Malmös arabiska film festival 2021

Årligen hålls en arabisk filmfestival i Malmö. Detta år var den dock digital på grund av pandemin. Det är ett sätt att uppmärksamma och sprida kunskap mellan våra länder.

Öppningsfilmen The Man Who Sold His Skin, regisserad av tunisiern Kaouther Ben Hania, handlar om en syrisk flykting vilken säljer sin rygg till en excentriskt konstnär. Denne använder syriern som ”levande tavla”. Filmen tydliggör konsumtionssamhällets objektifiering, där även våra kroppar blir till varor,  samt visar på flyktingars extrema utsatthet.

Tankarna tog mig till bilder av koncentrationsläger där judar blev till försökskaniner i oetiska läkares händer. Här blev en man försöksobjekt för en cynisk konstnär. Filmen påminde mig även om Ruben Östlunds film Rutan som handlar bland annat om det absurda inom den samtida konstvärlden. Vad är konst och hur långt kan man gå för att kalla verk för konstnärliga? Var tar yttrandefriheten slut och det etiska vid?

Filmen Under the Concrete utspelar sig I Beirut och handlar också på sätt och vis om flykt – en flykt under vattenytan, en dykare letar efter meningen med livet. Han kanske inte hittar den men man anar ett lyckligt slut på hans letande. Framförallt går han inte de kommersiellas ärenden och säljer inte sin själ. Mer ska jag inte avslöja.

200 meters är en film om Palestina/Israel konflikten sett ur en familjs perspektiv. Familjen bor på varsin sida om muren som delar Israel och Palestina med alla de problem det innebär. Det är framförallt en film om vänskap och gråzoner. På var sida om muren finns människor som är för fred, de som bara vill överleva och andra som skapar polarisering. Inget är svart och vitt – inte ens i Mellersta Östern. En fin film om människans komplexitet.

Gaza mon Amour är en långsam kärleksfilm om ett äldre par i Gaza. Men det är också en film om korruption, apartheid och fattigdom. Trots allt finner människan kärlek på de mest osannolika platserna.Vi är kapabla till det sämsta som det bästa.

Flera filmer tog upp jämlikhetsfrågan. I The Postcard får vi följa med en ung flicka tillbaka till sin moders by i Marocko. Fattigdom men även en stark familjekänsla. Klankänslan utgör ett ständigt hinder. Flickorna förväntas ta hand om de enklare sysslorna: passa getterna, tvätta kläderna i den oförutsägbara floden och om det eventuellt finns tid över: gå i skolan. Männen är de klara vinnarna i denna lilla by. 

The Tambour of Retribution utspelar sig i Riyads fattiga kvarter. Segregationen är total och kvinnorna kan inte gå ut utan sina svarta tchador.  Inomhus och framför andra kvinnor sminkar de och klär upp sig. Filmen handlar om bortgifte, blodspengar, klantillhörighet och ”öga för öga, tand för tand”. Jag fick lära mig ett nytt ord på engelska (filmerna är på arabiska med engelsk text): headsman. Det är ett yrke som betyder den person som hugger huvudet, lagligt, av någon annan. Saudi Arabien och Iran är de kanske mest extrema muslimska länderna där sharia – de islamiska lagarna – är strängast. Ingen pardon råder där.

Länge var Egypten den kulturella huvudstaden och dess filmer spreds i hela Mellersta Östern. Ofta svart-vita, humoristiska eller romantiska filmer. Sedan blev Youssef Shahin känd för sina filmer. Flera av dessa såg jag på någon av de enorma biograferna i centrala Cairo. Man fick köpa en kopp te, äta nötter och röka sina cigaretter medan någon katt sprang förbi och jamade under föreställningarna. Vakter kom regelbundet förbi och lös med sina ficklampor för att se att ingen man satt och höll en kvinna i handen i biografen. Mamnouh! Förbjudet! Skrek de då. Män får gå hand i hand i Egypten men inte en man och en kvinna även om man är gift, trots att homosexualitet är olagligt. För en västerlänning är det den upp och nedvända världen!

Heder är något speciellt i Mellersta Östern och tas fortfarande på yttersta allvar vilket vi ser i dessa filmer. Våra traditioner och värderingar är väldigt olika. Lär vi oss något av att se dessa filmer? Jag är tveksam till det. Förutom att man i alla fall som kvinna är glad att inte ha fötts i någon av dessa länder.

Vad är det man vill uppnå med denna filmfestival? Den ställer mer frågor än svar tycker jag. Frågorna, obehagliga sådana, måste vi ställa oss, för de är väsentliga om vi någonsin ska lyckas med integrationsproblemen vi står inför. Framförallt borde politikerna gå och se filmerna, då kanske de skulle vara mera benägna att göra något åt till exempel det hedersrelaterade våldet i vissa av våra förorter samt könssegregationerna.

