Ambassadör Örjan Berner är svensk diplomat och författare till boken ”Härskarna i Kreml – från Gorbatjov till Putin”, utgiven på Albert Bonniers förlag 2014. Den 7 oktober, inbjuden av SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) i Paris, berättade han med inlevelse om sina erfarenheter från Ryssland, svenskarnas ryssofobi samt dagsläget i Ukraina och i Syrien.
Foto av Reza
Örjan Berner vet vad han pratar om för han har verkat i flera öststater under sin långa UD-karriär. I början av 1970-talet var han ambassadråd i Moskva, dit han kom tillbaka 1989-94 som ambassadör efter att även ha varit ambassadör i Warszawa 1984-87. Han har således både upplevt Sovjetunionen, dess fall inifrån samt följt Putins framfart.
Du verkar ha en annan synvinkel på Ryssland än de flesta svenskar?
– Jag har upplevt flera sidor av denna stormakt. När jag först kom dit i början av 70-talet, anlände jag från kulturrevolutionens Kina. Brezjnev regerade över ett grått och dystert rike där KGB och kommunistpartiet var de enda makthavarna. Det enda sättet att göra karriär var genom att bli medlem i partiet. Men trots att riket var påvert och enformigt var samhället relativt jämlikt och säkert. Invånarna var som regel stolta över att tillhöra en supermakt.
Varför kollapsade det ändå?
– Det gick ett tag men redan under 80-talet förstod man att det inte kunde fortsätta på samma sätt det gjort innan. Under Gorbatjovs sex år vid makten (1985-91) gick det alltmer utför fram till Sovjetunionens slutliga upplösning den 25 december 1991.
Det finns flera förklaringar till detta. För det första var systemet alltför centralstyrt från Moskva i detta enorma land. Dessutom satsades det helt på militära industriella komplex. Hela 25 % av BNP gick till utvecklingen av deras teknologi. Det fanns därmed inga resurser kvar till folket. Gorbatjov demokratiserade landet med sin Glasnost (öppenhet) och dess politik, vilket ledde till den snabba uppluckringen.
Blev det en demokrati sedan?
– Det kan man nog påstå. Boris Jeltsin valdes i juni 1991 till Rysslands president med 57 % majoritet. Han såg till att liberalisera ekonomin, sälja ut statliga egendomar och minska stödet till militären. Men landets främsta exportprodukter, olja och gas, hade hela denna tid låga priser på världsmarknaden samtidigt som landet var helt beroende av spannmålsimport från väst. När priserna inne i Ryssland släpptes fria – från att ha varit helt kontrollerade – ledde det till en stigande inflation fram till slutet av 90-talet. Till den ekonomiska krisen, lades republikernas missnöje, krig mot Tjetjenien samt Jeltsins tilltagande alkoholism och ohälsa. Han avgick 1999 och blev ersatt av sin premiärminister, Vladimir Putin, som valdes till Rysslands president året därpå.
Hur var början med Putin?
– Jeltsins chockterapi hade lett till att medelklassen, varav många lärare, forskare och administratörer blivit arbetslösa. Privatiseringen var för snabb och brutal och berikade oligarkerna. Västvärlden, i stället för att ge Jeltsin en hjälpande hand, tycktes främst intresserad av att utvidga Nato-området fram till Rysslands gränser. Det var ju också vad alla stater i det forna sovjetväldet, på goda grunder, önskade. Sovjetunionens kollaps skapade således ett trauma, från att ha varit en supermakt slets unionen upp och blev snabbt svagt. Den svåra skilsmässan ledde till nostalgi för den storhetstid som varit. Det är i den atmosfären Putin växte upp. Såsom premiärminister, judoexpert och före detta KGB-anhängare utsåg han sig själv till ”räddaren i nöden” och ledde bland annat ett framgångsrikt krig i Tjetjenien.
Hur ser dagens Ryssland ut?
– Putin hade turen med sig, för efter han valts till president började oljepriserna stiga och ekonomin stärktes. Reformer och privatiseringar ledde till en tillväxt på 7-8 % från år 2000 till 2007. Hans politiska kontroll ökade och tillsammans med sina forna KGB-vänner krossade han oligarkernas politiska planer. I Ukraina och Georgien sökte han utvidga det ryska inflytandet. 2008 kom den ekonomiska krisen som även drabbade Ryssland hårt, vilket visade på bräckligheten i Putins framgångssaga men samtidigt konstaterade han att västvärlden också var skör. Inrikes protester trycktes ner och hans auktoritära sida blev alltmer kännbar. Den har utvecklats till en nästan religiös väckelse med nationalistiska och anti-västerländska uttryck.
Hur ser du på Rysslands utveckling i Ukraina och i Syrien?
– Putin känner sig belägrad av USA och Nato-länderna som närmat sig hans närområde. Han, liksom de flesta ryssar, har alltid ansett att Ukraina och framförallt Krim tillhört Ryssland. Att Putin nu hjälper Assad i Syrien anser jag vara en manöver för att både visa musklerna samt att föra uppmärksamheten ifrån Ukraina och dra sig ur det getingboet men behålla Krim och ansiktet utåt. Vi ska inte glömma att Rysslands ekonomi är svag och de har inte råd med ett långt krig i Syrien.
Kanske hade läget sett annorlunda ut om västvärlden hade stöttat den demokratiseringsprocess som började efter Sovjetunionens fall men som aldrig fick tillfälle att blomstra? Men ville man det eller var man rädd för en hård konkurrent skulle växa sig stark i öst? Politik är aldrig riktigt vad allmänheten tror, så mycket sker bakom kulisserna. Men Örjan Berner har lyft något på dessa kulisser och visat oss ett annat ansikte av den ”Stora Björnen i Öst”.
