Vad händer när Norden möter Asien?

Den frågan bemöts i vår på Djurgården, i Stockholm.

Stilla skönhet – titeln på Waldemarsuddes vårutställning – blir resultatet av ett estetiskt samspel mellan den nordiska och östasiatiska konsten.

Vi har redan upptäckt likheten mellan våra länder vad beträffar maträtter. Sushi har ju närmast blivit en nordisk specialitet efter att ha importerats från Japan för några år sedan. Fisk har länge varit en stapeldiet hos oss som hos dem så det är väl inte så konstigt.

Inom design har vi också gemensamt en förkärlek för det enkla och strama samt för naturmaterial. Våra vanor att ta av oss skorna i farstun, en otänkbarhet för de flesta som bor på kontinenten, delar vi likaså. Deras ångbad och våra bastubad är ett annat exempel.

Så varför inte inom konsten? Egentligen är det inte så underligt men det är ovanligt med en liknande utställning där besökaren kan jämföra konstverk och kultur från våra olika länder. En intressant blandning ger dem nytt liv i ett delikat samspel.

Jolin

Ett 70-tal konstnärer (Helene Schjerfbeck, Einar Jolin, Albert Johansson, Kazuyo Normura) och formgivare (Ingegärd Råman, Shoji Hamada) ingår i utställningen. Måleri, teckningskonst, grafik, keramik och textil av japanska, finska och svenska konstnärer visas från 1900-talet fram till idag. Interaktionen gick i vardera riktningen: de östasiatiska konstnärerna blev likaså inspirerade av vår skandinaviska stil.

Värdet av att uppskatta vardagens skönhet, vilket är den japanska estetikens grundtanke, började redan i Europa med japonismfenomenet under slutet av 1800-talet. Det märks på dåtidens konstnärer, både franska som engelska och svenska.

Däremot ansågs defekterna i bruksföremålen i väst, till skillnad från i Japan, som ett misslyckande. De nordiska länderna lärde sig att uppskatta den japanska traditionen. Där synliggjordes misstagen till och med genom att lagningen i keramikföremålen förgylldes. Kimonor visas i samspel med vävnader och stilleben i ett mycket lyckat och ”stilla” samspel på Waldemarsudde.

Det värmde mitt hjärta i dessa dagar då våra hjärtan slits i stycken av alla nedslående nyheter vi dränks med. Kanske vi kan lappa och laga våra hjärtan och växa till att bli bättre och klokare människor? Det är genom vår brokenhet vi bryts upp och öppnar oss för den sanna Kärleken. Är det inte så? I vilket fall som helst är det värt besöket vare sig vi behöver plåstras om eller inte.        

Anne Edelstam

Prins Eugenes Waldemarsudde

Stilla skönhet – nordisk och östasiatisk interaktion

15 februari – 31 maj 2020.   

Yanomamis kamp för att överleva

Davi Kopenawa, den brasilianske folkstammens ledare och talesman, fick 2019-års alternativa nobelpris, The Livelihood Award, i Stockholm. Han invigde också Claudia Andujars fotografiutställning denna artikel handlar om.

Det var ett stort pressuppbåd inför visningen på Fondation Cartier, i Paris. Deras förra utställning om träd var välbesökt och denna går i liknande fotspår samt ligger i tiden med det växande intresset för allt ekologiskt.

Claudia Andujars fotografier är ett rop på hjälp för att skydda Amazonas och dess urbefolkning. Det är en del i kampen för att bevara deras rättfärdiga plats i en värld där exploatering och utarmning av mineraler och olja har tagit övertaget framför ett långsiktigt och etiskt tänkande.  

Den ungersk/judiska fotografen Claudia Andujar vet vad det innebär att vara förföljd för hennes far blev gripen och dog i koncentrationslägret Dachau. Claudias mor lyckades fly med dottern till Schweiz och sedermera till USA och slutligen till Brasilien. Men hennes tidiga barndomstrauman skulle komma att bli hennes ledstjärna och föra henne in i hjärtat av Brasiliens djungel och till Yanomami folket.

