Malmös arabiska film festival 2021

Årligen hålls en arabisk filmfestival i Malmö. Detta år var den dock digital på grund av pandemin. Det är ett sätt att uppmärksamma och sprida kunskap mellan våra länder.

Öppningsfilmen The Man Who Sold His Skin, regisserad av tunisiern Kaouther Ben Hania, handlar om en syrisk flykting vilken säljer sin rygg till en excentriskt konstnär. Denne använder syriern som ”levande tavla”. Filmen tydliggör konsumtionssamhällets objektifiering, där även våra kroppar blir till varor,  samt visar på flyktingars extrema utsatthet.

Tankarna tog mig till bilder av koncentrationsläger där judar blev till försökskaniner i oetiska läkares händer. Här blev en man försöksobjekt för en cynisk konstnär. Filmen påminde mig även om Ruben Östlunds film Rutan som handlar bland annat om det absurda inom den samtida konstvärlden. Vad är konst och hur långt kan man gå för att kalla verk för konstnärliga? Var tar yttrandefriheten slut och det etiska vid?

Filmen Under the Concrete utspelar sig I Beirut och handlar också på sätt och vis om flykt – en flykt under vattenytan, en dykare letar efter meningen med livet. Han kanske inte hittar den men man anar ett lyckligt slut på hans letande. Framförallt går han inte de kommersiellas ärenden och säljer inte sin själ. Mer ska jag inte avslöja.

200 meters är en film om Palestina/Israel konflikten sett ur en familjs perspektiv. Familjen bor på varsin sida om muren som delar Israel och Palestina med alla de problem det innebär. Det är framförallt en film om vänskap och gråzoner. På var sida om muren finns människor som är för fred, de som bara vill överleva och andra som skapar polarisering. Inget är svart och vitt – inte ens i Mellersta Östern. En fin film om människans komplexitet.

Gaza mon Amour är en långsam kärleksfilm om ett äldre par i Gaza. Men det är också en film om korruption, apartheid och fattigdom. Trots allt finner människan kärlek på de mest osannolika platserna.Vi är kapabla till det sämsta som det bästa.

Flera filmer tog upp jämlikhetsfrågan. I The Postcard får vi följa med en ung flicka tillbaka till sin moders by i Marocko. Fattigdom men även en stark familjekänsla. Klankänslan utgör ett ständigt hinder. Flickorna förväntas ta hand om de enklare sysslorna: passa getterna, tvätta kläderna i den oförutsägbara floden och om det eventuellt finns tid över: gå i skolan. Männen är de klara vinnarna i denna lilla by. 

The Tambour of Retribution utspelar sig i Riyads fattiga kvarter. Segregationen är total och kvinnorna kan inte gå ut utan sina svarta tchador.  Inomhus och framför andra kvinnor sminkar de och klär upp sig. Filmen handlar om bortgifte, blodspengar, klantillhörighet och ”öga för öga, tand för tand”. Jag fick lära mig ett nytt ord på engelska (filmerna är på arabiska med engelsk text): headsman. Det är ett yrke som betyder den person som hugger huvudet, lagligt, av någon annan. Saudi Arabien och Iran är de kanske mest extrema muslimska länderna där sharia – de islamiska lagarna – är strängast. Ingen pardon råder där.

Länge var Egypten den kulturella huvudstaden och dess filmer spreds i hela Mellersta Östern. Ofta svart-vita, humoristiska eller romantiska filmer. Sedan blev Youssef Shahin känd för sina filmer. Flera av dessa såg jag på någon av de enorma biograferna i centrala Cairo. Man fick köpa en kopp te, äta nötter och röka sina cigaretter medan någon katt sprang förbi och jamade under föreställningarna. Vakter kom regelbundet förbi och lös med sina ficklampor för att se att ingen man satt och höll en kvinna i handen i biografen. Mamnouh! Förbjudet! Skrek de då. Män får gå hand i hand i Egypten men inte en man och en kvinna även om man är gift, trots att homosexualitet är olagligt. För en västerlänning är det den upp och nedvända världen!

Heder är något speciellt i Mellersta Östern och tas fortfarande på yttersta allvar vilket vi ser i dessa filmer. Våra traditioner och värderingar är väldigt olika. Lär vi oss något av att se dessa filmer? Jag är tveksam till det. Förutom att man i alla fall som kvinna är glad att inte ha fötts i någon av dessa länder.

Vad är det man vill uppnå med denna filmfestival? Den ställer mer frågor än svar tycker jag. Frågorna, obehagliga sådana, måste vi ställa oss, för de är väsentliga om vi någonsin ska lyckas med integrationsproblemen vi står inför. Framförallt borde politikerna gå och se filmerna, då kanske de skulle vara mera benägna att göra något åt till exempel det hedersrelaterade våldet i vissa av våra förorter samt könssegregationerna.

Anne Edelstam, Stockholm

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *