”Sorgligast av historier” heter Ann-Mari Windes svenska version av Ford Madox Fords ”The Good Soldier”, efter romanens inledningsord ”This is the saddest story I have ever heard”. Det är kanske att ta i om man använder samma ord om Anne Edelstams ”Den dansande dandyn” (Bokförlaget Norlén & Slottner), men den har betydande täckning.
Jean Börlin i en av hans koreografier
Att titeln påminner om Nils Dardels mest berömda målning, ”Den döende dandyn”, är ingen tillfällighet. De var goda vänner i tjugotalets Paris, i kretsen kring Svenska baletten där Börlin länge var den klarast lysande stjärnan i truppen av legendariska dansare dit också Carina Ari och Jenny Hasselquist hörde.
Om Svenska baletten – Les Ballets suédois – har ganska mycket skrivits, framför allt i en stor vacker bok av dansmuseets Erik Näslund som också monograferat Dardel, Carina Ari och Rolf de Maré. Men om premiärdansören Börlin (1893-1930) har inget omfattande skrivits förrän nu, i Anne Edelstams fiktionaliserade porträtt av sin mormors kusin. Det har blivit en medryckande krönika, byggd på brev, tidningsklipp, telegram och andra böcker, som tar sin början i Härnösand just före förra sekelskiftet när den sexårige Jean blir övergiven av mamma (pappa är sjökapten och sällan hemma) och hamnar hos omtänksamma fosterföräldrar. Men sveket från modern blir ett livslångt trauma.
När hon många år senare tar kontakt är hon i behov av pengar, och han stadd vid kassa. Det påminner om vad som hände Harry Martinson vars mor drog till USA med några av hans syskon men lämnade honom och andra att ackorderas ut i socknen till den bonde som begärde minst för att städsla unga slavarbetare – en skrämmande praxis. Först när han fått Nobelpriset vädrade den amerikanska delen av hans familj morgonluft och hörde av sig. – Den veke lille Jean är bra på en sak, att dansa, och så fort hans talang upptäcks sätts han i balettskola i Stockholm. Ryska balettens Michael Fokin får öga på honom 1913, och sedan går det snabbt, särskilt efter att han träffat Rolf de Maré.
Att titeln påminner om Nils Dardels mest berömda målning, ”Den döende dandyn”, är ingen tillfällighet. De var goda vänner i tjugotalets Paris, i kretsen kring Svenska baletten där Börlin länge var den klarast lysande stjärnan i truppen av legendariska dansare dit också Carina Ari och Jenny Hasselquist hörde.
Om Svenska baletten – Les Ballets suédois – har ganska mycket skrivits, framför allt i en stor vacker bok av dansmuseets Erik Näslund som också monograferat Dardel, Carina Ari och Rolf de Maré. Men om premiärdansören Börlin (1893-1930) har inget omfattande skrivits förrän nu, i Anne Edelstams fiktionaliserade porträtt av sin mormors kusin. Det har blivit en medryckande krönika, byggd på brev, tidningsklipp, telegram och andra böcker, som tar sin början i Härnösand just före förra sekelskiftet när den sexårige Jean blir övergiven av mamma (pappa är sjökapten och sällan hemma) och hamnar hos omtänksamma fosterföräldrar. Men sveket från modern blir ett livslångt trauma.
När hon många år senare tar kontakt är hon i behov av pengar, och han stadd vid kassa. Det påminner om vad som hände Harry Martinson vars mor drog till USA med några av hans syskon men lämnade honom och andra att ackorderas ut i socknen till den bonde som begärde minst för att städsla unga slavarbetare – en skrämmande praxis. Först när han fått Nobelpriset vädrade den amerikanska delen av hans familj morgonluft och hörde av sig. – Den veke lille Jean är bra på en sak, att dansa, och så fort hans talang upptäcks sätts han i balettskola i Stockholm. Ryska balettens Michael Fokin får öga på honom 1913, och sedan går det
Att titeln påminner om Nils Dardels mest berömda målning, ”Den döende dandyn”, är ingen tillfällighet. De var goda vänner i tjugotalets Paris, i kretsen kring Svenska baletten där Börlin länge var den klarast lysande stjärnan i truppen av legendariska dansare dit också Carina Ari och Jenny Hasselquist hörde.