Den första delen av utställningen, med en blandning av färg- och svart-vita fotografier, dokumenterar hennes första resa, 1971, till denna avlägsna folkstam. Den andra delen, på nedre våningen, visar senare fotografier och är baserad på hennes tid som människorättsaktivist samt teckningar urbefolkningen har ritat. Utöver dessa och de cirka trehundra fotografierna, visas även filmer i vilka både hon själv, shamanen, Davi Kapenawa, samt den katolska missionären, Carlo Zacquini, hon arbetat med för att stötta Yanomami folket, intervjuas.  

Fotografierna i den övre våningen är närmast psykedeliska i sin utformning. Claudia har använt sig av olika tekniker, som vaselin på linsen, blixt, infraröd film för att visuellt överföra Yanomamis shamankultur. Under sina riter äter de eller röker bland annat svampar som försätter dem i transtillstånd. Jag fick verkligen känslan av att hallucinera bara av att titta på bilderna! Det verkar inte vara något för en oinitierad eller känslig person.

Jag vill även här passa på att varna för de flertal falska shamaner som lockar ovetande och nyfikna västerländska ungdomar att pröva på dessa droger som är allt utom ofarliga.

Efter att ha tillbringat lång tid med Yanomami folket kom Claudia dem närmare och började snart inse faran med den ”vita mannens” intrång in i Amazonas djungel. Hon varnade Davi om vad som komma skall och han åker nu världen runt för att tala om vikten av att bevara djungeln och dess folkstammar från förintelse. ”Detta är inte bara för vår skull utan för hela mänskligheten”, sa han under presskonferensen. Amazonas anses ju vara en del av ”planetens lungor” och hur skulle vi kunna överleva utan dessa?

Den andra delen av utställningen exponerar mera stilrena fotografier. De svart-vita porträtten visar, i all sin nakenhet, på Yanomami folkets dignitet och grace. Dessa fotografier är intima och personliga. Men de framhäver även den mörka sidan av den ”vita mannens” ingrepp i och med bygget av en motorväg igenom Amazonas. Epidemier och sjukdomar följde i dess fotspår vilket ledde till att flera stammar utrotades. Under den efterföljande vaccinationskampanjen tog Claudia en hel serie bilder, några av vilka också visas på Fondation Cartier.

Efter hennes och Davis, tillsammans med några andra aktivisters, ihärdiga kampanj, gick slutligen Brasiliens regering, 1992, med på att lagligt mäta ut Yanomamis territorium. Trots att FN har erkänt det så är de fortfarande hotade av illegal gruvexploatering samt av skogsskövling på dess territorium. Därför är denna utställning så viktig. ”Vi måste respektera Yanomami folket som har levt i detta land så länge”, insisterar Davi på.

Claudias fotografiutställning hjälper oss att förstå och förhoppningsvis att bry oss om alla slags folkslag och kulturer. För deras öde får följder även för oss på andra sidan jordklotet. Allt hänger ihop. Vi måste värna om den ”lilla människan”. Är det inte det våra demokratiska värderingar bygger på?

Anne Edelstam.      

Claudia Andujar

The Yanomami Struggle

Januari 30 – maj 10, 2020

Fondation Cartier

261 bld Raspail, 75014 Paris

www.fondation.cartier.com

Pressfrihet i Europa

Behövs en konferens i detta ämne verkligen i dagsläget? Är våra europeiska demokratiska rättigheter i fara?

Dessa frågor och många fler besvarades delvis under en dagskonferens, den 6 december 2019, på Unesco, i Paris, med bland annat svenska ambassaden som partner.

Anna Roosvall, media professor från Stockholm universitet, hade lyckats ta sig hit trots massiva strejker. Tyvärr hade inte vår andra föredragshållare, Cilla Benkö, lika stor tur, men hon kunde ändå närvara via Skype.

I Frankrike har flera journalister uttryckt svårigheter att utöva sitt yrke speciellt under de ofta urartade strejkerna vi levt under, i över ett års tid. Under en av de senare, den 5 december 2019, hamnade tre journalister på sjukhus efter att ha blivit slagna av ursinniga aktivister.

Än värre har det gått för våra kolleger i Malta, Slovakien och Turkiet för att nämna några länder där journalister blivit mördade eller fängslade i Europa. Desinformation, eller falska nyheter, är ett annat stort problem som hotar våra demokratier. Finansiering för statliga medier är också på nedgång. I vissa länder som Polen och Ungern används dessa i stället som propagandakanaler för regeringen. Utan grävande journalistik hur ska vi kunna säkra en saklig information? Internet kräver snabba och korta svar. Alla och inga förvandlas till ”journalister”.   

