Global politisk islam?

Muslimska brödraskapet

&

Islamiska förbundet i Sverige

Sameh Egyptson, kristen (kopt), av egyptiskt ursprung och gift med en svenska, försöker sig på en svår uppgift:

nämligen att tränga in i en sluten värld, i vad som i, bland annat hans hemland, anses vara en terrororganisation, i andra länder, som en manipulativ sekt där den egentliga agendan undanhålls gemene man.

I och med bygget på 1990-talet av den stora moskén på Söder har en viss sorts islamism som står det Muslimska brödraskapet nära fått in en kil i Sverige. Den finansierades av Förenade Arabemiraten och ägs av Islamiska förbundet (IfiS). Moskén i Göteborg finansierades av Saudiarabien.

Hur omfattande är Muslimska brödraskapets inflytande i Sverige egentligen? Den frågan ställer sig Sameh i denna genomarbetade avhandling.

Organisationen skapades 1928 i Egypten av Hassan El Banna. Den bannlystes av President Nasser men sedan släppte President Sadat ut flera medlemmar ur fångenskap och några väl förberedda medlemmar från deras väpnade gren sköt honom 1981. Under President Mubarak, från och med 1990-talet, tolererades rörelsen igen mot en viss ”vapenvila”. De återtog makten med stormsteg efter den egyptiska revolutionen men blev kortlivade.   

Avhandlingen per se handlar inte om islam eller muslimer utan om det eventuella sambandet mellan det Muslimska brödraskapet (MB) och det Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Samehs grundfråga är om Islamiska förbundet i

Sverige (IFiS) kan betraktas som det transnationella Muslimska brödraskapets svenska gren eller inte.

Denna avhandling kommer säkert att skapa heta debatter i ett redan polariserat politiskt landskap. Behöver vi det? Frågan bör kanske ställas annorlunda: vill vi veta sanningen? Eller vill vi hellre blunda för något vi inte orkar fördjupa oss i?

Islam, slöjor, brödraskap vad angår det oss svenskar?

När jag läser igenom Samehs avhandling så förstår jag att det angår oss i allra högsta grad! Det gäller våra grundläggande värderingar, demokrati, kvinnors frihet, yttrandefriheten, religionsfrihet… värderingar vi har kämpat för i århundranden. Värderingar som invandrare har korsat hav och berg för att söka finna trygghet i. Vi kanske behöver en annans ögon för att se värdet i vad vi har och vad vi kan förlora, nämligen våra demokratiska värderingar. Då kan det vara värt att sätta sig in i denna text.  

Sameh medger att det funnits många kunskapsluckor om Islamiska förbundet i Sverige men anser att såsom arabisktalande akademiker har han haft möjligheter få kollegor i Sverige har haft för att utforska rörelsen. Genom det arabiska källmaterialet har han fått en gedigen inblick i sambandet mellan IfiS och MB. Han har också genom tillgång till bland annat Skatteverket kunnat spåra vissa personer och deras nätverk internationellt. Källmaterial och arkiv finns nu tillgängliga för läsarna digitalt på svenska.

Sameh har koncentrerat sig på organisationen, ideologin och den praktiska politiken hos de två rörelserna. Forskningen har lett till slutsatsen att de har många fundamentala likheter: sharialagar ska gälla, kvinnor ska underkasta sig män, fientlighet tillåtas mot judar och homosexuella, lögner användas som medel för att nå sitt mål, det vill säga en global islamisering, med alla möjliga medel, inklusive våld.

Än så länge arbetar de fredligt i Sverige med att inrätta en muslimsk enklav, vilket de delvis lyckats med. Ordet integration verkar inte finnas på kartan förutom som en fasad. Medierna har dock uppmärksammat bidragsfusk och dubiösa politiska missförhållanden bland dess medlemmar vilket lett till att rörelserna har fått sig en törn. Efter år av uppgång är sambandet mellan de två rörelserna, enligt Sameh, numera en sargad sådan. Men för att få en ordentlig översikt över situationen bör man läsa avhandlingen eller i alla fall den kortare versionen som finns på hans hemsida.      

