Mohamed Diab – egyptisk regissör – visar en oanad konsekvens av kvinnoförtryck. Att hans film, ”Buss 678”, överhuvudtaget har kommit till och visas internationellt är i sig ett nytt fenomen.
Egypten som filmland
Egypten var länge känt som ”arabvärldens kulturella vagga” med svart-vita filmer från 50- och 60-talet som är verkliga pärlor. Filmer producerades på löpande bana och exporterades till de närliggande arabisktalande länderna, egyptiska musiker och sångare hördes i alla radioprogram.
Men det pågående trycket från islamisterna och censorernas klåfingrighet har lagt ett tungt lock på uttrycksfrihet och konstnärer. Förutom Youssef Chahins filmer har inget nytt eller intressant kommit ut från detta nedtryckta folk.
Revolutionen har dock ändrat på detta. Street-art eller graffitti – som censureras i vårt demokratiska land – blomstrar i Egypten. För hur länge till vet dock ingen? Men konstnärer har äntligen sedan decennier kunnat försiktigt börja ta bladet från munnen. Mitt i Kairo målas hela tiden nya – ofta politiskt laddade – konstverk på husväggarna. Filmer och teatrar har också börjat titta fram. Dokumentärer såväl som spelfilmer har dykt upp.
Kvinnoförtryck
En av konsekvenserna av fattigdom, trångboddhet och kyskhet, samt religiöst och konservativt förtryck av sex mellan könen har lett till sexuella frustrationer. Männens kvinnosyn från respekt – som det en gång var – till att betrakta dem som objekt har lett till närmast sjukdomsliknande sexuellt ofredande i T-banan, på bussar, på gatan, i hemmen i Egypten. I alla samhällsklasser och i alla åldrar finns kvinnoförtrycket och föraktet. Så till den milda grad att männen skäms när deras fruar blir ofredade av andra män, de känner sig ”smutskastade” av offret! Detta är ett relativt nytt fenomen som kommer från den saudiska, extrema, sektliknande tolkningen av Islam och dess gammaldags patriarkala seder och bruk. De egyptier som har arbetat i gulfstaterna i decennier har ”importerat” denna kvinnonedsättande syn till Egypten – magdansösernas eldorado – som har spritt sig likt ett virus i samhället.
Mohamed Diab och buss 678
Mohamed Diab
Diab, har modigt nog, tagit upp ett ämne som hitintills varit tabubelagt. Hans utmärkta film ”Buss 678” är ett skrämmande exempel på hur systematiskt detta ofredande har blivit. Muhamed är en engagerad ung man som var väldigt aktiv under revolutionen på Tahrir – där det tyvärr ett år senare pågår övergrepp på kvinnor som ingen verkar kunna stoppa – och som ville visa denna sida av samhället. Filmen handlar om tre kvinnor som bestämmer sig för att själva ta lagen i sina händer för att få ett slut på trakasserierna. På publikens reaktioner svarar regissören: ”männen i salen börjar med att skratta men blir sedan mer och mer tillknäppta. De lämnar salen sist efter kvinnorna när filmen är slut…” säger han. Däremot tror hälften av dem att detta är en ren lögn vilket kanske inte är så underligt eftersom kvinnorna inte vågar tala öppet om vad dem regelbundet utsätts för. Samhället anser att det är deras eget fel om det händer dem något. Konstigt när man ser hur många kvinnor som nu mer eller mindre frivilligt beslöjar sig. Under inspelningen på en fotbollsplan blev till och med en av skådespelarna antastad av publiken!
Fenomenet är inte nytt men efter revolutionen har filmer kunnat spelas in om annars tabubelagda ämnen. Nadia – en egyptiska – håller på att skriva en bok om incest i Egypten – ett annat hett ämne som det tystas ännu mer om men som trots allt inte är ovanligt det heller. Att saker kommer upp till ytan är ett första steg i rätt riktning. Låt oss nu hoppas att attitydförändringar och nya lagar följer i dess spår.
Anne Edelstam, Paris 