Den första panelen behandlade ämnet om journalisters säkerhet i Europa. Anna Roosvall varnade för den alltmer polariserande atmosfären inom politiken där dialoger uteblir till förmån för argumentation. I stället för konsensus leder detta ofta till antagonism och konflikt med en alltmer snäv tröskel för ömsesidig respekt, även om vi i Sverige hitintills varit förskonade fysiskt våld mot journalister. Däremot är det psykiska våldet utbrett och journalister får utstå verbala påhopp.

I Malta ser det desto värre ut. Den mördade grävande journalisten, Daphne Caruana Galizia, son, Andrew berättade inför en tårögd publik om hans moders tragiska öde, värd en maffiafilm à la Capone! Till påföljd av att hon avslöjat korruption och kriminalitet på regeringsnivå mördades hon i en bilexplosion för två år sedan.

De större tidningarna vågade inte publicera hennes artiklar om skandalen så hon öppnade en egen blogg där hon la ut sina uppgifter. Andrew, även han journalist, fortsätter i sin mammas fotspår, men från sin exil i Schweiz, dit han flytt efter att själv ha blivit mordhotad. Själva premiärministerns framtid hänger på en skör tråd och han antas avgå i januari till följd av Daphnes avslöjanden.

Efter att den ukrainske talaren berättat om sin hemsida ”Stop Fake News” och anklagat den lokala tabloidpressen för att gå regeringens vägnar och underminera oberoende grävande journalister, blev det bråk i salen. En hel rad arga ryssar gick till motattack för att försvara den ryssvänliga regeringen. Moderatorn hade all möda i världen att få ordning i salen. De som nickat till vaknade snabbt upp och diskussionen blev hetlevrad.

Detta är även problematiskt både i Ungern och Polen där oberoende journalister och medier får ge vika för mediebevakare som inte gör annat än att vidarebefordra den statliga propagandaapparaten.

Reporter utan gränsers generalsekreterare, Christophe Deloire, tyckte att desinformationen inom media var ett lika angenämt ämne som klimatfrågan. Nyhetsflödet bör regleras med nya lagar, anser han, eftersom det gamla systemet inte fungerar längre i och med Internet- och algoritmernas inflytande.

Under dagens andra hälft, diskuterades bland annat de kvinnliga journalisternas speciella utsatthet för sexuella och moraliska trakasserier. En finsk journalist berättade om hårresande hotbilder och verbala påhopp. Dessa vet jag av erfarenhet även florerar inom svensk media. Det verkar som om människor släpper alla sina spärrar när de gör sina grova uttalanden anonymt och gömda bakom sina skärmar. Få journalister anmäler dessa förföljelser till polisen.

Det är inte enbart kvinnor som blir utsatta naturligtvis, utan även manliga kollegor, för att inte tala om homosexuella, invandrare eller färgade journalister. Dessvärre verkar det som om det blivit en banalisering av det verbala våldet. Det innebär i längden ett hot mot demokratin eftersom det kan leda till en viss självcensur inom yrket.

För oberoende journalister och bloggare som inte har en chefredaktör att gå till blir detta problem ännu värre. Journalistförbund och kollegor har här en viktig roll att spela som stöttepelare och genom att filtrera bort de grövsta förtal. Det finns numera utbildningar där man lär sig hur man kan göra detta på bästa sätt. Det första är naturligtvis att se om sitt eget hus… för även inom kåren kan det finnas trakasserier.      

Hur står det då till med våra demokratiska värderingar?

Anna Roosvall påpekade vikten av inte enbart bedyra ”flygskam”, utan även tala om ”röstskam”. Det är trots allt vi som röstar fram dessa odemokratiska ledare som inte värnar om vår fria och demokratiska media. Vissa politiker drar sig ju inte för att smutskasta journalister och vill till och med slopa våra statliga mediekanaler. Samtliga medborgare har en roll att spela i den framtid vi vill se för våra barn och barnbarn. Vi som lever i demokratiska länder har fortfarande möjlighet att rösta för de politiker som värnar om vår pressfrihet och om våra mediekanaler.

