Boro – Japansk lappkonst

Nödens konst heter denna japanska utställning på Östasiatiska museet i Stockholm. Det är en utställning som ligger helt i tiden med ett ökat intresse för återanvändning.

Japan och Sverige har, trots sina avstånd, en hel del liknande traditioner: vår sparsmakade och avskalade smak för hem och design, vår fiskdiet (kött var för inte så länge sedan en ovanlig företeelse på våra tallrikar) och vårt lappande och lagande. Lapptäcken till exempel görs av tygrester liksom trasmattor.

Det extrema konsumtionssamhället vi nu lever i har växt fram på våra breddgrader för enbart några årtionden sedan. Folkhemmets ideal var att arbeta, spara och laga. Sticka, virka, spinna och väva hörde vardagen till. Slöjd ingick i varje barns skolundervisning. Sverige var, precis som Japan, framförallt ett bondsamhälle.

Båda våra länder har utvecklats till att bli högteknologiska samhällen. Många bor långt ifrån jorden och naturen. Ett fåtal brukar den. I Sverige har småbönderna tvingats ge upp sina gårdar för industriell storskaligt jordbruk.

Finns det en saknad för det enkla? För det småskaliga? För att återuppleva generationernas resa genom tiderna? Under pandemins ”hemmaår” har vi börjat gå tillbaka i tiden, flyttat ut till landsbygden igen, börjat leta efter våra rötter.

Därför ligger denna utställning precis rätt i tiden. Boro – eller nödens konst – för oss tillbaka till våra mor-och farföräldrars epok. Fattigdom och enkelhet präglade då majoriteten av befolkningen.

Boro syftar till trasor och textilier. Under flera generationer ärvdes kläder vilka lappades och lagades från en person till en annan i Japan. Man kan tycka att det är underligt att visa upp dessa lappade plagg i fina montrar på ett museum. Det var också med ett viss obehag och en känsla av voyeurism jag såg utställningen måste jag medge. Framförallt berördes jag av de trådslitna barnkläderna som hade lappats intill det sista. Fattigdomen kröp under mitt skinn när jag beklämd såg dem och tänkte på alla fattiga barn i världen som lider än i dag.  

I genomskinliga, enkla montrar visas allehanda vardagsplagg upp. Från täcken, till arbetskläder, skor, blöjor och barnkläder. En monter förklarar även de enkla stygnen man använde för att sy ihop kläderna. De flesta är i indigo-blått och tillverkade av hampa. Bomull spreds inte i Japan förrän i mitten av 1700-talet, utan importerades. Ull tillkom ännu senare.

Överflödningsförordningarna (vilka även fanns i Sverige) var vanliga under Edo-perioden (1603 – 1868). Dessa var till för att hålla samhällsklasserna åtskilda och ett sätt att göra det på var genom modet och textilierna. Sidentygerna var enbart tillägnade de välbärgade. Däremot florerade det en andrahandsmarknad där använda plagg kunde köpas av andra klasser. Denna marknad varade väl inpå 1900-talet. Det passade även in på det japanska begreppet mottainai – tillvaratagande och sparsamhet. Det var nära knutet till uppfattningen om konstant kretslopp samt vördnaden av naturen.

När väl industrialiseringen gjort sitt intåg i Japan på 1960- och -70 talet, blev Boro en skamfläck och skulle helst glömmas bort. Hade det inte varit för folklivsforskaren och samlaren Chuzaburu Tanaka (1933-2013) hade vi nog aldrig sett en Boro utställning i Stockholm. Han bidrog även till kända japanska modeskapares uppsving. För att nämna några: Rei Kamakubo med modehuset Comme des Garçons, Yohji Yamamoto, Issey Miyake och Kenzo.

På utställningen visas även några svenska kreatörer som inspirerats av Boro.

På nedre botten finns fotografier samt en intressant film om den svensk-japanske boro konstnären Takao Momiyama. Han berättar hur han återupptäckt boro, hur han letar gamla tyger på marknader i Japan samt hans visioner för framtiden och modet.

Gå och se utställningen och tänk er för innan ni slänger något gammalt plagg ni i stället skulle kunna lappa och laga och återanvända. Det är inte så länge sedan våra mor- och farföräldrar vävde trasmattor av gamla tyger.

Ja, livet går sannerligen i ett evigt kretslopp! Och om det är något vi lärt oss av denna pandemi så är det väl att vi inte ska ta något för givet utan att spara och tänka oss för är kanske inte så dumt ändå?

Anne Edelstam, Stockholm

Östasiatiska museet, Stockholm

Boro – nödens konst.

30 mars 2021 – 9 januari 2022.

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *