Maskiner som upphöjts till konst

Det var under det glada 1920-talet industrialiseringen och modernismen sågs som framtidens under.

På Sven-Harrys konstmuseum, i Stockholm, kan vi i sommar ta del av denna tidsanda och de konstverk de mynnade ut i. Första världskriget, följt av Spanska sjukan (1918-1920), hade medfört horribla konsekvenser och miljontals döda eller lemlästade. Men nu äntligen såg man framåt mot hoppet om en bättre framtid.

Frustande maskiner, dånande fabriker, tåghjul och ångmaskiner skulle bryta ny mark och utmana etablissemanget. Det gamla var förgånget, heja för nyskapandet! Konstnärerna ville inte vara sämre än att haka på denna ”framtidsmaskin” och tron på människans frigörelse. En del av detta var bilen. Bilkonstruktören, Ettore Bugatti, ursprungligen skulptör, skapade en bil vars framsida såg ut som en hästsko. Elegant och stilren.

På Sven-Harrys ställer de ut inte enbart en, utan två unika Bugatti bilar. Det är inte utan att man blir sugen… Eller som den franske konstnären, Fernand Léger, uttryckte sig: ”Att se ett landskap från en bil i full fart – blir till en abstrakt målning”.

Flera av hans verk finns att beskåda på utställningen. Han var även verksam som dekoratör till den Svenska Baletten i Paris (1920 – 1925). Verk föreställande Jean Börlin, Svenska Balettens koreograf och dansare, visas på den övre våningen på Sven-Harrys. Liksom några roliga dräkter, inspirerade av arbetarkostymer. Camp-Ahla overallerna, med sina geometriska dekorationer, var en av modesuccéerna signerad av det svenska konfektionsföretaget skapat av Astri och Erling Richard.  

1900-talets avantgarde konstnärer förvandlade mekaniska objekt till färgglada målningar. Metalliska konstruktioner fick således en helt annan mening. De blev symboler för en ny era. Svenska Baletten i Paris var del av denna inspiration. Deras dekorer och kostymer andades nymodighet.

Fernand Légers konstskola drog också till sig flera skandinaviska konstnärer. De flockades till Paris för att delta och utveckla sitt konstnärskap. Otto G. Carlsund, Waldemar Lorentzon, Erik Olson, Vera Meyerson, Thorvald Hellesen, är några av dessa modernistiska pionjärer som utmanade etablissemanget och som finns att beskåda på museet.    

      Det är inspirerande att se framtidsandan på 1920-talet, även om vi nu vet vad som kom efteråt, med ett andra fruktansvärt världskrig. Men det är ju inte tingen som i sig är onda, utan hur de används, i vilket syfte.

Utställningen, Konst och Maskin, är intressant även i vår tid. Vi står också inför ett paradigmskifte, med industrialiseringen i ryggen, AI och hållbara energisystem framför oss. Men hur världen än förändras så finns konsten alltid närvarande för att göra livet än mer njutbart och glädjerikt.

Anne Edelstam

Konst + Maskin, Utmanarna under 1920-talet

01.04 – 24.09 2023

Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm

Songlines eller Drömspår – de sju systrarnas spår

Det är den enigmatiska titeln på en omfattande och spännande aboriginerutställning på Quai Branly, i Paris. Detta museum, beställt av President Chirac, ägnar sig uteslutande åt etnografisk och Fjärran Östern konst.

Utställningen är baserad på en australiensk legend: sju systrar som förföljs av en fruktad trollkarl. Liksom våra häxor, iförda sina kvastar, förflyttar sig systrarna i luften från ett ställe till ett annat. Sagan är bäst upplevd om man koncentrerar sig på konstverken, snarare än på att försöka förstå själva historien, upptäckte jag snart.

Över två hundra verk presenteras, skapade av cirka hundra konstnärer samt några filmer, installationer och ljudfenomen. Museet har arbetat tillsammans med aboriginernas samhällen och konstföreningar. Vissa av konstnärerna var på plats under själva invigningen och lät sig villigt fotograferas.

Genom att följa deras legend får besökaren en inblick i aboriginernas världsbild. Det är deras motsvarighet till vår bibliska historia. De har dock ingen skrift att tillgå utan lyssnar på de äldre vilka har memorerat sagorna. Jag försökte ”flyga” med de sju systrarna bäst jag kunde. Men det var ingen lätt uppgift: deras uppfattning inkluderar levande såsom inerta ting, människor, djur, växter, jord, vatten och luft. Enligt dem, skapades marken av deras stamfäder vilka nu transformerats till att ha blivit en del av landskapet. Det fina med historierna är vikten de lägger på att ta hand om varandra och om skapelsen. Och på så vis är deras legend inte så olik vår Skapares målinriktning.

