Går det att blanda konst och aktivism?

Nadia Kaabi-Linke, Rygg mot rygg, 2019

Den frågan ställer sig Centre Pompidou med höstens utställning Global (e) Resistance.

Med flit har de blandat engelska och franska i titeln som hänvisar till dagens globalisering.

Denna internationella samtida utställning visar mer än hundra verk av ett sextiotal olika konstnärer. De flesta kommer från sydligare grader som Afrika, Mellersta Östern och Sydafrika. Deras gemensamma mål är att genom konsten studera civilaktivismens strategi och dess motstånd mot överheten.

Jan Brykkczynski, Trädgårdsmästaren, 2013

De flesta konstnärer har i alla fall någon gång under deras karriär visat sitt motstånd genom konst varav Picassos Guernica är ett typexempel. Konsten i sig kan också ses som ett motstånd, estetiskt och etniskt. Konservatorn, Christine Macel, menar att ”tack vare konstnärerna fungerar museet som ett öppet forum där vi dekoloniserar oss inifrån genom vår diversifiering och inkludering”. Det första verket jag imponerades av när jag steg in i det första av flera, stora salar, var palestiniern Khalil Rabahs staty av en framåtböjd man som verkar bära hela världen på sina sköra axlar. Men Israel/Palestina konflikten är bara en av konflikterna denna utställning handlar om. Tunisiskan Nadia Kaabi-Linkes spikbänk för tankarna till uteliggarnas och/eller duvornas sorliga liv. Polacken Jan Brykczyńskis fotografier av övergivna och överväxta hem leder oss vidare in i misären. Sydafrikas Apartheid finns också med i flera verk. Men det finns även hopp med inslag av poesi som marockanen M’barek Bouhchichis ”Poeterna”. En av mina favoriter var senegalesen Cheikh Ndiayes målningar av gamla biografer från kolonialtiden vilka blivit omgjorda till marknader eller kaféer. En av de kanske mest aktuella med tanke på de statyer som har förstörts i och med rörelsen Black Lives Matter är sydamerikanen Iván Argote, född i Bogota men verksam internationellt.

Ivan Argote, Turister, 2012

Hans fotografier Turistas där han har, utan lov, klätt kolonialiststatyer med indianponchos är enastående i sin enkelhet och ändå med ett solklart motståndstagande. Det går inte att nämna alla konstnärer eller deras verk här men jag vill ändå tillägga att en av de sista salarna tillägnar sig klart feministiska verk.

En av de mest skrämmande och vilken imponerade djupt på mig var en video av en syrisk rappare om immigrationen och hur dessa flyktingar ses som inkräktare och knappt behandlas som människor i sina värdländer.

Cheikh Ndiaye, Biograf Elohim, 2015

Utställningen är en sann tankeställare både för konsten per se och dess samhällsroll men även för oss som medmänniskor betraktat. Har Coronapandemin lärt oss något så är det kanske just att stanna upp, reflektera på vår roll i vår omgivning och på våra grundvärderingar. Vi tycks ha kommit långt ifrån Jesus budskap ”älska din nästa såsom dig själv” i vår alltmer globaliserade värld. Eller har vi någonsin gjort det? Odjuret i oss lever sida med sida med givmildheten och offret blir lätt förtryckare och tvärtom…

Men så länge det finns liv finns det hopp och människans kreativitet vet inga gränser. Kulturlivet finns inte enbart inne på fina museer utan kan lätt flyttas ut till gatan och leda revolutioner vilket vi har sett med explosionen av till exempel graffitikonsten under revolutionerna i Mellersta Östern. Centre Pompidou påminner oss om dessa strider och visar vägen till ett levande konstens forum: ett annat sätt att vara aktivist på.

Anne Edelstam

Global(e) Resistance

29 juli 2020 – 4 januari 2021

Centre Pompidou, Paris       

Den metafysiske konstnären Giorgio de Chirico (1888 – 1978)

De två systrarna, 1913

Denna surrealistiske italienske målare visas i vinter i Paris, på Musée de l’Orangerie, i Tuileriesträdgårdarna.

Jag var speciellt intresserad av att se denna utställning på grund av Giorgio de Chiricos samarbete med den Svenska Baletten i Paris 1920 – 1925, vars hundraårsjubileum utspelas detta år och fem år framöver. Det var nämligen surrealisternas – med balettensemblens ”levande tavlor” – höjdpunkt.

