Efter mer än ett halvt sekel militärstyre och en kvinna som aldrig gett upp hoppet, har hon äntligen nått toppen. Det första demokratiska valet i Burma gick av stapeln den 8 november 2015 och som väntat vann oppositionspartiet, NLD (National League for Democracy), med dess ledare, Nobels fredspristagare Aung San Suu Kyi, stort.
Lite bakgrundshistoria
Det första imperiet, skapat av monfolket under tusentalet, enade de olika stammarna som levde i landet t.o.m. 1287 då den mongoliska armén erövrade riket. Under femtonhundratalet återtogs landet och den första burmanska dynastin bildades. Men landet koloniserades 1886, efter flera års krig mot engelsmännen, och blev en provins i det indiska imperiet. 1942 gick japanerna tillsammans med ”den burmesiska oberoende armén” som de hade format, in i Burma och ockuperade landet. Aung San, nobelpristagarens far, blev krigsminister. Tre år senare startades ett uppror mot japanerna. Den 19de juli 1947, sex månader efter att ha skrivit under avtalet för Burmas oberoende, blev dess ledare, Aung San och ytterligare sex av medlemmarna i hans kabinett mördade. Året därpå blev Burma definitivt självständigt och ett ekonomiskt relativt rikt land.
1962 tog militären dock brutalt över makten i en kupp. Burma inledde sin ”sociala reform” där all egendom förstatligats, oppositionen förbjöds, halva statskassan gavs till armén och censur infördes. 1987 då landet var på ruinens brant, fick dess ledande general för sig, efter att ha pratat med sin numerolog, att alla sedlar som multipliceras med siffran nio, skulle bytas ut utan kompensation! De burmeser vars ekonomi ännu inte brutit ihop blev nu vars ekonomi ännu inte brutit ihop blev nu ruinerade. De som vågade protestera, blev skjutna. Så har det fortgått sedan dess: armén har blivit rik på folkets bekostnad och all opposition har brutalt förtryckts.
Aung San Suu Kyi
Aung San Suu Kyi kom tillbaka till Burma från England 1988. Hon höll då sitt första officiella tal och blev meddetsamma utsedd till landets naturliga ledare. Året därefter, efter ett tiotal möten, sattes hon i husarrest under tre års tid. Hon anklagades för att vara en säkerhetsrisk. 1990 vann Aung San Suu Kyis demokratiska parti valet med 82 %. Trots det vägrade juntan att lämna ifrån sig makten. En exilregering grundades: NCGUB (Burmas Nationella Koalitions Regering). Hon tilldelades Nobelpriset för fred 1991 och fyra år senare blev hon fritagen tack vare den internationella pressen men det blev kortvarigt: år 2000 sattes hon i husarrest igen och där har hon stannat kvar förutom några korta avbrott fram till år 2010 då hon släpptes fri.
Sedan hennes parti NLD (National League for Democracy) ingick i parlamentet, sedan april 2012, strävar hon efter ett ekonomiskt uppsving genom etiska, ekologiska, demokratiska investeringar som inte enbart gynnar investerarna (vilket hitintills varit fallet med framförallt de kinesiska bolagen) utan även ger folket ett bättre och hälsosammare liv. Ungdomars utbildning är en av hennes hjärtefrågor. Burma som saknar all teknologi och nödvändigheter skulle kunna – om dess utveckling går åt rätt håll – bli ett föredöme i ekologisk och teknologisk utveckling. Välkomnandet till detta land med enorma dolda rikedomar för västerländska investerare och slutet av sanktionerna ledde till ett steg i rätt riktning åt de nedtryckta burmeserna. Men inte för alla grupper.
Minoriteterna
Det har inte blivit riktigt så som var tänkt eller i alla fall som hon lovade under sitt tal då hon kom till Oslo där hon in absentia fick Nobels fredspris (20 år tidigare): ”att ena landets alla minoriteter och ge alla burmeser samma rättigheter.” För problemet med minoriteterna är långt ifrån löst.
Flyktinglägren i Thailand är fortfarande fulla av burmesiska minoritetsfolk och kanske de mest drabbade och förtryckta de senare åren är den muslimska minoriteten Rohingyas som lever i extrem fattigdom i östra delen av landet. De har varit de som lidit mest under det buddhistiska nationalistiska partiets uppsving i landet. FN och andra mänskliga rättighetsorganisationer har strakt fördömt hur de blivit behandlade i västra Rakhine där de inte får varken arbetstillstånd eller resetillstånd. Många lever i vad som kan liknas med koncentrationsläger. Hundratusentals Rohingyas fick inte heller rösta efter att deras nationalitet dragits in. Regeringen påstår att de flesta är illegala immigranter från Bangladesh trots att de levt i landet i flera generationer. De som kan flyr till sjöss till en osäker framtid, mestadels till Malaysia, ett muslimskt land.
Aung San Suu Kyis röst har varit obegripligt tyst i deras avseende. Är det därför att hon måste vara försiktig? Treva sig fram? För ännu är inte segern helt i land. Landets militära ledare, President U Thein Sein, har visserligen godtagit hennes formidabla övertag, med 85 % av parlamentskandidaterna på hennes sida, men kan man lita på hans löften speciellt efter att hon deklarerat att ”jag ska ena och leda landet”. Kanske blir det för mycket för en van diktator? Med försiktigt hopp måste vi ändå se framtiden för Burmas folk.
Anne Edelstam