Anne Edelstam, Stockholm

Boro – Japansk lappkonst

Nödens konst heter denna japanska utställning på Östasiatiska museet i Stockholm. Det är en utställning som ligger helt i tiden med ett ökat intresse för återanvändning.

Japan och Sverige har, trots sina avstånd, en hel del liknande traditioner: vår sparsmakade och avskalade smak för hem och design, vår fiskdiet (kött var för inte så länge sedan en ovanlig företeelse på våra tallrikar) och vårt lappande och lagande. Lapptäcken till exempel görs av tygrester liksom trasmattor.

Det extrema konsumtionssamhället vi nu lever i har växt fram på våra breddgrader för enbart några årtionden sedan. Folkhemmets ideal var att arbeta, spara och laga. Sticka, virka, spinna och väva hörde vardagen till. Slöjd ingick i varje barns skolundervisning. Sverige var, precis som Japan, framförallt ett bondsamhälle.

Båda våra länder har utvecklats till att bli högteknologiska samhällen. Många bor långt ifrån jorden och naturen. Ett fåtal brukar den. I Sverige har småbönderna tvingats ge upp sina gårdar för industriell storskaligt jordbruk.

Finns det en saknad för det enkla? För det småskaliga? För att återuppleva generationernas resa genom tiderna? Under pandemins ”hemmaår” har vi börjat gå tillbaka i tiden, flyttat ut till landsbygden igen, börjat leta efter våra rötter.

Därför ligger denna utställning precis rätt i tiden. Boro – eller nödens konst – för oss tillbaka till våra mor-och farföräldrars epok. Fattigdom och enkelhet präglade då majoriteten av befolkningen.

Boro syftar till trasor och textilier. Under flera generationer ärvdes kläder vilka lappades och lagades från en person till en annan i Japan. Man kan tycka att det är underligt att visa upp dessa lappade plagg i fina montrar på ett museum. Det var också med ett viss obehag och en känsla av voyeurism jag såg utställningen måste jag medge. Framförallt berördes jag av de trådslitna barnkläderna som hade lappats intill det sista. Fattigdomen kröp under mitt skinn när jag beklämd såg dem och tänkte på alla fattiga barn i världen som lider än i dag.  

I genomskinliga, enkla montrar visas allehanda vardagsplagg upp. Från täcken, till arbetskläder, skor, blöjor och barnkläder. En monter förklarar även de enkla stygnen man använde för att sy ihop kläderna. De flesta är i indigo-blått och tillverkade av hampa. Bomull spreds inte i Japan förrän i mitten av 1700-talet, utan importerades. Ull tillkom ännu senare.

Överflödningsförordningarna (vilka även fanns i Sverige) var vanliga under Edo-perioden (1603 – 1868). Dessa var till för att hålla samhällsklasserna åtskilda och ett sätt att göra det på var genom modet och textilierna. Sidentygerna var enbart tillägnade de välbärgade. Däremot florerade det en andrahandsmarknad där använda plagg kunde köpas av andra klasser. Denna marknad varade väl inpå 1900-talet. Det passade även in på det japanska begreppet mottainai – tillvaratagande och sparsamhet. Det var nära knutet till uppfattningen om konstant kretslopp samt vördnaden av naturen.

När väl industrialiseringen gjort sitt intåg i Japan på 1960- och -70 talet, blev Boro en skamfläck och skulle helst glömmas bort. Hade det inte varit för folklivsforskaren och samlaren Chuzaburu Tanaka (1933-2013) hade vi nog aldrig sett en Boro utställning i Stockholm. Han bidrog även till kända japanska modeskapares uppsving. För att nämna några: Rei Kamakubo med modehuset Comme des Garçons, Yohji Yamamoto, Issey Miyake och Kenzo.

På utställningen visas även några svenska kreatörer som inspirerats av Boro.

På nedre botten finns fotografier samt en intressant film om den svensk-japanske boro konstnären Takao Momiyama. Han berättar hur han återupptäckt boro, hur han letar gamla tyger på marknader i Japan samt hans visioner för framtiden och modet.

Gå och se utställningen och tänk er för innan ni slänger något gammalt plagg ni i stället skulle kunna lappa och laga och återanvända. Det är inte så länge sedan våra mor- och farföräldrar vävde trasmattor av gamla tyger.

Ja, livet går sannerligen i ett evigt kretslopp! Och om det är något vi lärt oss av denna pandemi så är det väl att vi inte ska ta något för givet utan att spara och tänka oss för är kanske inte så dumt ändå?

Anne Edelstam, Stockholm

Östasiatiska museet, Stockholm

Boro – nödens konst.

30 mars 2021 – 9 januari 2022.

Går det att blanda konst och aktivism?