Jean Börlin, ensemblens koreograf och solodansare samt hans mecenat, Rolf de Maré, anställde flera unga surrealister för att skapa balettens dekor och kostymer. Truppen dansade på Théâtre des Champs-Élysées men turnerade även världen över med sin ensemble, dekor, kostymer, musiker och tekniker. De Chirico skapade både dekor och kostymer för ”Krukan” en föreställning där Jean Börlin spelat på det italienska glada sinnet till publikens uppenbara förtjusning.

Men för att återknyta till utställningen så var De Chirico i täten för surrealisterna och en viktig konstnär för de moderna konstnärerna. Hans metafysiska tavlor imponerade i sin singularitet. Kompositionerna har flera återkommande motiv: arkader, platser, klockor och statyer ofta blandade med orealistiska arkitektperspektiv.

Porträtt av Guillaume Appolinaire, 1914

Jag kunde urskilja vissa teman bland de sextio-talet verk som Orangeriet ställer ut på nedre planen: mytologiska med referat till bland annat gamla grekiska gudar; mannekänger utan huvud vilka refererar till dehumaniseringen och amputerade kroppar från det första världskriget; män med yviga mustascher och/eller tåg vilka påminner om hans far som var rälsingenjör. Men det finns inga uteslutande teman i hans verk, utan flera kan vara sammanflätade i en och samma tavla.

Utöver den konstnärliga skickligheten och intressanta kompositionerna vilka imponerade på mig, fick jag dock en viss känsla av obehag av dessa upphackade kroppar och stilleben. Man anar även hans dragning till filosoferna Friedrich Nietzsche och Arthur Schopenhauer. Men utställningen är absolut värt ett besök och själva museet är en pärla i sig med Claude Monets enorma muralmålningar varje parisbesökare borde se.      

För er som inte kan komma till Paris i höst kan ni gå och se utställningen om Svenska Baletten på Dansmuseet i Stockholm och beskåda några av dåtidens främsta surrealistiska dräkter samt dekorer, varav Giorgio de Chirico.

Anne Edelstam

Musée de l’Orangerie

Tuileries trädgården i Paris

16 september – 14 december 2020  

Troll och sagor på Waldemarsudde

Maria Friberg (1966) Night Vision, print.

Kan John Bauer fortfarande förvåna oss? Den frågan ställde jag mig när jag såg denna utställning på Waldemarsudde, i Stockholm. Och svaret är tvetydigt, både ja och nej.

John Bauer, Freja, 1917

De flesta barn har skrämts till sömns av John Bauers teckningar och sagor om troll och älvor i Bland tomtar och troll. För att inte tala om Näcken som lurar i våra sjöar… Hustomten gillar gröt men blir grinig om barnen lämnar sina skidor ute i stället för att ställa in dem i boden. Ja, dessa små krabater kan vara till hjälp för oss föräldrar också! Missa därför inte heller Sagostigen (https://www.sagostigen.se/) i Sörmland där de små kan göra sig ännu mera bekanta med skogens alla väsen. Men sch! Man får trippa på tå förbi stenarna där trollen sover (och snarkar) för de gillar inte att bli störda! Bara så att ni vet…

Theodor Kittelsen
Näcken, 1900

Vi skandinaver har ju inte långt till vår älskade natur vilken många har upplevt på nära håll under hela Coronaepidemin. Visst liknar vissa stenblock och gamla träd olika figurer som förvandlas till naturväsen i konstnärernas fantasi. Utställningen på Waldemarsudde visar ett axplock ur dessa, både från sekelskiftet 1900 och i nutid.   

De cirka 150 konstverken kommer både från Sverige, Norge och Finland. John Bauers 50 verk är dock de mest representerade med akvareller, målningar och teckningar. Men vad jag tyckte var det mest intressanta med utställningen var hängningen i teman med sekelskiftes konstnärer som Ernst Josephson, Aksell Gallen-Kallela jämsides med nutids konstnärer som Maria Friberg bland andra. Jag fick lite kalla kårar av flera trollfigurer men en som sticker ut i sin skönhet och skörhet är Agnes de Frumeries marmorskulptur samt Elisabeth Henrikssons glasskulpturer av skog.

