Déesses & Démones (gudinnor och demoner) hette denna duo med Blanca Li och Maria Alexandrova. Sedan var det dags för Mats Eks sista föreställning ”From Black to Blue”. Under julhelgen och in på det nya året kunde parisarna njuta av dans på det anrika Théâtre des Champs-Elysées, tidigare ägt av Rolf de Maré under 1920-talets glada dagar med den Svenska Baletten i Paris.

Året avslutades dansant med en oförglömlig kväll på Théâtre des Champs-Elysées. Teatern har inte förändrats nämnvärt under dess cirka hundra års existens och man sitter bekvämt i små fåtöljer. Det var här Jean Börlin gjorde skandal med Svenska Balettens sista föreställning Relâche som i dagarna förövrigt visas på Théâtre de Chaillot, med koreografi av Petter Jacobsson (CCN Ballet de Lorraines direktör). Eric Satie stod för musiken och scenografin var Francis Picabias.

Jean Börlins koreografiska anteckningar har gått till graven med honom men koreografen har tagit hjälp av en historiker för att återskapa baletten. Även den ytterst surrealistiska filmen Entr’acte (som uppvisades på Moderna Museet för något år sedan) regisserad av René Clair visades. Precis som under Svenska Balettens sista föreställning på Théâtre des Champs Elysées, den 27 november 1924, var det fullsatt dessa båda kvällar den 27 december 2015 och den 5 januari 2016.

Ridån gick upp till vad som liknade enorma fönster med jalusier, bakom vilka graciösa rörelser kunde urskiljas. Från början till slut var sceneriet i Déesses & Démones en fröjd för ögat i ren estetik och dansösernas kostymer enkla men ack så sköna. Dessa stod kända kreatörer som Azzedine Alaïa, Jean-Paul Gautier, Stella McCartney och Sophie Théallet för. Musiken gjorde också sitt till men framförallt passade dessa två dansöser varandra perfekt trots både stor ålders- och ursprungsskillnad. Vare sig i harmoni eller i konflikt dansade de likt tvillingar. Med poetiska och smidiga gester, med hjälp av sitt långa hår och sina flytande klädedräkter, förmedlade de både mytiska och ur-figurer. Tankarna for hela tiden till urkvinnan – väl beskriven av Clarissa Pinkola Estés i boken Hon som springer med vargarna. Koreografin påminde om Carolyn Carlssons vars dansföreställningar ofta kan beskrivas som en serie tavlor. Det enda jag eventuellt kan tänkas kritisera var att dansens skönhet inte berörde på djupet, inte rörde om, inte riktigt trängde in. Det var vackra demoner och gudinnor publiken mötte men de rev inte upp ens inre.

Mats Ek, From Black to Blue. Foto: Théâtre des Champs Elysées

Maria Alexandrova

Föddes i Moskva 1978 och började på Bolchoïteatern tjugo år senare efter att ha vunnit guldmedalj i Moskvas internationella balettävling. Från solist till primadonna tog det denna tekniskt skickliga och passionerade dansös ytterligare några års arbete. Utöver ett flertal roller på Bolchoïteatern turnerade hon världen runt och tillägnades flera prestigefyllda priser. Så det är inte underligt att Blanca Li valde just henne för sin duo-dans.

Blanca Li

Är inte enbart dansös utan koreograf, filmdirektör och skådespelerska. Hon skapar ideligen olika projekt: ”Jag tycker om att ge liv till allt jag har i tankarna”, erkände hon. Att hon är 50 år fyllda märks överhuvudtaget inte. Blanca Li inspireras av flamenco, urban dans som klassisk balett och formar sin egen stil eftersom. Hon började sin unga karriär som gymnasist innan hon som 17-åring reste till New York för att studera modern dans med Martha Graham och Alvin Ailey samtidigt som hon lärde sig hip-hop och skapade flamenco-rap. Sedan 1992 bor hon i Frankrike där hon året därpå grundade sitt danskompani i Paris med vilket hon har gjort femton olika koreografier.

Déesses et Démones

”Är en hyllning till kvinnan. Jag berättar hur i början av tiderna gudinnor och demoner härskade över världen. Jag ville komma tillbaka till den primitiva grekiska mytologin då kvinno-härskarinnan var överväldigande därför att det inte fanns några gudar. Det var då gudinnan Gaïa avlade, utan mannens hjälp, himlavalvet Oranos. Kvinnan innebar styrka. Vår status har stadigt gått tillbaka sedan dess. Till och med den amerikanska skådespelerskan Julianne Moore klagade på att kvinnor och män inte har lika lön i Hollywood! Modern dans är ett av de få områden där könsrollerna suddas ut. Det var därför jag valde den banan” förklarade Blanca Li.

Enligt Maria Alexandrova erbjuder dansen ”möjligheten att uttrycka min kvinnlighet med allt vad det innebär av harmoni, lycka, liv, ljus. På scenen känner jag mig fullkomlig. Dansen är befriande och låter mig vara mig själv. Jag kan inte förändra världen men genom min dans kan jag bidra till att göra människor lyckliga”.

Och visst gick jag därifrån lycklig. Ännu gladare blev jag av upptäckten att Mats Ek kom till Paris i början av januari 2016 för att ta sitt avsked från scenen med en sista föreställning jag hade förmånen att beskåda.

Mats Ek: From Black to Blue

En av Sveriges mest kända koreografer – son till koreografen Birgit Cullberg och skådespelaren Anders Ek – har enligt eget tycke ”blivit till åren”. Det syns knappast att han hunnit bli 70 år gammal men han föredrar att lämna scenen ”innan han blir ombedd att göra det.” Hans publik kommer definitivt att sakna honom för det är tvivelaktigt om hans koreografier kommer att överleva hans karriär. Mats är unik och specifik i sitt val av dansare, scenografi och stil. Han började med teater innan han kom in på dansens bana och hans dans har ibland beskyllts för att var mera teater än dans – eller dramaturgisk dans. Det är också vad som gör hans koreografier så intressanta och levande. Man lever sig in i scenerna precis som under en teaterpjäs. Valet av dansare gör också sitt till – de var alla expressiva och närmast akrobatiska i sin dansutövning.

Trots djupet och ibland det svenska tunga sinnet – som i den sista koreografin ”Yxan” (2015) dansad av hans musa, tillika fru, Ana Laguna och Yvan Auzely – finns där alltid en dos humor som lättade upp stämningen. Föreställningen började med den fantastiska truppen Semperoper Ballett Dresden i She was black (1994) och fortsatte efter pausen med Solo for 2 (1998) dansade av Lyons operadansös Dorothée Delabie samt Oscar Salomonsson från Stockholmsoperan. Båda klassiker från Mats Eks repertoar. Jag kände igen Mats gester, nästan som ett unikt fingeravtryck, i de rundade armföringarna, små sidohoppen, djupa och vida knäböjningarna samt de små ”vardagliga” gesterna. De stående ovationerna och entusiastiska publiken påminde om att jag inte kommer att vara ensam om att sakna honom.

Théâtre des Champs Elysées håller definitivt stilen och fortsätter sedan Svenska Balettens tid att verka för utsökt dans, med intressant scenografi, utstuderade dräkter och sinnrik musik.
Dans, precis som musik, målning, skrivande, ja, alla konstarter är olika uttrycksmedel för att dela med sig av sig själv, att ge till andra, att vara del av den stora mänskligheten. På så vis motverkar samtliga konstarter fanatism och barbari. Att se dans som denna med en fullfjädrad blandning av modern teknik och klassisk tåspets utförd på detta sublima sätt är lite som att uppleva himmelriket på jorden.

Anne Edelstam