Kan vi fortfarande rädda planeten?

COP21 heter mötet under vilket flera punkter måste beslutas och där världens regeringschefer ska komma överens om att skriva under ett bindande avtal. Denna internationella konferens hålls i Paris med utrikesminister Laurent Fabius som ordförande och avslutas den 11 december 2015. Målet är att temperaturen inte får öka med mer än 2° C innan 2020. Möjligheterna finns.

147 regeringschefer har kommit till detta möte. Inte sedan 1948 har Paris haft så många regeringschefer samlade under ett och samma tak och då var det bara 50 stycken. Men inom området på Le Bourget är det FNs regler och säkerhet som gäller. Utanför håller den franska säkerhetspolisen ett vakande öga, speciellt sedan terrorattackerna den 13 november i år, med allt vad det inneburit av ökad säkerhet, indragna festligheter och fredsmarscher, till mångas förtret. Demonstranterna radade upp tusentals skor i protest på place de la République i Paris. Till och med påven bidrog med ett par! Den svenska kyrkan deltog med prästen Eva Katarina Agestam som under två och en halv månad marscherat från Flensburg i Norra Tyskland tillsammans med flera andra till Paris. Denna ekumeniska grupp var en av de få som fick tillstånd av franska staten att marschera in i huvudstaden och överlämna en lista med närmare 1.800.000 underskrifter för ”klimaträttvisan” till den franske miljöministern Ségolène Royale.

Eva Katarina Agestam i Svenska Kyrkan i Paris

Vi måste lyckas denna gång

Den första internationella klimatkonferensen ägde rum i Rio för tjugo år sedan och det har inte hänt mycket sedan dess. Vi bör halvera våra utsläpp för att undvika att temperaturen stiger mer än två grader, räknat sedan 1850, alltså innan industrialiseringen. Amerikanen Jeffrey Sachs är en visionär och har samlat flera länders experter för sitt DDPP-projekt (Deep Decarbonization Pathways Project) – vilket innebär att vi måste upphöra helt med att använda olja, gas och kol för att minska eller i alla fall stoppa upp jordens globala uppvärmning.

Industrin, bilismen, jordbruket är några av de områden som bidragit till att avsevärt höja västvärldens levnadsstandard men sedan 1990-talet har den förvandlats till en fara som släpper ut ¾ av jordens koloxid. Det är dags för en ny revolution: teknologins och den rena energis revolution.

Innovation

COP21 i Paris är avgörande för att komma överens om ett avtal som leder till ett gemensamt projekt, oliktänkarna till trots. Men, för att ge ett konkret exempel, det försiggår redan en utveckling, som i Michigan där General Motors använder sopor – vilket släpper ut hälften så mycket CO2 som bensin – som bränsle. Elbilar måste utvecklas i större skala. Hus och våningar tätas. Men ekologiska kvarter har lyckats bra, som det i Hammarby Sjöstad eller det i en av Lyons förorter, i Frankrike.

Människans fantasi ser inga gränser och teknologin har avancerat med gigantiska steg så flera jag talade med är försiktigt optimistiska.

De fem utmaningarna COP21 ställs inför

1. Att komma överens om att begränsa temperaturökningen till helst 1,5°C eller i värsta fall 2°C innan 2020 då avtalet träder i kraft. För redan nu när temperaturen stigit enbart med 0,85° märks en skillnad. Görs ingenting, säger vetenskapsmännen, kommer temperaturen att stiga med 4–5 grader och då blir det digra konsekvenser för mänskligheten med städer som hamnar under vatten, öar som slukas upp av oceanerna samt extrem torka på andra ställen.

2. Tvinga deltagarna, med ett juridiskt bindande avtal, till att verkligen genomföra de nödvändiga förändringarna så att de inte drar sig ur avtalet efterhand eller beroende på politiska svängningar (som i USA till exempel med kongressen som leds framförallt av republikaner och klimatskeptiker). Men det blir ett svårt kapitel.