Sameh Egyptson uppmuntrar till en politisk ”islamismdebatt” i svensk politik. Tiden får utvisa hur det kommer att gå med den frågan.

Anne Edelstam 

Sammanfattning av avhandlingen

Den indiske konstnären, Subodh Guptas, installationer visas på ett varuhus i Paris. Bon Marché – ett varuhus som dock inte är så bon marché, billigt – utmärker sig för sin elegans men även för sina utställningar.

Redan innan man stiger in i varuhuset, i de flertalet skyltfönster som dekorerar byggnaden runt hela kvarteret, visas Guptas installationer. Det är olika föremål han hittat på soptippar eller på loppmarknader. I Marcel Duchamps anda omarbetar han dem och ger dem nytt liv i sina installationer.

Sangam – sammanflöde – på hindi kallas denna utställning. I tjugo års tid har konstnären samlat på sig både nya och gamla köksredskap från framför allt Indien, där han även har sin ateljé. Hans färgskala går främst i grått: från silvergrått, skinande ljusgrått till dovt mörkgrått (de mest ingrodda kastrullerna).

Bland alla tänkbara parfymer och krämburkar hänger en gigantisk installation med helt nya, skinande rena kastruller. Mitt i detta eleganta varuhus hänger på andra sidan av de glasinlagda rulltrapporna (arkitektoniska konstverk i sig) ett annat konstverk. Men det mest intressanta är den hydda tillverkad av enbart köksattiraljer, svävande mer eller mindre i luften, inhyst i ett vitmålat rum. En vitklädd dam sitter i ett hörn, redo att berätta om Subodh Gupta och hans idéer. Jag är idel öra.

Först går jag dock in i hyddan och betraktar alla upphängda kastruller och stekpannor, nya som väl använda. Tankarna går till alla mödrar, och några fäder, som kärleksfullt har lagat otaliga måltider till sina familjer. I Indien, likt i många andra länder, är det på enkla spritkök i just runda hyddor, ofta i det enda rummet alla delar.

Gupta för betraktaren tillbaka till dessa våra måltider: det universella med matlagning och samling runt ett bord. Symboliken är rik: delaktigheten, samtalen, hunger, opulens, ensamhet också. Mat reflekterar kulturer, traditioner, geografi, kollektiva- och individuella berättelser. Livets bröd och vin.

Gupta är själv intresserad av matlagning och i och med denna utställning delar han med sig några av sina egna recept. I Sverige har ju matlagning blivit väldigt populärt och det går knappt att knäppa på teven förrän någon matlagningskurs dyker upp. Köket har återfått sin rätta plats som centrum i familjelivet.

Nu vet vi också att de gamla, väl använda köksredskapen kan få ett nytt liv i form av en fin skulptur. Så släng inte mormors gamla kastrull!

Anne Edelstam

Sangam

Subodh Gupta

Vad var så speciellt med Samarkand och Sidenvägen? Det upptäcker vi på IMA (Institut du Monde Arabe) i Paris denna vårvinter.

Uzbekiskans återupptäcks efter en lång tids dvala inom det forna sovjetiska imperiet. Detta sagoland (i alla fall i min fantasivärld) har länge varit avskuret för oss västerlänningar. Samarkand klingar så mystiskt och drömskt. Utställningen är just sådan jag hoppats på: en resa i tid och rum!

De fantastiska sidentygerna och guldbroderierna från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet är häpnadsväckande och tyder på hantverk av högsta kvalitet och skicklighet. Men utställningen bjuder även på en resa in i den innersta kretsen av den uzbekiska elitens bakgrund. Landet var då uppdelat under diverse Khan – eller ledare – vars lojalitet var framför allt till klanen och dess traditioner mer än till nationen. De regionala klädedräkterna varierade, likt då vi i Sverige hade olika regiondräkter innan ”nationaldräkten” infördes.

