Hängmattsväder har det blivit på våra norra breddgrader. Precis lagom för att hänge sig åt sommarläsningen. Jag började med en antologi om diplomatlivet. Mingel och drinkar för hela slanten? Knappast. Läs och lär hur världen och därmed diplomatin har förändrats. 
En bok för vem?
Tvärtemot vad man skulle kunna tro är inte ”Diplomat idag – röster om en ny verklighet” – (Helena Gustavsson Wahlund & Jenny Lennung Malmqvist Atlantis 2014) för inbördes beundran med kända adelsnamn hit och dit. Det är en bok som behövs. Den behövs därför att det är enbart genom att förstå den andre, genom att bygga broar vi utvecklas som människor. Vi och dem bör egentligen enbart vara vi som en enhet – vi människor – vi levande varelser. Diplomater arbetar för ökad förståelse, handel och samarbete mellan Sverige och de länder där vi är representerade.
Internet i all ära men livet går ut på möten med människor. Diplomatlivet – som i denna bok beskrivs personligt och inlevande av sexton svenskar som prövat på diplomatlivets problem och utmaningar – innebär just det. Precis lika viktig som utrikesreportern (det har blivit allt glesare med i dessa besparingstider) för att upprätthålla förbindelser mellan olika länder och gå på djupet i förståelsen av problemen, är fortfarande diplomaten.
Öppenheten:
Yrket har dock förändrats från att vara mannen och ofta adelns gebit till att ha blivit tillgänglig för alla. Vi svenskar är kanske det land som har flest kvinnliga ambassadörer i tjänst runtom i världen i dag. Även i arabvärlden – som är så utpräglat patriarkaliskt – har vi en kvinnlig representant för Sverige. Ambassadör Charlotta Sparre berättar utförligt om hur hennes intresse för just Mellersta Östern väcktes redan i barndomen. Sedan har vi familjerna – de som trots svårigheter bestämmer sig för att ta med barnen och våga sig ut på en postering långt bort från hemmaplan. Lena Hansson och Tommy Strömberg upplevde fyra år i Columbia med sina småbarn vilka ”märkte dem för livet”. Maria Håkansson hamnade i Rwanda där hon som andra mzungus (vita utlänningar) fick lära sig att – trots de ohyggligheter de genomlevt med etnisk rensning och 800 000 mord – vikten av att minnas, kwibuka, i detta vackra land där ”Gud valt att blunda”.
Diplomatiska förhandlingar tror ju de flesta hålls bakom lyckta dörrar och är sekretessbelagda. Det kanske mest uppmärksammade med vår globala värld är därför att dagens diplomater till och med har fått order om att använda sig flitigt av sociala medier som Twitter och Facebook för att nå ut till allmänheten! Johanna Strömquist skriver om Twidiplomati och beskriver det träffande: ”diplomater som twittrar är som dansande björnar – det är inte att de gör det speciellt bra som överraskar, utan att de gör det överhuvudtaget.”
Så visst har även diplomatlivet förändrats – till det bättre skulle jag vilja påstå – med en större demokratisering och öppenhet. Men det är trots allt de gamla värderingarna som att vara på plats i ett antal år, få personliga kontakter och skapa nätverk (ja, det är de de för ofta citerade ”coctailparties” mest handlar om) vilka i sin tur kan leda till ökad förståelse och utbyte länderna emellan.
Vi har i och med EU också fått en viktigare och tyngre röst i världspolitiken vilket är något att ta vara på.
För att citera Andrés Jato från Bryssel ”Merparten av svensk utrikespolitik förs idag inom ramen för den europeiska unionen… med ett väl utfört arbete blir unionen en oöverträffad diplomatisk förstärkare. När vår politik blir EU:s, representerar den svenska utrikespolitiken inte bara 9 miljoner människor utan 500 000.” Något att fundera över för de EU-skeptiska.
Anne Edelstam, Sörmland.