Nadia Kaabi-Linke, Rygg mot rygg, 2019

Den frågan ställer sig Centre Pompidou med höstens utställning Global (e) Resistance.

Med flit har de blandat engelska och franska i titeln som hänvisar till dagens globalisering.

Denna internationella samtida utställning visar mer än hundra verk av ett sextiotal olika konstnärer. De flesta kommer från sydligare grader som Afrika, Mellersta Östern och Sydafrika. Deras gemensamma mål är att genom konsten studera civilaktivismens strategi och dess motstånd mot överheten.

Jan Brykkczynski, Trädgårdsmästaren, 2013

De flesta konstnärer har i alla fall någon gång under deras karriär visat sitt motstånd genom konst varav Picassos Guernica är ett typexempel. Konsten i sig kan också ses som ett motstånd, estetiskt och etniskt. Konservatorn, Christine Macel, menar att ”tack vare konstnärerna fungerar museet som ett öppet forum där vi dekoloniserar oss inifrån genom vår diversifiering och inkludering”. Det första verket jag imponerades av när jag steg in i det första av flera, stora salar, var palestiniern Khalil Rabahs staty av en framåtböjd man som verkar bära hela världen på sina sköra axlar. Men Israel/Palestina konflikten är bara en av konflikterna denna utställning handlar om. Tunisiskan Nadia Kaabi-Linkes spikbänk för tankarna till uteliggarnas och/eller duvornas sorliga liv. Polacken Jan Brykczyńskis fotografier av övergivna och överväxta hem leder oss vidare in i misären. Sydafrikas Apartheid finns också med i flera verk. Men det finns även hopp med inslag av poesi som marockanen M’barek Bouhchichis ”Poeterna”. En av mina favoriter var senegalesen Cheikh Ndiayes målningar av gamla biografer från kolonialtiden vilka blivit omgjorda till marknader eller kaféer. En av de kanske mest aktuella med tanke på de statyer som har förstörts i och med rörelsen Black Lives Matter är sydamerikanen Iván Argote, född i Bogota men verksam internationellt.

Ivan Argote, Turister, 2012

Hans fotografier Turistas där han har, utan lov, klätt kolonialiststatyer med indianponchos är enastående i sin enkelhet och ändå med ett solklart motståndstagande. Det går inte att nämna alla konstnärer eller deras verk här men jag vill ändå tillägga att en av de sista salarna tillägnar sig klart feministiska verk.

En av de mest skrämmande och vilken imponerade djupt på mig var en video av en syrisk rappare om immigrationen och hur dessa flyktingar ses som inkräktare och knappt behandlas som människor i sina värdländer.

Cheikh Ndiaye, Biograf Elohim, 2015

Utställningen är en sann tankeställare både för konsten per se och dess samhällsroll men även för oss som medmänniskor betraktat. Har Coronapandemin lärt oss något så är det kanske just att stanna upp, reflektera på vår roll i vår omgivning och på våra grundvärderingar. Vi tycks ha kommit långt ifrån Jesus budskap ”älska din nästa såsom dig själv” i vår alltmer globaliserade värld. Eller har vi någonsin gjort det? Odjuret i oss lever sida med sida med givmildheten och offret blir lätt förtryckare och tvärtom…

Men så länge det finns liv finns det hopp och människans kreativitet vet inga gränser. Kulturlivet finns inte enbart inne på fina museer utan kan lätt flyttas ut till gatan och leda revolutioner vilket vi har sett med explosionen av till exempel graffitikonsten under revolutionerna i Mellersta Östern. Centre Pompidou påminner oss om dessa strider och visar vägen till ett levande konstens forum: ett annat sätt att vara aktivist på.

Anne Edelstam

Global(e) Resistance

29 juli 2020 – 4 januari 2021

Centre Pompidou, Paris       

Den metafysiske konstnären Giorgio de Chirico (1888 – 1978)

De två systrarna, 1913

Denna surrealistiske italienske målare visas i vinter i Paris, på Musée de l’Orangerie, i Tuileriesträdgårdarna.

Jag var speciellt intresserad av att se denna utställning på grund av Giorgio de Chiricos samarbete med den Svenska Baletten i Paris 1920 – 1925, vars hundraårsjubileum utspelas detta år och fem år framöver. Det var nämligen surrealisternas – med balettensemblens ”levande tavlor” – höjdpunkt.

Jean Börlin, ensemblens koreograf och solodansare samt hans mecenat, Rolf de Maré, anställde flera unga surrealister för att skapa balettens dekor och kostymer. Truppen dansade på Théâtre des Champs-Élysées men turnerade även världen över med sin ensemble, dekor, kostymer, musiker och tekniker. De Chirico skapade både dekor och kostymer för ”Krukan” en föreställning där Jean Börlin spelat på det italienska glada sinnet till publikens uppenbara förtjusning.