Varje aboriginer anser sig ha en personlig och andlig relation till den plats där han eller hon är född, samt vilken stam personen tillhör. Det är en väldigt gammal folkgrupp som tros ha invandrat till Australien för cirka 60 000 år sedan, bland annat från sydöstra Asien. De färgglada målningarna föreställer de stigar, eller snarare spår, förfäderna anses ha tagit genom landskapet. Målningarna representerar därför de olika platser dit de sju systrarna förflyttade sig – med trollkarlen hack i häl. Besökaren lär sig på så vis lite om varje ställe där de stannar upp.

Ett rum är tillägnat ett par filmer om dessa målningar, det karga australienska landskapet samt gamla grottmålningar. Besökaren uppmanas att lägga sig ner raklång på bekväma soffor och se upp i ”himlen” och på så vis följa med de sju systrarna på filmduken genom deras färd i atmosfären, på marken och in i grottor.

Förutom målningarna visas även delikat vävda korgar och barkmålningar. Motiven, trots flertalet konstnärer vilka ofta samarbetar på en och samma tavla, tycks följa ett gemensamt mönster av idel snirklar, prickar och streck i glada akrylfärger vilka är svårtolkade för en utomstående men ändå tilltagande i sina abstrakta skepnader.  

Det var som att gå in i en annan persons drömmar att färdas igenom denna udda utställning. Den innehåller, förutom konst i sprakande färger: sagor, otäcka ormar, trollkarlar och häxor. Definitivt en utställning för alla åldrar. För er som vill lära er mer om detta folkslag och dess historia, rekommenderar jag Bruce Chatwins utmärkta bok, Drömspår.

Anne Edelstam

Songlines – Tracking the Seven Sisters

Musée du Quai Branly

4 april 2023 – 2 juli 2023

Elliott Erwitts fotografier är upplyftande

Retrospektiven på denna internationellt erkända fransk/amerikanske fotograf på Maillol museet, i Paris, är en succé.

Utställningen börjar på den övre våningen med stora svart-vita fotografier. De samsas med några färgfotografier vilka annars mest visas på nedre botten.

Det första fotografiet besökaren möts av är en bild av en Grand Danois framben, stående bredvid en person vars stövlar är det enda man ser, samt en pytteliten hund, iförd en mössa som sitter på sned.

Detta fotografi sätter prägeln på Erwitts hela tankesätt och fotograferande. Han har humor, är ironisk utan bitterhet eller elakhet. Fotografen är en stor humanist med sinne för ovanliga vinklar.

Elliott föddes 1928 i Paris av ryskjudiska föräldrar. Familjen flyttade sedan till Italien och vidare till USA där Elliott studerade fotografi. 1954 blev han anställd av Magnum Photos. Han har arbetat som fotojournalist, modefotograf, reklamfotograf samt porträttfotograf. Han har även gjort filmer.

En hel serie porträtt tagna av Marilyn Monroe, Jackie Kennedy, Charles de Gaulle, Che Guevara, Nikita Chrusjtjov bland annat, visas på utställningens nedre botten. Samtliga fångar personligheten eller ögonblicket. De är lysande!

Hundar verkar annars ha varit hans favoritämne för det är flera roliga och absurda fotografier på olika hundraser. De komiska situationerna, erkänner han själv villigt, är inte alltid spontana utan väl uttänkta och tillrättalagda. Liksom flera av hans andra fotografier vilka man lätt kan tro att de är tagna i stunden. Men han har även fotograferat skilda miljöer, kulturer och traditioner han sett under sina resor, såväl i Frankrike som i Asien och i USA.

Bilderna, vare sig de är iscensatta eller ej, ger en inblick i vardagen på diverse platser i världen. En blandning av humor och emotion. Utställningen visar på Erwitts vidd av motiv och ändå på en enhetlighet. Intervjuer med honom visas också där han förklarar hur han har fotograferat ett motiv och varför, alltid med glimten i ögat. De fördjupar besökarens förståelse för hans verk.

Kan ni inte se utställningen så köp någon av hans flertaliga fotoböcker: jag lovar att ni inte kommer att bli besvikna!

