honom i dåtidens primitiva flygplan, och ett när han störtade i öknen men klarade sig oskadd, gör dessa verk allt mer levande.

Det kontrasterar starkt med hans väldigt enkla och barnsliga originalteckningar vilka också visas på utställningen. Trots sina utmärkelser som författare – 1939 fick han Franska akademiens stora pris för romanen Kamrater på en irrande planet – behöll han barnasinnet livet igenom.

Efter hans död trycktes det sedlar och frimärken med hans namn och fotografier, varav några är utställda i glasmontrar på museet. Men det är nog för barnboken, Lille prinsen, han blivit mest ihågkommen. Den är både lättsinnig och djup. Det sista rummet på utställningen är uppbyggt som ett bibliotek med boken utställd på flera av de 500 översättningarna, varav ett exemplar är på svenska.

I dessa orostider kan det vara behövligt att påminnas om Antoine de Saint-Exupérys hopp för mänskligheten. Lille prinsen har lästs för hundratusentals barn i över sjuttiofem år. Så det kanske är dags nu att damma av den och läsa om den, eller läsa den för barn och barnbarn?

Anne Edelstam

Musée des Arts Décoratifs, MAD

À la rencontre du petit prince (mötet med den lilla prinsen)

17 februari 2022 – 26 juni 2022