3. Ge svar på tal åt skeptikerna. Majoriteten av befolkningen enligt Pew Research Centers opinionsundersökning av 44 000 personer i mer än 40 länder från de fem kontinenterna, visar på att 85 % tycker att klimatförändringen är ett allvarligt problem och 78 % tycker att det är viktigt att deras länder engagerar sig att dra ner på utsläppen och majoriteten är också villig att förändra sitt levnadssätt. Men problemet är att flertalet inte litar på sina politiker längre därför tror de inte att COP21 kommer att lyckas.

4. Sluta helt med fossila bränslen. Fortfarande har OCDEs 34 länder, vilka är ansvariga för två tredjedelar av koldioxidutsläppen, 800 planer för subventionerande av fossila bränslen. Ordet ”energi” finns inte med någonstans i avtalet. Utan det talas om datum och lite luddigt om ”omvandling till mindre utsläpp”. För en övergång till förnybar energi – vilket är det enda sättet att dra ner på koldioxidutsläppen – borde det skrivas i avtalet att samtliga länder går med på att helt sluta använda fossila bränslen (olja, gas och kol) år 2050. Att uppnå det målet är fullt möjligt, tror vetenskapsmännen, om de får med sig beslutsfattarna.

5. Välfärdsstaterna måste få loss minst 100 miljarder dollar fram till år 2020 för att hjälpa resten av världen under en övergångsperiod. Klimatförändringen är redan på frammarsch och det var delvis torkan i Syrien (men även regeringens olämpliga jordbrukssystem) som ledde till den katastrof mänskligheten drabbas av nu med efterföljande krig, flykt och extremism. Än så länge finns det inga direktiv till hur dessa resurser ska lösgöras och av vem (offentliga eller privata medel). Enligt professor Thomas Porcher från Paris School of Business (vars bokKlimatförnekandet finns att köpa i handeln) är ”COP-mötena viktiga men inte tillräckliga. Man ska inte vänta på ett avtal för att agera utan agera för att nå ett avtal”.

Planet B saknas

Världen skulle behöva en Nelson Mandela för klimatet för det finns ingen plan B eller planet B utan vi måste verkligen göra något nu, innan det är för sent. Men att lita på politikerna är inte tillräckligt, utan varje människa, industri, företag och land måste ta sitt eget ansvar. Det har med allas vår självbevarelsedrift att göra. Vissa länder, som Kina, börjar vakna upp då de håller på att kvävas ihjäl av kolförgiftning, men andra, som Spanien till exempel, har ökat sina utsläpp med så mycket som 40% detta år. I USA vet vi inte vad som händer efter nästa presidentval. Blir det en republikan som vinner kommer han antagligen att försöka slopa klimatavtalet.

President Hollande har ändrat kurs, efter att förut inte varit nämnbart intresserad av klimatfrågor, talade han i sitt inledande tal om vikten av klimatjämställdhet. Kanske har flyktingvågen fått många att komma på andra tankar? För klimatflyktingarna kommer att bli miljontals om inget görs när vattnet sinar och haven försuras. Att terror, fossila bränslen och klimatförändringar går hand i hand går väl ingen förbi längre.

Även FNs generalsekreterare Ban Ki Moon talade om vikten av att denna gång verkligen nå fram till ett avtal när alla politiker är på plats – en unik situation som kanske inte kommer att upprepas inom en snar framtid:

”Tiden för en enskilde ryttaren är förbi, vi måste ena oss för att uppnå fyra mål: ett hållbart avtal med ett tydligt besked; ett radikalt projekt; framtidsdynamik och flexibilitet utan att behöva ett nytt avtal; nå balans mellan utvecklingsländerna och västvärlden. Ni har ansvaret att visa vägen. Hela världen har mobiliserat sig. Ni måste lyssna på folkets röst!”

Det är dags för mer kooperation och mindre konkurrens. Solidariteten i Frankrike har blivit märkbar efter terrorattackerna. Folk i gemen är vänligare och mera hjälpsamma. En moralisk förändring är på gång. Uppvaknandet har kommit sent men nog känns det som om det vore här för att stanna. Kanske kan världen bli en bättre plats för alla i längden, trots allt, med ren elektricitet, gröna städer, nya teknologier och globala utbildningssystem? Några svar till den frågan kommer i en kommande artikel med bland annat en rapport från Handelskammarens hundraårsjubileum i Paris, i närvaro av kungaparet.