Hur tryggt är Frankrike för kvinnor?

Ökad otrygghet och kvinnohot har de senaste åren lett till flera nya självförsvarskurser för kvinnor i Frankrike. Jag gick till en av dessa för att höra mig för om hur det egentligen ligger till med säkerheten i Paris.trygg02

LSD Paris (Ladies System Defense)

Efter att ha dragit på mig joggingbyxorna, en t-shirt, gympa skor och stoppat ner en flaska vatten i ryggsäcken begav jag mig till polisstationen där kursen ägde rum. Under tre timmar skulle jag – tillsammans med cirka 30 andra kvinnor – konfronteras med ett gäng superatleter! De fem männen visade sig vara poliser dessutom. Vältränade och street-smart men även kunniga om lag och ordning (nej, pepparspray är inte tillåtet!).

Varje månad har de ett tema förklarade de. Denna gång var det ”muntligt våld” – det vill säga hur reagerar man bäst när man blir kränkt på gatan av en person eller ett gäng killar? Det ingick flera fysiska övningar i kursen.

Behövs dessa i Paris verkligen undrade jag som just undgått att bli våldtagen på Tahrir i Kairo och tycker mig behöva lite instruktioner inför mina mera äventyrliga reportageresor? ”Absolut!” svarade de fem unisont med basröst som ekade i den mattlaserade salen. Vi fick lära oss att det sker cirka 2000 våldshandlingar (inklusive stöld) i huvudstaden under 24 timmar samt cirka 200 våldtäkter!

Innan vi började öva tipsade de på enklare knep

* att alltid bära handväskan mot väggen när man är ute och går (inte ut mot gatan!) och det gäller även mobilen som går att gömma under sitt svallande hår när man talar i den.

* Ser man ett gäng suspekta killar stå och hänga, byt trottoar eller t-bane perrong lugnt och sansat, gå med rak rygg och ihärdiga steg. Visa inte att benen skälver eller att handflatorna är blöta av skräck!

Alltså gäller det i första hand att UNDVIKA att bli ett våldsoffer.

Övningar

Det dög inte med att sitta och lyssna på de vältränade poliserna utan action skulle det bli! De flesta tjejer verkade vara i 20-30 års åldern. Stéfie berättade att hon var trött på killarna i skolan som kallade henne för ”hora”! Hennes kompis Darlene, av asiatiskt ursprung, hade blivit antastad av killar i t-banan. Iris, en lång blond tjej, hade lust att ”klappa till alla dumma killar”. Men det blev inte tid för långa intervjuer för nu skulle vi arbeta upp pulsen!

Under en halvtimme fick vi sparka, knäa och vifta med armar och framförallt lära oss att armbågen är ett utomordentligt vapen. Däremot inga knytnävar (man kan själv göra sig illa och dessutom skada våldsmannen ”mer än nödvändigt”) men handflator som man kan slå med så mycket man vill och orkar, allt från örfilar (mot öronen är utmärkt: det blir ytterst obehagligt för våldsmannen om man med båda handflatorna slår och slår mot hans öron!) till öppna slag vart man än kommer åt (mellan benen är effektivast!). Att klösa lite lätt är bra också för då lämnar man märken och kan kanske även få med sig lite DNA under naglarna.

Efter att ha fått upp ångan ordentligt delades vi upp i två grupper och placerades två och två. Den ena fick en tjock matta att hålla i som den andra skulle slå på. Så turades vi om. Det hela avslutades med slag och tjut. Det gäller att skrika högt för att skrämma slag på våldsmannen och larma andra (ungefär som när larmet går på en bil!). Vi fick lära oss hur man kom ur grepp runt halsen och bakifrån, runt midjan. Med ihärdiga övningar på varandra blev vi till slut rätt duktiga.

Teorin:

Gatan har blivit männens territorium. Ja, även i Paris! I och för sig beror farlighetsgraden både på kvarter och tidspunkt på dygnet. Liksom i varje större stad bör man tänka på var och när man promenerar ensam. Nykterhetsgrad spelar helt klart också in. En onykter tjej som går hem själv sent på natten på en ödslig gata är helt klart ett lätt offer. I Frankrike brukar man kunna be att bli följd hem vilket borde vara en självklarhet överallt i världen för alla kvinnor. Svenskar är sämre med det. I jämlikhetens land har vissa gamla invanda mönster som omsorg om andra och artighet tyvärr förlorats. ”Var och en ska klara sig själv” verkar i stället vara mottot.

”En verbal aggression är öppningen till en eventuell våldshandling” förklarade en av ledarna. ”Svara inte på tal och låt aldrig någon komma för nära inpå er”. Det är den första testen på hur man reagerar. Kryper man då ihop som en liten mus och krökar rygg, ser förövaren på kroppsspråket att man är rädd. Det finns nämligen tre olika kommunikationsmoment:

* kroppen (visar vilket lätt eller svårt offer vi är: gå med huvudet högt utan att se förövaren i ögonen vilket kan anses provokativt, ha händerna öppna framför kroppen vilket ger en lugnande effekt, stå stadigt med båda benen).

* Rösten (sänk den så den inte går upp i falsett).

* Språket (tala lugnt och undvik svordomar).

På samma gång var observant på förövaren: kom ihåg detaljer som hår- och ögonfärg, klädsel, ärr eller tatueringar. För att sedan gå raka vägen till polisen och göra en anmälan som är så exakt som möjligt.

Vid en eventuell aggression höj armarna för att främst skydda huvudet (utan det kan man inte tänka klart…), blir ni förföljd vänd er om och försök tala förövaren till rätta eller helst gå in i en affär eller till en grupp människor och be om hjälp. I en t-bana till exempel skrik inte bara ”hjälp” utan peka ut en speciell person: ”du där i blå tröja kom och hjälp mig!” Det är nämligen svårare för en utpekad person att neka hjälp. Hjälp själv till om du ser någon som behöver det eller ring polisen. Var observant: han kanske inte är ensam utan har kumpaner!

Test

Det sista provet gick ut på att ledarna gick runt bland oss tjejer och antastade oss på olika sätt så att vi fick öva på att försvara oss… hur var det nu? Jag skulle slå med armbågen där, sparka på smalbenet, hoppa runt som en apa, skrika, springa därifrån… hjälpa min granne. Det tar nog ett tag innan det blivit reflexartat tänkte jag.

Sammanfattningsvis: undvik aggressiva personer och i värsta fall: skrik högt, slå hårt helst mot näsan eller mellan benen och spring så fort ni orkar! Vi hade kul, lärde oss en hel del och fick vårt självförtroende förstärkt.

Men jag tog ändå bussen i stället för t-banan hem den kvällen…

Anne Edelstam, Paris

 

 

 

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.