Det är en stor utställning vilken omfattar allt från mattor, bonader, till smycken, huvudbonader och kaftaner. För att inte glömma sadlar och allt som hör till hästens prydnad samt till ryttarens utstyrsel. Färgerna sprakar och guldet glimmar, precis som i sagorna. Städerna Samarkand, Buchara och Chiva var viktiga handelscentrum längst med Sidenvägen. Dess befolkning varierade från persiskt, till mongoliskt och arabiskt ursprung. Den gemensamma benämningen har sedan 800-talet varit Islam.

Rummen på IMA är uppdelade enligt teman. Det börjar med fantastiska kaftaner – kallade chapan eller khalat – i siden med intrikata guldbroderier. Det var de mäktigaste männens paradkostym: en fotsid lång kappa, sytt i ett tygstycke som bars ovanpå flera lager kläder. Konsten att brodera med guldtråd var vanlig i Indien, Kina och Europa sedan flera sekler tillbaka men nådde sin höjdpunkt i Turkestan (som landet då kallades) i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Blom- och vegetabiliska motiv var brukliga inom hovet, men även citationer från Koranen.

Kvinnor och barn skulle inte utmärka sig så deras kaftaner var mycket mindre elaborerade men de hade fina tygmönster med en blandning av färger.

Däremot bar samtliga kalotter på huvudet (utom äldre kvinnor för de skulle ha schal över håret) vilka var mer eller mindre dekorerade. Smycken bars som ornament eller som talismaner. Även hästarna dekorerades – eller snarare deras tillbehör: sadlar, tyglar, grimmor och stigbyglar.

Stora broderade tygstycken – suzani – dekorerade väggar, sängar, golv och fönster. Konsten att knyta mattor visas också på IMA med ett flertal vackert mönstrade mattor i vegetabiliska färger. Utställningen avslutas med en samling moderna tavlor – vilket i mitt tycke var det minst lyckade inslaget på denna, annars så inspirerande återspegling av en förgången tid.

Det finns mycket kreativitet i vår värld, vackra hantverk, upptäckter att göra… museer och andra kulturevenemang bidrar till att öppna våra sinnen och förhoppningsvis även våra hjärtan för att bättre förstå olika civilisationer och traditioner. Vi måste värna om kulturen för att skapa broar oss människor emellan. Det är speciellt viktigt i tider av polarisering och krig.

Anne Edelstam

Sur les routes de Samarcande, merveilles de soie et d’or

Institut du Monde Arabe, Paris

23 november 2022 – 4 juni 2023

Det asiatiska museet i Paris, visar denna vinter Afghanistans rika historia.

Talibanerna har inte alltid härskat i denna, för oss, avlägsna del av världen. Dess rika historia utspelar sig i denna utställning. Afghanistan har kommit nära oss i och med de flyktingar som kom till Sverige, främst under 2015. Men trots det så vet vi ganska lite om landets brokiga bakgrund. Det hjälper då att få ett historiskt perspektiv på detta, i många avseenden, okända folkslag.

Det är svårt att tala om ett homogent folk, för Afghanistan består av flera stammar vilka härstammar från diverse bakgrund. Islam förenar dem – med undantag för vissa mindre, men förtryckta, religiösa uttryck.

Utställningen på Musée Guimet gör anspråk på att ge besökaren en historisk inblick i detta tusenåriga gamla bergsland.

Den första salen visar några intressanta exempel på statyer av gudar och gudinnor i trä, tillverkade då landet fortfarande var animistiskt. Cirka 2000 f.Kr. bosatte sig indoeuropéer ifrån Persien i området och med dem kom den zoroastriska religionen att dominera. Alexander den Store satte sedan sin grekiska prägel på Afghanistan när han tog över riket, vilket vissa utgrävda föremål ger uttryck för. Den berömda sidenvägen gick tvärs igenom landet och handel och kommers med olika länder var en del av vardagen. Afghanistan låg således i en korsning, med influenser från världens alla hörn. Detta gör det svårt att få ett homogent intryck av landets kultur trots den pedagogiskt upplagda utställningen. Man får snarare se det som ett lapptäcke av olika sammansatta delar.