Utställningen påvisar ett fortsatt intresse för vår gamla folktro samt för naturens mystik. Filmen ”Gräns” är väl ett typexempel på det. Vem om inte en skandinav skulle komma på idén att göra en spelfilm om troll?

Fotografierna i visningen tyder på ungdomars behov av trygghet. Det känns dock inte rätt att de ska behöva söka denna i skogen i stället för i hemmet. Kan det vara ett rop på hjälp? Naturen är läkande men inte tillräcklig för en ung människas utveckling. Utställningen ställer frågor vilka inte alltid är så enkla att besvara.   

Trollbunden är till för både vuxna som barn – alla kan vi ta till oss något från denna utställning. I dessa pandemitider kan det vara skönt att drömma oss bort in i sagornas förtrollade värld och för en tid glömma bort det värdsliga.

Anne Edelstam

Trollbunden – John Bauer och den magiska naturen.

5 september 2020 – 24 januari 2021

Waldemarsudde

Nils Blommér, Sommarkväll, 1849
https://www.waldemarsudde.se/besok-oss/

Modeskaparen Augusta Lundin

Hon har även kallats för ”sin tids Dior”. Augusta Lundins kreationer från förra sekelskiftet visas denna höst på Thielska galleriet i Stockholm.

Ett femtiotal tidstypiska kreationer ingår i denna speciella utställning. Rummen är små och belysningen dov för kläderna är naturligt nog sköra. Vissa kommer inte att visas mer, så detta är ett unikt tillfälle att inte missa.

Sekelskiftet 1900 innebar en förändring inom textilier och mode i och med den industriella revolutionen. Världsbilden skiftade inom flera områden. Inte minst för kvinnorna. 1864 infördes näringsfrihet för ogifta svenska kvinnor vilket innebar att sömmerskan Augusta Lundin (1840 – 1919), då 26 år gammal, blir sin egen företagare. 1967 öppnar Mamsell Augusta Sveriges första modehus med haute couture. Denna driftiga affärskvinna blev pionjär som modeskapare och som arbetsgivare. Genom de olika salarna på Thielska får vi en inblick i hennes extraordinära karriär.  

I det första rummet möttes jag av en vackert blommig aftonklänning vars tyg kom från Paris. Sidenklänningarna är vackert dekorerade med pärlor, strass, sydda blommor eller rosetter. Band, spets och volanger syddes fast för hand med siden- eller bomullstråd. Modellerna tog Augusta från det förnäma modehuset Worth.

Liven, med fjädrar och intrikata sömnader, kunde jag utforska noga på både ut- som insida i nästa rum. Snörning var ju en del av dåtidens kvinnliga gissel och den satt under livet. Silhuetten bars upp av det snäva livet vilket kontrasterade till kjolarnas vidd och längd.

Kreationerna bars av förnäma damer som Blanche Bonde och Anna Beck-Friis men Augusta sydde även för hovet. Tilläggas skall att det inte enbart var aftonklänningar som behövdes. Utan förmiddags- och eftermiddagsdräkter, rid- och skridskokläder och kappor samt bröllopsklänningar. Ett urval av dessa finns i nästa rum.

Det var viktigt att kunna visa upp vilka sociala roller och status dessa kvinnor åberopade. Augustas kunder kunde profilera sig genom hennes unika kreationer. Liksom dagens haute couture var de extremt dyra. Mamsell själv var diskret klädd i svart. Nej, det var inte Coco Chanel som var först med ”den lilla svarta”.

I ett av rummen uppvisas hur sömmerskorna arbetade. Det finns gamla foton, symaskiner, stjärtkuddar, prover på tyger, arbetsbord, provdockor och sybehör. Augustas ateljé växte fram på några år från att ha varit tre stycken tills att bli 175 sömmerskor! Dessa var väl omhändertagna med god lön, gratis lunch, betalda semesterveckor och sjukhushjälp. I detta var också Augusta pionjär.

Kunderna bjöds in till en salong, vilken visas i tidstypisk anda, där de i lugn och ro kunde göra de sista provtagningarna och justeringar om så behövdes. Innanför denna finns ett vackert exempel på Augusta Lundins exklusiva provrum.