Efter en lång och konstruktiv dag, lämnade jag UNESCO med broschyrer med direktiv om hur vi ska kunna fortsätta utöva våra yrken på bästa och säkrast sätt. Till dessa lades en pamflett, sammansatt av det europeiska journalistförbundet samt reporter utan gränser, med flera punkter angående pressfrihet och säkerhetsåtgärder. Denna överlämnades även till de europeiska politiska ledarna och EUs institutioner.

Vi får väl se tiden an om de tas på allvar eller ej. Det är våra demokratiska värderingar som står på spel. Och trots våra dryga 250 år av pressfrihet i Sverige, kan vi aldrig vila på våra lagrar och tro att detta aldrig kan förändras. Se bara på de oroväckande populistiska skärgångarna och SDs framfart.

Anne Edelstam, Paris

Vikingarnas spår i Normandie

Årligen firas nordiska konstnärer och skribenter i denna före detta vikingbastion i nord-västra Frankrike. Denna vinter är det konstnärinnan Anna-Eva Bergmans tur att visas på Beaux-Arts i Caen.

Drygt två timmar från Paris, rullar tåget in till ett gråmulet Caen. Där på vindlande småvägar tas vi journalister upp till konstmuseet som ligger innanför stadens anrika stenmurar, beläget uppe på en kulle som överblickar den gamla staden och dess katedral. Denna universitetsstad bombades rejält under andra världskriget men det ser vi inga spår av.

I stället slussas vi tillbaka till 1950- och -60 talet och den ovanligt modiga och självständiga norska konstnärinnan (med svensk far), Anna-Eva Bergmans (1909-1987) resor och sedermera verk från Finnmark och Nordnorge. Stiftelsen Hartung-Bergman ( www.fondationhartungbergman.fr ) medverkar till utställningen. Deras entusiastiska kommissarie, Christine Lamothe, samt Emmanuelle Delapierre, museets direktör, tar med oss på denna ovanliga konstnärsresa upp till Nordnorges kala klippor, fjordar och isberg, utan spår av någon civilisation.

Passages, övergång, kallas utställningen för. Det är också titeln på en av hennes böcker. Övergång från en värld till en annan, från mytologi till verklighet, från en form till en annan. Och jag får verkligen känslan av att jag går in i en annan tillvaro när jag stiger in i Anna-Evas fantasivärld.

Hennes cirka 80 skisser, anteckningar, teckningar och målningar beskriver denna genom ett avskalat, eget språk som blir alltmer abstrakt med tiden och alltefter arbetets utveckling.

Det första rummet med teckningar och målningar bär fortfarande spår av hennes förra arbete som illustratör med stänk av symbolism och glada färger. Det påminner lite om Kandinsky. Men sedan övergår verken till en närmast andlig abstraktion där horisonten och ljuset är de överhängande motiven.  

  

Anna-Eva var besatt av det speciella ljuset hon upplevt i landet där ”solen aldrig går ner eller, tvärtom, aldrig går upp”. Det upptäckte jag i nästa rum där flera stora tavlor med samma motiv men målade från olika årstider tog mig med storm. Hon arbetade sig fram till en helt egen teknik där hon använde sig av lövtunna metallblad i silver eller guld som hon lade till grunden för sina målningar. Sedan målade hon i olja, eller i akryl, på dessa, och skrapade bitvis av färg med en spatel. Resultatet blir ett häpnadsväckande skiftande skimmer.

I nästa sal har hon även använt sig av en modellmassa vilkas skift gör att metallbladen blir som ett levande hav, eller himmel. Liknande teknik använde sig även den franske konstnären Soulages av med sina minimalistiska tavelmotiv i vitt och svart. Bergmans svart-vita klippberg är också de ståtliga men mindre originella.

    

Denna individualist och föregångare för en ny stil, leker även med formerna och storleken i sina alster. Det bortre och sista rummet, vilket är väldigt högt i tak, visar en hel vägg med miniatyrer. Trots det är horisontens oändlighet synbar i de annars så små målningarna. De kan ses som ett sammanhängande verk men lever även väl sina egna liv, ett och ett. En fin dokumentärfilm avslutar utställningen.  

Jag är förvånad över att denna otroliga konstnärinna inte fått mera uppmärksamhet i Sverige. Det är verkligen en utställning som borde platsa fint i ett av våra större moderna museer.