Om Svenska baletten – Les Ballets suédois – har ganska mycket skrivits, framför allt i en stor vacker bok av dansmuseets Erik Näslund som också monograferat Dardel, Carina Ari och Rolf de Maré. Men om premiärdansören Börlin (1893-1930) har inget omfattande skrivits förrän nu, i Anne Edelstams fiktionaliserade porträtt av sin mormors kusin. Det har blivit en medryckande krönika, byggd på brev, tidningsklipp, telegram och andra böcker, som tar sin början i Härnösand just före förra sekelskiftet när den sexårige Jean blir övergiven av mamma (pappa är sjökapten och sällan hemma) och hamnar hos omtänksamma fosterföräldrar. Men sveket från modern blir ett livslångt trauma.
När hon många år senare tar kontakt är hon i behov av pengar, och han stadd vid kassa. Det påminner om vad som hände Harry Martinson vars mor drog till USA med några av hans syskon men lämnade honom och andra att ackorderas ut i socknen till den bonde som begärde minst för att städsla unga slavarbetare – en skrämmande praxis. Först när han fått Nobelpriset vädrade den amerikanska delen av hans familj morgonluft och hörde av sig. – Den veke lille Jean är bra på en sak, att dansa, och så fort hans talang upptäcks sätts han i balettskola i Stockholm. Ryska balettens Michael Fokin får öga på honom 1913, och sedan går det snabbt, särskilt efter att han träffat Rolf de Maré.
Han var dotterson till den stenrika Bettina von Hallwyl vars samlarvurm man får en aning om i det vackra palatset på Hamngatan i Stockholm, mitt emot Berzelii park, som hon uppdrog åt Isak Gustaf Clason att rita. Hon pytsade tålmodigt in pengar i dottersonens älsklingsprojekt Svenska baletten son var ett i längden förlustbringande företag, men i ett efterhandsperspektiv en utomordentlig kulturgärning av en givmild mecenat. Det var ett lysande spektakel så länge det varade, framför allt genom de bildkonstnärer, författare och kompositörer som Rolf de Maré knöt till sig: Dardel, Legér, de Chirico, Hugo Alfvén, Milhaud, Cocteau och många andra, i ett tvärsnitt av alla tjugotalets begåvningar. Och i centrum av allt detta alltså dansören Jean Börlin som tidvis levde samman med de Maré. Det gick länge mycket bra.
Början till slutet kom med uppsättningen av ”Rélache” (dvs ”Paus”, en olycksbådande titel), med delvis rörliga bilder av Francis Picabia, musik av Erik Satie och koreografi av Börlin. Det blev ett dundrande fiasko, eller i varje fall ett avsevärt débacle. Sedan hankade sig Svenska baletten fram ytterligare en tid, delvis omorganiserad, och så upplöstes den liksom Börlins förbindelse med de Maré. Jean Börlin fortsatte på egen hand bland annat i USA där Svenska baletten under en tidigare turné varit framgångsrik, men det gick snabbt utför. Han var i usel fysisk form, en mångårig vana att ta till kokain när nervpressen blev stor spelade också in, och så fick han gulsot. Han dog i New York första veckan i juni 1930. Askan fördes över Atlanten och han jordades enligt egen önskan på Père Lachaise i Paris, i en ståtlig grav bekostad av de Maré.
Om allt detta berättar Anne Edelstam detaljrikt och med stor inlevelse. Möjligen kan man invända att hennes förkärlek för föraningar (man kunde kallade dem cliffhangers) blir lite väl många: ”Detta skulle dock leda till oförutsedda problem inom en snar framtid”, ”Han visste inte då vilket högt pris han skulle komma att få betala…” osv. Men det är ett intressant levnadslopp som nu för första gången berättas i sin helhet, från en olycklig barndom till ett olyckligt slut, och däremellan en blandning av framgång och bitterhet. Jean Börlins krönika är kanske inte den allra sorgligaste av historier, men bra nära. – Rubriken ovan är förstås en parafras på Carl Fehrmans magistrala genomgång av dödsmotivet i västerländsk diktning, ”Diktaren och döden”.
Fakta:
Anne Edelstam
Den dansante dandyn. Jean Borlin
Norlén & Slotter
