Noaks ark strandade på berget Ararat – numera i Turkiet – efter syndafloden och är en del av Armeniens historia vilket syns på deras statsvapen med Noas ark vilande på det heliga Ararat i dess mittenfält. En örn och ett lejon omgärdar vapenskölden som antogs under landets första republik mellan1918-20 och åter efter självständigheten från Sovjetunionen 1991.                                                                                              Ararat

Republiken Armenien:

Denna lilla bergsstat – inte större än Belgien – är inklämt mellan olika mer eller mindre fientliga länder. Georgien i norr, Turkiet i väster (enligt min guide Jasmine den ”värsta fienden”), Azerbajdzjan österut (med vilket de är i ”passivt krig”) och Iran söderut. Det finns inga järnvägar att tala om och en av de få vägarna ut ur landet är en urusel bergsväg till Georgien. ”Vi är avundsjuka på georgierna som har tillgång till havet” erkände Jasmine. Själva har de inlandsklimat och när jag var där i juni låg temperaturerna redan runt 35 i skuggan! På vintern rasar iskalla vindar ned för bergsväggarna och slingrar sig in på huvudstadens, Jerevan, gator. Det enda kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden, räcker inte till. Armenierna importerar dyrt (samma pris som för Danmark!) gas från Ryssland (i gula rör synliga överallt). Under självständighetens första svåra år var de tvungna att såga ner massor av Jerevans träd för att värma sig.

 

 

 

 

 

 

Det är ett fattigt land jag kom till, skövlat av turkarna och sedan av ryssarna. De flesta anrika byggnader, kyrkor och kloster förstördes av jordbävningar, otaliga invasioner och till sist av kommunisterna. De armenier som kunde flydde utomlands. Tre miljoner människor lever nu i landet varav nästan hälften i huvudstaden då de lockades dit för att arbeta i de förorenande industrierna Sovjetunionen byggde. Det enda som återstår av dessa är skelettliknande rostiga och övergivna byggen och en övergiven landsbygd.

Ytterligare sju miljoner tillhör den armeniska diasporan och det är mycket tack vare deras generositet och solidaritet Armenien är vad det ändå är idag.

Det rika och vida Mesopotamien landet en gång var en del av kändes väldigt avlägset. Men det finns dock hopp för framtiden för armenierna är arbetsamma och envisa människor som har överlevt flera folkmord varav det mest uppmärksammade är det från 1915 jag återkommer till. ”Vårt motto är: gör alltid motstånd!” förklarade Jasmine kaxigt.

 

 

 

 

 

 

Armeniska ortodoxa kyrkan:

Även om berättelsen om Noaks ark återfinns i judaismen, islam och kristendomen, valde armenierna som första land 301 e.kr att bli kristet och har förblivit det – omgärdat av muslimer, mörbultade av Genghis Khan och hans gäng, ockuperade av turkarna, förföljda och mördade under århundraden.

Jag imponerades över armeniernas envishet, mod och solidaritet men framförallt kärlek till sitt land, sin kultur och sin tro.

”Vi återerövrar vårt kristna arv efter åratal av kommuniststyre” berättade en ortodox präst när jag förvånades över att deras kyrkor var öppna varje dag från 7-19 för dop för alla åldrar! ”Det enda jag frågar någon som vill döpa sig är om han blivit döpt innan” fortsatte prästen. Inga register finns kvar och vissa döptes som spädbarn i lönndom av mor-eller farföräldrar. Många kyrkor och kloster förstördes under den sovjetiska ockupationen.

 

 

 

 

 

 

Katolikus 

 

 

 

 

 

 

Jag började mina utflyktsmål med att besöka det heligaste av heliga: det armeniska påvesätet (de har inte samma påve som katolikerna eller kopterna) – katolikos eller patriark. Etchmiadzine (Sonens nedstigande) var Armeniens huvudstad innan det blev dess religiösa centrum. Armeniens apostoliska kyrkosäte från 300-talets början är fortfarande ett eftertraktat pilgrimsmål eftersom det är där kristendomens hjärta bultar sedan urminnes tider. Klosterområdet innefattar utöver kyrkan, två palats. det äldre dekorerat med 1700-tals fresker och det nyare där patriarken bor. Kyrkorna är knappt dekorerade alls. Armeniernas tro liknar våt lutherska där inga mellanhänder behövs mellan de troende och gud, inga syndaförlåtelser eller bekännelser som i katolicismen, vissa präster får gifta sig, andra bestämmer sig för att inte skaffa familj (”det betyder inte att de måste leva i kyskhet” preciserade Jasmine) utan helt ägna sig åt kyrkobestyr.

 

 

 

 

 

 

På vägen till katolikos stannade jag vid ett anrikt tempel i Zvarnotz och såg ytterligare två kyrkor – Sankt Hripsime och Gayane från 600-talet.

Bröt bröd gjorde jag på vägen på en enkel restaurant. Maten är en blandning av grekisk och orientalisk med några inhemska inslag. Det lövtunna nybakade brödet används i stället för gaffel för att ta upp maten med. Grönsakerna odlas på plats och köttet promenerar omkring på fälten bredvid med herden som vaktar. Det finns inga stängsel utan djuren är fria att röra sig hur de vill. Gudskelov är trafiken lugn (tack vare alla hål i vägarna) och gles… Den kalla, goda ölen bryggs också på plats och läskar underbart i den torra heta värmen trots höjden (man är nästan alltid på minst ett tusen meters höjd).