Således kändes det nästan som om jag kastats tillbaka till en avlägsen men ändå närvarande tidsepok. Utställningen blir levande och intim. På vägen ut gick jag genom en korridor med porträtt av bland annat Selma Lagerlöf som tog emot nobelpriset iförd en av Augusta Lundins klänningar.

För att veta mer om denna pionjär och dess eftersläp rekommenderar jag varmt Lotta Lewenhaupt och Anna Bergman Jurells utmärkta bok ”Augusta Lundin”. I slutet av boken har de lagt till en ordbok för de oinitierade i sömnadernas intrikata språkval.

Anne Edelstam

Thielska galleriet, Stockholm

Augusta Lundin, Sveriges första modehus

29 augusti 2020 – 24 januari 2021.

”Varför ska allt vara så jävla snyggt?”

Den frågan ställde sig Ulrica Hydman Vallien. Svaret hittar ni själva på Liljevalchs färgglada sommarutställning – En Paradisattack – med en av Sveriges mest omtyckta konstnärer i modern tid.

Världen börjar så sakteliga öppnas upp igen efter månader av mer eller mindre karantän och oro. Coronapandemin är visserligen inte över men enligt experterna så ”planar den ut”.

Museerna och konstvärlden har legat i treva sedan i mars och som med mycket annat här i världen, märker man hur mycket man har saknat dem när de inte längre finns. Jag uppmanar samtliga som är intresserade av konst att besöka de museer och utställningslokaler som öppnar upp igen. De behöver oss lika mycket som vi behöver dem! I dessa tider måste vi visa solidaritet och uppmuntran.  

En solig och varm junidag klev jag in i ett färgsprakande paradis på Liljevalchs nästan folktomma lokaler. Det kändes som att ta en varmdusch efter en lång och kall vinterdag att stiga in i Ulricas varma konstnärsfamn. Hennes alster sprider glädje, vare sig de är målningar, tapisserier, teckningar eller glas. Samtidigt finns där ett djup och en mörk sida hon ger uttryck för.

Jag slås meddetsamma av att hon måste ha influerats av Frida Kahlo, Chagall och Matisse men även Léger och hans svartvita verk. Keith Harings roliga figurer har också inspirerat henne liksom pop art konstnärer som Andy Warhol. Men vår folkkära Ulrica har utvecklat sin egen stil vilken bryter med alla dessa erkända konstnärer.

Hennes motiv återspeglar inte enbart hennes inre dolda krafter utan också hennes hemmiljö med barn och diverse djur. Utöver katter, målar hon vargar, råttor, ormar och ödlor. I en utmärkt dokumentär om hennes liv upptäcker jag bland annat att hemmet kryllar av barnens lite bisarra husdjur i form av just ormar och ödlor.  

Utställningen börjar i kafeterian med stora tapisserier och upphängda tyger. Ulrica målar på allt hon ser och omvandlar de mest vardagliga tingen till konst. Denna folkkäre konstnär lever för sitt måleri. Ulrica med maken Bengt Vallien lever och verkar sida vid sida i husets ateljé. De tycks sporra varandra utan att konkurrera. Liksom Frida Kahlo och hennes Diego eller Sonia och Robert Delaunay var de ett oskiljaktigt konstnärspar. Var och en med sin individuella stil och personlighet.

Ulrica utvecklade sin konstnärliga sida med att tillverka keramik och glas. Det var med glastillverkningen hon slog igenom hos gemene man. Det sägs att Kosta Boda glasbruk tjänade tre miljarder (!) kronor på hennes försäljning. Hon var inte rädd för att odla sin affärsmässiga sida och lärde sig att handskas med aktier. Enligt en av hennes söner var hon ”en spelare”. Hon roade sig med sin konst men även med pengar.

Utställningen visar hennes samarbete med andra konstnärer besökaren själv får upptäcka. Detta ledde också till hennes ständiga konstnärliga utveckling. De sista verken som visas på Liljevalchs återspeglar en mera allvarlig Ulrica. Hon kanske kände på sig att slutet var nära? Eller så närmade hon sig sorgen för den sonen hon förlorat i unga år? De utsuddade figurerna antyder på en drömsk eller frånvarande syn på livet.

Anne Edelstam