Françoise Laborde

Vårens uppsving för den franska socialdemokratin förvandlades över en natt till ett mardrömsscenario med Frankrikes presidentkandidat gripen av den amerikanska polisen, anklagad för våldtäkt. Men den hade fördelen att sätta den eftersatta kvinnofrågan på tapeten.

Fransk förföringskonst

Dominique Strauss-Kahn (DSK) har blivit mer eller mindre förlåten – eller i alla fall förstådd – av sina landskamrater. De röster som har gjort sig hörda här för att försvara de kvinnor han har – om inte våldtagit – i alla fall antastat sexuellt kan man räkna på sina fem fingrar. Den rådande machismen och hierarkin på arbetsplatserna bidrar till denna kvinnoförnedring. Själv har jag förvånats över feministernas tystnad. Få har uttalat sig om den kvinna DSK förgripit sig på i Sofitels hotellrum i New York. Några höjda ögonbryn blev det när en annan kvinna stämde honom för våldtäkt i Frankrike även om det inte har lett till åtal heller.

Det krävs mod för att våga ifrågasätta den franska “art de séduction” – eller konsten att förföra. Det har Françoise Laborde erfarit. Denna franska journalist vi är vana att se som presentatris har tagit steget ut – med sin bok: ”Ne vous taisez plus!” (Håll inte tyst längre!) skriven tillsammans med kanadensiskan Denise Bombardier (Fayard 2011). Det är en lättläst, tunn bok med flera upplysande exempel och dialoger. De tar till och med upp det tabubelagda ämnet angående unga, homosexuellas utsatta situationer och deras lidande i tystnad.

Manschauvinism

När jag träffar den blonda, leende kvinnan, ursäktar hon sig meddetsamma med att säga ”Jag är inte alls emot förförandet i sig och jag älskar män!” Detta, förklarar hon, är ingen kamp mot män utan snarare en kamp med män och kvinnor mot de som missbrukar sin maktställning.

”Så varför denna bok? Behövs den verkligen?”

Françoise berättar hur hon har lärt sig av sin kollega Denise att i Kanada finns det lagar som hjälper kvinnor, våldtäktsoffer anses som vittnen och preskriptionstiden på tre år har slopats. De anklagar Frankrike för att vara ett manschauvinistiskt land som ursäktar männens tafsande på framförallt sina anställda. Många kvinnor vågar inte säga ifrån. Kollegor och vänner ber dem att hålla tyst. ”Det är en del av spelreglerna” anses det allmänt.

Simone de Beauvoir

På min fråga om frontfigurer som Simone de Beauvoir fnyser hon lätt.
-Vilket exempel: Sartre var hela tiden henne otrogen och hon till och med fixade tjejer åt honom!

Även Anne Sinclair – DSKs livskamrat – har ställt upp för honom i vått och torrt. Hon var länge en frontfigur i fransk media och är själv ofantligt förmögen. ”Vilken bild förmedlar hon till kvinnorna?” Undrar Françoise. Ja, hur förklarar ni det frågar jag.

-I Frankrike är vi kvar i urgamla seder från kungatiden när de i högre ställning hade ett flertal älskarinnor och deras fruar var tvungna att acceptera det.-

Fransmännen anser sig ha monopol på erotik, ett slags ”sex-imperialism”.

Det har skanderats mycket i de franska medierna om den anglo-saxiska ”puritanismen” som om dessa vore oförmögna att flirta eller ha normala sexuella förhållanden.

Fakta

Siffrorna talar dock sitt klara språk: Frankrike kommer på den 127de platsen av 134 länder vad gäller lika lön för lika arbete. Alltså precis efter Kenya och Kazakstan! Löneskillnaderna ligger fortfarande på hisnande 19 % mellan kvinnor och män. Politiskt är de också underrepresenterade med enbart 5 % parlamentariker (mot Rwanda med 56,3 %!).

Författarinnorna förespråkar att fransmännen ska ta exempel av den kanadensiska och den skandinaviska kvinnoinställningen och ändra sina lagar till förmån för kvinnor. De föreslår till och med ett ”kvinnoobservatorium” där man årligen går igenom de ändringar som har skett och agerar därefter.

Frågan jag ställer mig när jag går därifrån är dock ”kommer någon att läsa boken? Än mindre ta den till sig?” Fransmännen har i detta ändamål fortfarande en lång väg att gå.

Skrivet av Anne Edelstam, 17 dec. 2011