Genom medierna blev vi varse om Afghanistans buddhistiska epok, med bland annat de gigantiska Buddha statyerna som talibanerna sprängde sönder och samman i Bamiyan regionen. På museet visas dessutom flera målningar, statyer och inristningar från den tiden. Vissa har även inslag av hinduism. Tydligen beblandades de båda religionerna med varandra vilket är lustigt när man tänker på hur olika inriktningar de ändå har.

Sent under 800 talet konverterade afghanerna till Islam och en ny byggnads- och poetisk konst växte fram.

Mongolerna erövrade sedan landet och lämnade också spår efter sig i form av föremål och byggnader.

Den sista salen ägnas åt islamiska konstruktioner – flertalet återuppbyggda av utländska arkitekter och arkeologer – samt fotografier.

Fotografier från utgrävningarna ger insikt om den rikedom som fortfarande finns begravd i Afghanistans inre. Tyvärr förstördes en hel del, även föremål på nationalmuseet i Kabul, då talibanerna intog landet för första gången.

Kommer de att vara mera försiktiga denna gång? Plundring (samt narkotika) utgör tyvärr fortfarande en stor del av deras försörjning i detta urfattiga land.

Utställningen är synnerligen viktig för att förstå Afghanistans brokiga men intressanta historia. 

På en av de övre våningarna i detta storslagna museum, visas en aktuell utställning från Afghanistan: Sur le fil – på tråden. Den handlar om en afghanska, Zolaykha Sherrad, som flydde landet men som återvände 2002.

Hon inrättade då vad som kom att utvecklas till Zarif Design. Genom att använda sig av lokala sömmerskor, broderare och tyger skapade hon en verkstad vilket ledde till en butik i huvudstaden Kabul. Denna affär existerar fortfarande berättade hon för mig. Det är dock svårt numera att exportera varorna till västvärlden. Men kvinnorna får än så länge sy åt henne och det håller dem i gång och borta från talibanväldet. Huruvida de ska få fortsätta står skrivet i stjärnorna. Men så länge det finns liv finns det hopp!

Afghanerna har varit med om talrika omställningar och inskränkningar under århundraden av erövringar och umbäranden. Kvinnorna i Afghanistan börjar nu också, i takt med vad som sker i Iran, protestera och ta av sig slöjorna. Kan det vara så att ännu en omvälvning håller på att ske i Afghanistan men denna gång genom kvinnorna? Historien visar oss att allt är möjligt.

Anne Edelstam

Musée Guimet, Paris

26 oktober 2022  – 06 februari 2023.         

Den världsacklamerade konstnärinnan Frida Kahlos (1907 – 1954) innersta och mest intima ägodelar visas på denna speciella utställning.

Detta efter att hennes hus, Casa Azul i Mexiko, med dess inventarier återupptäckts femtio år efter hennes bortgång. Mer än 200 personliga objekt visas upp för parisarna: kläder, korrespondens, accessoarer, kosmetika, korsetter, proteser… Men det kanske mest spektakulära är hennes traditionella klänningar Tehuana samt de förkolumbianska smycken hon samlade på.

Frida Kahlo – efter sin bussolycka vid 18 års ålder, där hon skadades allvarligt och aldrig riktigt hämtade sig utan hela sitt liv fick leva med smärtor och korsetter – vigde en stor del av sitt liv framför spegeln, liggande på rygg i sängen. Det var så hon började måla. Hennes självproträtt är de mest kända av hennes verk. Frida odlade sin ”image” in i minsta detalj.

Utställningen börjar med en lång korridor med svart-vita fotografier. Hennes tyske far, bosatt i Mexiko, var fotograf. Frida liknar mer sin moder ser jag på bilderna med familjen. Modern var en blandning av spanjorska och av ursprungsfolket från Oaxaca. Frida lär sig vid tidig ålder att posera för sin far, vilket skulle komma att gagna hennes senare konstverksamhet med sina självporträtt. Från sin moder får hon antagligen sitt intresse för ursprungsbefolkningarna och dess traditionella kläder.