I väntan på en nordisk resa, så är det väl värt att ta sig hit och upptäcka denna skandinaviska som på sätt och vis återanknutit till sina rötter genom att komma till en av vikingarnas kanske viktigaste fästningar i norra Frankrike. Hon som avslutade sitt liv söderut, utanför Antibes, med sin man, konstnären Hans Hartung. Deras stora konstsamling, anteckningar, dagböcker samt verk finns samlade där, på stiftelsen Hartung-Bergman.  

Anne Edelstam.

Passages

Anna-Eva Bergman

Caen Musée des Beaux-Arts

14 november 2019 – 1 mars 2020

I partnerskap med stiftelsen Hans-Hartung – Anna-Eva Bergman   

      

Nordisk samtida konst på Sven-Harrys

Hösten bjuder på fem internationellt erkända nordiska konstnärer. Samtliga har blivit nominerade till ett av Nordens främsta konstpris, Ars Fennica, på 40 000 euro. Sven-Harrys, i Stockholm, visar verken för första gången i Sverige. 

Aurora Reinhard, självporträtt

Utställningen börjar redan i entrén med introduktionen av Egill Sæbjörnssons gigantiska troll, Ugh och Boogar. Små bord och stolar i glada färger är placerade bredvid ett orange piano som spelade av sig självt, så jag trodde att idén var att attrahera barn. Men när jag bläddrade i den illustrerade boken som låg på bordet, möttes jag av groteska figurer barn nog skulle förskräckas av. Trollen, fick jag förklarat för mig, var 36 meter långa människoätande kaffenjutare, vilka gjort sensation under biennalen i Venedig 2017.

Nere i källaren, ”där troll trivs som bäst”, visas ytterligare fyra verk av denne tekniskt intresserade och annorlunda isländske konstnär. Ljusfärgerna varierar var 12e minut vilket ger tavlorna olika skimmer. Utströdda trollbajs ligger i hörnen med mänskliga rester i… Egill inspirerades av Tove Janssons mumietroll i sin konst. Island är ju som bekant ett land med många mytiska och trolska figurer med sin beskärda del av älvor, feer och väsen av olika slag.

Tillbaka på entréplanen, i den första salen möttes jag av en storslagen skulptur, upphängd i taket. Den är så gigantisk att den inte riktigt får sitt fulla uttryck där den hänger. Men jag kunde begrunda verket desto bättre från balkongen på första våningen. Miriam Bäckström har lekt med den digitala världsbilden sett ur ett nytt perspektiv för att skapa denna konformade och tekniskt avancerade skulptur. 

Petri Ala-Maunus 14 meter långa skogsmålning, i nästa sal, kändes nästan biblisk, långt innan människan skapades. De vilda forsarna som slingrar sig fram mellan granarnas mörka grenar och de mäktiga klipporna påminner även om 1800-tals romantiska landskapsmålerier. Målningen appellerar till vår nordiska kärlek för den oförstörda naturen. Det var detta konstverk besökarna i Finland, där alstren först visades, röstade för.

Jag föredrog Aurora Reinhards tolkning av makt och känsloförhållanden mellan män och kvinnor. Kvinnobilden som sexobjekt och som modersfigur granskas i dess olika aspekter. Hon använder sig själv i sina bilder och skulpturer. Dessa pekar på livets våndor, vår utsatthet och sårbarhet för att sedan försöka återskapa en identitet, om än en brusten sådan. Ibland kan vi klistra ihop delar av vårt gamla jag, ibland inte.

Men det var Ragnar Kjartanssons videoinstallation baserad på repetitiva strukturer som vann Ars Fennica priset. ”The Boat” är en långfilm med en man och kvinna som åker båt fram och tillbaka i en schweizisk bergssjö. En blandning mellan det sublima och det triviala, eller en kritik över konsumtionssamhället representerat i de flesta lyxreklamer med alper som bakgrund? Ja det får ni själva bestämma.

Utställningen ställer mer frågor än den svarar. Jag rekommenderar att ni går på en av de utmärkta visningarna Sven-Harrys erbjuder. Och varför inte ta med er ungdomarna? De ser sannolikt på verken med andra ögon än vuxna. Om inte annat blir det säkert många diskussioner vid köksbordet eller åtminstone med kompisarna på nätet, förutsatt att de inte blivit uppätna av trollen förstås!

Anne Edelstam