 

 

 

 

Khatchkars (”khatch” betyder kors och ”kar” sten)

Kallas de vackert dekorerade minnesstenar (likt våra runstenar) som är typiska för Armenien. Nära Sevan sjön (som Stalin hade tänkt helt dränera för att odla vete istället! Gudskelov blev det inte av) där det finns härliga foreller och även ”prinsfisken” – valje – en mycket ovanlig och dyr vit fisk, ligger gravplatsen Noradouz. Sedan 800-talet har det rests gravstenar på denna plats mitt ute på en av de vildvuxna kullarna runt om sjön. Utöver att vara minnesstenar berättar de historier om Armeniens folk, viktiga händelser, religiösa, civila eller militära. De finns runt kyrkor och klosterbyggnader också, de beställdes innan byggen av olika arkitekter som prov på deras skicklighet. Framförallt förklarar de armeniernas syn på religionen: de visar aldrig Kristus på korset utan hans nedstigning från korset, dekorerat med blomster med vid sin fot jordklotet (ja, redan då visste man att den var rund i Armenien!) som symbol för evigheten och återfödelsen. Vissa är dekorerade med granatäpplen – vars röda färg symboliserar Jesu blod som har renat jorden från all synd. Tillsammans med aprikoserna (ljuvligt goda!) symboliserar även granatäpplet Armenien och säljs i form av halsband i trä, silver, koppar eller guld… Armenierna är kända för att vara skickliga juvelerare och deras guldsmedsarbeten är internationellt eftertraktade.

 

 

 

 

Jerevan:

Utöver utflykter runtom till de kloster, kyrkor, fornlämningar som har bevarats och restaurerats efter åratal av jordbävningar och skövlingar, är huvudstaden värd att spendera tid i. Lite utanför ligger ett intressant och väl presenterat etnografiskt museum där jag för första gången upptäckte Armeniens uråldriga historia och tidvis geografiska vidd. Jerevan – i ungefär samma storlek som Stockholm – betyder ”vision” på armeniska och ligger på närmare 1000 meters höjd. Enligt legenden var Araratdalen – där staden byggdes 782 f.kr – det första Noak såg när han gick ner från berget Ararat. Läget var strategiskt mitt på sidenvägen mellan Europa och Asien. Staden är en av världens äldsta existerande – t.o.m. äldre än Rom – men det är omöjligt att gissa sig till med mest förfallna 60-tals hus à la Sovjet med några få undantag. Trots det är det en högst levande stad! Varje kväll var det fullt med folk ute på gatorna och det spelades musik på Republikplatsen med  sprutande fontäner i olika färger, caféer och glasstånd.

 

 

 

 

 

Huvudstaden kan också skryta med ett av de tuffaste konstcentrum jag sett på länge: Cafesjian Center for the Arts – även kallad ”kaskaden” för de trappor som leder upp till platåer med fontäner och moderna skulpturer. Det är tack vare en av diaspora armenierna (från USA) som har bekostat och skänkt det hela som denna fantastiska samling kan njutas av. Högst upp ska det bli plats för lokala, armeniska konstnärer, kända som okända.

Även det anrika nationalmuseet har fått en ansiktslyft och har en samling så pass intressant att konservatorer från hela världen vallfärdar hit för att se föremål från 7000 f.kr och senare.

Det museum jag trodde skulle vara jätte tråkigt blev en av resans höjdpunkter: Matenadaran (biblioteket eller arkivet) med dess tusentals gamla armeniska, grekiska, latinska, arabiska, persiska… manuskript och dokument varav det äldsta är från 400-talet. Det armeniska språket dateras till 405 då deras alfabet med 36 fonetiska bokstäver skapades. Det är det enda indo-europeiska språk som finns kvar i regionen där resten tvingades att acceptera det kyrilliska alfabetet efter Sovjetinvasionen. Men armeniskan – och dess historia – räddades på grund av de miljoner diaspora armenierna.

 

 

 

 

 

 

Museichefen tog mig runt och visade mig världens minsta bok (som måste läsas med lupp), målade spelkort, kartor, biblar, koraner mer eller mindre dekorerade, naturliga färgextrakt (den röda färgen till exempel kom från en liten insektshona efter att ha lagt sina ägg… ), pennor tillverkade av vass, detaljerade läke- och veterinärmanuskript, vackra inbindningar i elfenben, fickkalender för resenärer, guldblad som klistrades på med hjälp av vitlöksjuice, pikanta repliker i kanterna.

Folkmord:

Denna rika historia höll dessvärre på att gå helt förlorad i ett av historiens värsta folkmord. Armeniernas sinne är stämplat i blod. Men de har aldrig gett upp trots bitterheten av att framförallt inte fått något erkännande från Turkiet om folkmordet där 1915. ”För att vi ska kunna förlåta dem måste de först erkänna sin skuld…” upprepade Jasmine åtskilda gånger.

 

 

 

 

 

 

Ryssarna begick inget folkmord men på sätt och vis har de förstört kanske ännu mer genom ett systematiskt förtryck och förstörelse av Armeniens ekonomi, resurser och kultur. Men det var inte specifikt för Armenien utan satt i system i samtliga Sovjetiska republiker.

De upprepade folkmorden på armenier sedan slutet av 1800-talet fram till kulmen 1915 då turkarna mördade 1,5 miljoner av 2 miljoner armenier skildras i ett museum i utkanten av Jerevan. Göran Gunnars bok ”Folkmordet på armenier” (Norma bokförlag, 2012) beskriver ingående händelseförloppet.

Kanske på grund av deras tunga men tidvis intressanta historia är armenierna ett ”överlevnads folk” och deras lilla bergland absolut värt besöket. Jag lämnar landet med säkerheten att jag har berikats lite mer i den slingrande vägen mot visdom och kunskap.

Anne Edelstam, Yerevan