Denna vår och försommar bjuder Paris på en utställning som vittnar om faraonernas sista århundraden vid makten. IMA (Institut du Monde Arabe) har nyöppnat också efter en lyckad renovering.

Jacquemart-André museet

Visar denna imponerande sen-faraoniska utställning. Själva museet ligger på en bred aveny i ett av Paris eleganta affärsdistrikt. Det var ingen kö denna soliga och ljumma vårdag då jag steg in på museets innergård. Lunchrestaurangen stoltserade med ett brett och uppskattat bord fullt med läckerheter. Vis av erfarenheten att de bästa kakorna snabbt tar slut, reserverade jag i förväg en pistaschtårta innan jag gick in i de luftkonditionerade salarna.

Faraonernas sista tusen år? Tänkte jag. Jag har alltid fått höra hur ointressant och dekadent, politiskt som konstnärligt, denna tid varit. Sjuhundra år och tio dynastier från det Nya Riket till Alexander den Stores ankomst till Egypten skulle enbart ha inneburit en patetisk utförsbacke?

Dessa 120 samlade objekt från världens alla museer tydde på hur förlegad denna tanke var. Den tematiskt upplagda utställningen (kvinnan, dödsriket, gudarna…) understryks av föremål som sällan lämnar sina museer och som kanske aldrig mer kommer att samlas under ett och samma tak. Amons utsökta guldstaty kommer från Metropolitan i New York, katten Bastet kommer från British Museum i London, det ”gröna huvudet” kommer från Berlin, för att ge några exempel. Nyare fynd, utgrävda ur den egyptiska öknen, har också tillkommit och ger denna utställning ytterligare en dimension.

Forskningen visar att medelhavsländerna var mer globaliserade än vad man hitintills trott – med stort inflytande länderna sinsemellan. Den typiskt egyptiska konstformen (skuldror i profil med buken sedd framifrån, näsan i profil men båda ögonen synliga) tycks ha märkt flera medelhavscivilisationer. Greker, perser och assyrier var alla fascinerade av den egyptiska konsten. Men så har det väl varit under alla tider. Konstnärer influerar varandra och tar vad de tycker om, gör om det och presenterar ett annorlunda konstverk. Inget är väl egentligen helt nytt i denna vår gamla värld? Utom kanske just denna utställning som visar upp ett annorlunda ansikte av en svunnen tid. Allt detta funderar jag på då jag njuter av kakan på museets restaurang, innan jag går vidare till nästa museum, på andra sidan Seine.

IMA

Mer än ett renoveringsarbete så har institutets museum genomgått en veritabel omstrukturering. Samtida konst blandas med antikviteter i dessa numera hypermoderna salar där den arabiska identitetens olika uttrycksformer har fått fritt spel – långt från de religiösa dogmerna. Vad innebär det att vara arab? Den frågan ställde sig museichefen när han skapade detta museum. I stället för en kronologisk utställning blev det en lyckad tema-inspirerad sådan med en blandning av nutid och dåtid, innebärande kulturella, -religiösa -sociala- och antropologiska dimensioner. Även den förislamiska dimensionen är medräknad. ”Inget annat museum – ens i arabvärlden – har gjort denna syntes av den arabiska civilisationen innan och efter konverteringen till islam” säger Marie Foissy, projektchefen. Det är först under årtusendet innan Kristus som benämningen ”araber” nämns i syfte på de nomader som rör sig i Arabien och i regionerna runt om. Det är då som det arabiska språket utvecklas först i talform och sedan i skrift. I de muslimska erövrarnas spår sprider sig sedan språket och civilisationen från Mesopotamien till Spanien. Islam blir en av flera andra religioner i denna del av världen som museet visar.

Det är i städerna som dessa utvecklar sig samtidigt som och vid sidan av kommersen, hantverken, vetenskapen och utbildningen. Slutligen får besökaren en inblick i de arabiska traditionerna och sedvanorna. Flera arabiska länder – utöver föremål från Louvren och andra franska museer – och privata donatorer har bidragit till utställningen. Kyrkor och kloster har lånat ut värdefulla ikoner. En vacker symbol för öppenhet och delaktighet.

Låt oss hoppas att denna symbol åtföljs av politikerna i våra europeiska såväl som arabiska länder så att vi alla kan njuta av en demokratisk och utvecklande sommar i frid och enhet länder och folk emellan, oberoende av tro och kultur.

Anne Edelstam, Paris.