Anne Edelstam

Elliott Erwitt, retrospektiv

Musée Maillol, Paris

23 mars 2023 – 15 augusti 2023      

Kvinnliga pionjärer och visionära landskap

Anna Boberg Motiv från Lofoten

I vår visas på Waldemarsudde, i Stockholm, fyra av våra mest kända – men bortglömda – landskapsmålarinnor. Det är ett välkomnande tillskott i ett annars mansdominerande landskap. Med över ett hundra verk får vi bekanta oss med dessa konstnärinnor.

I galleriets första sal möts de fyra konstnärinnorna – nämligen: Ester Almqvist, Anna Boberg, Ellen Trotzig och Charlotte Wahlström. Intressanta penseldrag, motivval och inflytanden av konstnärer som Gauguin, van Gogh och Matisse syns redan i detta rum.

Perioden från 1890 – 1920, utställningen koncentrerat sig på, var en intressant sådan. Det svenska landskapsmåleriet var blomstrande och mångfacetterat. Konstnärinnorna blev kända och uppskattade både nationellt som internationellt, men har sedan dess fallit i glömska. Denna utställning ger dem en chans att återuppstå. Frågan är om vi fortfarande kan överraskas och dras till denna konstart i vår moderna tid? undrar jag när jag ger mig ut i ett vinterkyligt Stockholm, på väg till Djurgården.

Anna Boberg, Norrsken

Jag dras direkt till Anna Bobergs (1864 – 1934) målningar från Lofoten, i norra Norge. Det är storslaget, vilt och avlägset. Hon målar de snöbelagda bergen i spännande färger som skiftar från lila, till grönt och rosa. Jag frågar mig själv om det är själva målningarna som attraherar mig eller om det är hennes äventyrskänsla att ge sig i väg till ett sådant avlägset och kargt ställe på jorden. Hon hade staffliet på magen när hon var ute och tecknade. Väl tillbaka i ateljén avslutade hon verken. Hennes tavla ”Norrsken”, i symbolismens anda, gjorde henne berömd även i de fina parissalongerna. Målningen är en hommage till en av den moderna dansens pionjärer, Loïe Fuller, men även till Norden. Vissa verk, är enligt henne själv närmast transcendentala och kan få ”en att höra obefintliga kyrkklockors klang och att se Guds ande sväva över vattnen.” Jag uppskattade även mycket hennes glaskonst.   

Charlotte Wahlström Hässjor

I Stora gallerisalen möts Anna Bobergs storslagna verk med Charlotte Wahlströms (1849 – 1924) poetiska landskap. Hon var från Sörmland vilket märks på hennes val av vackert böljande kullar, höhässjor och blomstrande fruktträd. Dessa kontrasterar med hennes nattliga Stockholmsskildringar vilka påminner om vissa av Eugene Janssons verk. Men en av mina favoriter är Ljunghed – naturlyrik i skiftande färger med molnen som tycks flyga över slätten och vilka går nästan ton i ton med ljungen. Hon lyckas fånga stämningen i dessa ödsliga naturskildringar, utan någon mänsklig gestalt. Hennes skicklighet och förmåga att skildra yttre såsom inre känslolägen, uppmärksammades. Wahlström blev känd som en av de främsta landskapsmålarna i sin generation. Trots det så har hon trängts undan av manliga landskapsmålare. Roligt då att hon, tillsammans, med sina kvinnliga kollegor, äntligen dammas av igen!

Ester Almqvist Åkrar och Skog

Ester Almqvists (1869 – 1934) måleri fokuserar på det vardagliga. Hon arbetar med korta penseldrag, med små streck sida vid sida, vilket påminner mig om Van Goghs teknik. Hon är inte ute efter en realistisk naturskildring, utan präglas av den postimpressionistiska stilen. Från mörka och dova färgskalor i sin linda, utvecklade hon senare sin palett till klara gula, röda och blå toner. Under sina resor till Italien och Frankrike mötte hon bland annat Tora Vega Holmström (som ju ställdes ut på Thielska galleriet i Stockholm för inte så länge sedan) och skildrade där stads- och arbetslivet. Hon går från landskap till att skildra människor i arbete i allt större utsträckning, som till exempel i Potatisplockerskorna.