Men för att återknyta till utställningen så var De Chirico i täten för surrealisterna och en viktig konstnär för de moderna konstnärerna. Hans metafysiska tavlor imponerade i sin singularitet. Kompositionerna har flera återkommande motiv: arkader, platser, klockor och statyer ofta blandade med orealistiska arkitektperspektiv.

Porträtt av Guillaume Appolinaire, 1914

Jag kunde urskilja vissa teman bland de sextio-talet verk som Orangeriet ställer ut på nedre planen: mytologiska med referat till bland annat gamla grekiska gudar; mannekänger utan huvud vilka refererar till dehumaniseringen och amputerade kroppar från det första världskriget; män med yviga mustascher och/eller tåg vilka påminner om hans far som var rälsingenjör. Men det finns inga uteslutande teman i hans verk, utan flera kan vara sammanflätade i en och samma tavla.

Utöver den konstnärliga skickligheten och intressanta kompositionerna vilka imponerade på mig, fick jag dock en viss känsla av obehag av dessa upphackade kroppar och stilleben. Man anar även hans dragning till filosoferna Friedrich Nietzsche och Arthur Schopenhauer. Men utställningen är absolut värt ett besök och själva museet är en pärla i sig med Claude Monets enorma muralmålningar varje parisbesökare borde se.      

För er som inte kan komma till Paris i höst kan ni gå och se utställningen om Svenska Baletten på Dansmuseet i Stockholm och beskåda några av dåtidens främsta surrealistiska dräkter samt dekorer, varav Giorgio de Chirico.

Anne Edelstam

Musée de l’Orangerie

Tuileries trädgården i Paris

16 september – 14 december 2020  

Troll och sagor på Waldemarsudde

Maria Friberg (1966) Night Vision, print.

Kan John Bauer fortfarande förvåna oss? Den frågan ställde jag mig när jag såg denna utställning på Waldemarsudde, i Stockholm. Och svaret är tvetydigt, både ja och nej.

John Bauer, Freja, 1917

De flesta barn har skrämts till sömns av John Bauers teckningar och sagor om troll och älvor i Bland tomtar och troll. För att inte tala om Näcken som lurar i våra sjöar… Hustomten gillar gröt men blir grinig om barnen lämnar sina skidor ute i stället för att ställa in dem i boden. Ja, dessa små krabater kan vara till hjälp för oss föräldrar också! Missa därför inte heller Sagostigen (https://www.sagostigen.se/) i Sörmland där de små kan göra sig ännu mera bekanta med skogens alla väsen. Men sch! Man får trippa på tå förbi stenarna där trollen sover (och snarkar) för de gillar inte att bli störda! Bara så att ni vet…

Theodor Kittelsen
Näcken, 1900

Vi skandinaver har ju inte långt till vår älskade natur vilken många har upplevt på nära håll under hela Coronaepidemin. Visst liknar vissa stenblock och gamla träd olika figurer som förvandlas till naturväsen i konstnärernas fantasi. Utställningen på Waldemarsudde visar ett axplock ur dessa, både från sekelskiftet 1900 och i nutid.   

De cirka 150 konstverken kommer både från Sverige, Norge och Finland. John Bauers 50 verk är dock de mest representerade med akvareller, målningar och teckningar. Men vad jag tyckte var det mest intressanta med utställningen var hängningen i teman med sekelskiftes konstnärer som Ernst Josephson, Aksell Gallen-Kallela jämsides med nutids konstnärer som Maria Friberg bland andra. Jag fick lite kalla kårar av flera trollfigurer men en som sticker ut i sin skönhet och skörhet är Agnes de Frumeries marmorskulptur samt Elisabeth Henrikssons glasskulpturer av skog.

Utställningen påvisar ett fortsatt intresse för vår gamla folktro samt för naturens mystik. Filmen ”Gräns” är väl ett typexempel på det. Vem om inte en skandinav skulle komma på idén att göra en spelfilm om troll?

Fotografierna i visningen tyder på ungdomars behov av trygghet. Det känns dock inte rätt att de ska behöva söka denna i skogen i stället för i hemmet. Kan det vara ett rop på hjälp? Naturen är läkande men inte tillräcklig för en ung människas utveckling. Utställningen ställer frågor vilka inte alltid är så enkla att besvara.   

Trollbunden är till för både vuxna som barn – alla kan vi ta till oss något från denna utställning. I dessa pandemitider kan det vara skönt att drömma oss bort in i sagornas förtrollade värld och för en tid glömma bort det värdsliga.

Anne Edelstam

Trollbunden – John Bauer och den magiska naturen.

5 september 2020 – 24 januari 2021

Waldemarsudde

Nils Blommér, Sommarkväll, 1849
https://www.waldemarsudde.se/besok-oss/