Det är rörande att komma så nära en av 1900-talets mest omtalade konstnärinna. Det sved i hjärtat när jag tänkte på hur hennes flickdrömmar måste har krossats först vid sex års ålder då hon drabbades av polio och, några år senare, efter den förödande trafikolyckan hon var med om. Men Frida var inte den som gav upp så lätt: hon vände snart sitt handikapp till sin fördel genom sitt konstnärsskap.

Besökaren forslas sedan in i några större och luftigare salar där ett fåtal teckningar visas blandat med en hel rad olika mediciner, korsetter och en benprotes samt specialtillverkade skor för hennes ena skadade ben som var kortare än det andra. På några avgjutningar av hennes byst ritade hon teckningar vilka är talande om hennes mentala och fysiska tillstånd.

Lite lättare att beskåda är då alla hennes schalar, klänningar och vida, typiskt traditionella kjolar i glada färger. Frida skapade sin egen ”image” genom dessa. Det var även ett genomtänkt ställningstagande för minoritetsfolken och de utsatta. Hon var leninist (och hade förmodligen ett kärleksförhållande med den kommunistiske ledaren) och marxist. Några av hennes ”industriverk” visas – dessa pekar på industriarbetarnas roll i samhällets moderna uppbyggnad. De hyllas på sovjetiskt vis. Hennes man, den kände muralmålaren Diego Riviera, tog med henne på sina utländska uppdrag. I New York upprördes hon av den rådande rasismen och klasskillnaderna. Det var även där hon fick sitt första stora genombrott med en egen utställning.  

Det som rörde mig mest var dock de fåtal smärtsamma teckningar hon gjort efter sitt missfall och sin olycka. Flera av dessa målningar har ju visats världen runt men jag blir alltid lika berörd av hennes så uppenbara lidande. Frida belyser så många kvinnors förtvivlan av att förlora ett barn i magen. Hennes modersinstinkter går det inte att tvivla på. På så vis är hon olik de feminister som påtivilar att kvinnans roll inte inskränker sig till moderskapet. Vilket det naturligtvis inte gör heller men det är trots allt en stor del av att vara just kvinna.

Frida Kahlos kvinnlighet visar sig också i hennes enastående garderob med en otrolig samling klänningar och kjolar vilka är utställda i olika montrar. De har alla en lång vit spetsunderkjol som sticker ut under kläderna. Jungrfru Marias idealisering och lustiga utstyrslar tillhörande traditionella latinska och katolska plagg ställs också ut. Frida har målat ett porträtt av sig själv omgiven av en aura av vitt tyg, speciell för denna tradition. Några dokumentärfilmer och fotografier belyser ytterligare denna, för oss nordbor, udda sed. 

Är det etiskt att på detta sätt ta till sig andra människors lidande och göra mode av det? Kanske var det Frida Kahlos idé att själv föregå med att det går att vända ett handikapp till ens fördel? Den tanken tål att reflektera över.

På övre våningen visas hennes inflytande på samtida designers. Besökaren förflyttas från det traditionsenliga latinamerika till lika fantasifulla klenoder av Alexander McQueen, Jean Paul Gaultier, Karl Lagerfeld och Chanel. Framförallt Gaultier har använt sig flitigt – till både mäns som kvinnors kläder – av korsetter.

Utställningen pågår hela hösten och vintern så det är nog många besökare som kommer att fundera på det. En sak är säker: Frida Kahlos olycka var det som ledde till att hon blev konstnärinna – en fantastisk sådan – för hennes plan var att utbilda sig till läkare! Så vi som får njuta av hennes konst, kan glädjas åt att hon fann sitt kall trots allt.

Anne Edelstam

Frida Kahlo, Au-Delà des Apparences

15/09/2022 – 05/03/2023