Ellen Trotzig Regnbågen

Esters konst är i dialog med Ellen Trotzigs (1878 – 1959) i galleriets bortre rum. Ellen har kallats för Österlens första målarinna. Det var där denna introverta och socialt tillbakadragna kvinna inspirerades mest. Hennes stil styrs av känslorna och inte av att vilja vara naturtrogen. Det är snarare abstrakta och dramatiska bilder. Även hennes människoskildringar liknar sagovärldens mystiska och inåtvända natur full av symbolik. Hennes ovädershimlar och ljusstrålar som tränger igenom tjocka moln med diagonalt målade långa linjer, förstärker idén av en högre andlig eller gudomlig krafts närvaro i naturen. Den panteistiska känslan i Ester Trotzigs verk är väl det som lett till att museet visar, i ett mindre, intilliggande rum, tavlor av teosofer som Hilma af Klint.

Utställningen kompletteras av ett bildspel och en rikt illustrerad publikation. Det är roligt att ännu i dag kunna upptäcka – eller snarare återupptäcka – dessa utmärkta konstnärinnor som har varit begravda alltför länge!

Anne Edelstam

Kvinnliga Pionjärer, Visionära Landskap

Ester Almqvist, Anna Boberg, Ellen Trotzig, Charlotte Wahlström

Prins Eugenes Waldemarsudde

4 mars – 20 augusti 2023

Kimono: tradition eller mode?

Manlig kimono med motiv av Mount Fouji

Kimonoutställningen på Quai Branly, i Paris, försöker svara på den frågan. Japanisering har sedan ett par sekler ansetts trendigt bland konstnärer som modeintresserade i Europa. Här får besökaren följa dess utveckling från 1600-talet till dagens modeikoner, japanska såsom västerländska.

Efter en kort introduktion i kimonons värld – ordet betyder bara ”saken man har på sig” – börjar visningen med de äldsta kimonos från Edo-tiden (1603 – 1868). Edo var dåtidens mest befolkade stad i världen och alla invånare bar kimonos, oberoende av kön, ålder eller status. Så småningom utvecklade sig klädmodet till lyxigare och mer raffinerade kimonos. Geishorna bar väldigt praktfulla sådana, de prostituerade hade sina partikulariteter, borgarna sina och eliten de mest elaborerade tygerna och broderierna. Undertill bar man enklare kimonos. Ibland blev det flera lager ovanpå varandra, beroende på väderlek. De förnämsta kimonotygerna tillverkades i Kyoto.

Detaljer från en antik kimono

I Japan är det den raka linjen, utsmyckningen på kimonon, trycket och tyget som värdesätts. Tvärtom från västerländska modedesigners vilka gärna antingen förhärligar eller skyler kroppens naturliga kurvor och skavanker. Trots det så drogs västerlänningar till det exotiska japanska men något kimonomode blev det aldrig tal om. Däremot använde vi oss av kimonon för att skapa till exempel vår morgonrock. Framför allt under 1800-talet var det brukligt för herrar att ta på sig en fin och angenäm morgonrock när de var hemma. Dessa hade ofta ett tyg utanpå och ett annat, mindre elaborerat, som foder. Det japanska breda tygskärpet (obi) förenklades till en morgonrockssnodd.

kam och hårnålar

Det är en njutning att beskåda de vackra broderierna och trycken på de äldre kimonos samt kvinnornas fina hårkammar, deras små väskor dekorerade likt miniatyrskulpturer med sina netsuke. Det finns en fin samling sådana på Östasiatiska museet i Stockholm. Man får även en idé om hur utsökta de var när man läser den, för övrigt, utmärkta boken ”Haren med bärnstensögon” av Edmund de Waal.

Grafiska verk och en magnifik skärm ger en insikt i hur det japanska samhället såg ut, med geishor, affärsmän, prostituerade och musiker i olika gathörn. En svunnen tid.   

Den sista delen av utställningen, ägnas åt de moderna och nutida inspirationer detta klassiska plagg har bidragit till. Dagens japaner går sällan klädda i kimonos. Däremot har modedesigners som Yohji Yamamoto och John Galliano inspirerats av dem och anammat en modern ”kimonostil” med raka linjer och kjol även för herrar. De mera klassiska modellerna dyker numera upp i asiatiska kampfilmer och i filmer som Star Wars till exempel.

Modern kimono av Issay Miyake

Gamla kimonos – eller delar därav – återanvänds för att tillverka väskor, schalar eller dylikt. Så kimonon har inte sagt sitt sista ord utan tål att utvecklas. Allt cirkulerar: traditioner, mode, kulturer, konst… inget är statiskt här i världen. Tänk på det när ni går till Östasiatiska museet, i Stockholm, eller till Quai Branly, i Paris, eller för den delen när ni sätter på er morgonrocken.  

Anne Edelstam

Quai Branly, Paris

Kimono

22 november 2022 – 28 maj 2023