Marie (1867 – 1940), född Triepcke av tyska föräldrar, men sedermera gift med den danske kände konstnären Peder Severin Krøyer, och senare med den lika berömde svenske tonsättaren Hugo Alfvén. Marie, blev, sitt konstnärskap till trots, under sitt leverne, mera känd som formgivare än som konstnärinna.

Denna utställning på Waldemarsudde, i Stockholm, vill förmedla vidden av hennes konstnärskap. Den sträcker sig från målningar och teckningar, till möbler, vävnader samt inredningar. Utöver det bjuds det på en utförlig katalog. Likt Karin Larsson, började Marie sin konstnärsbana med måleriet. Vi får ta del av flera av hennes tavlor. Bland annat de inspirerade av impressionisterna under hennes konstnärsstudier i Paris. En hel sal är tillägnad hennes nakenstudier vilka tyder på en säker penna och öga för detaljer.

I den första salen med flera utställda porträtt av henne själv, målade framför allt av maken, P.S. Krøyer, fastnade jag för ett mindre porträtt målat av de båda makarna, av varandra. Hennes vackra ungdomliga ansikte står i kontrast till den mogne lite allvarsamme maken. De målade av varandra i stil med en anrik tradition av gifta par i en och samma målning.

Efter giftermålet och deras dotters födsel, övergav Marie måleriet helt och gick in för att ägna sig åt hemmets dekor. Hon vävde och designade både kläder och möbler. Likt Karin Larsson, blev det i deras hem hon gav uttryck för sin konstnärliga ådra. Hennes smak och talanger uppskattades även av deras konstnärsvänner och hon fick flera uppdrag att dekorera och göra inredningar. Hon var skicklig på att hitta mönster, ett arv hon kanske fått av sina föräldrar som var tygfabrikörer?

Marie är banbrytande i sin stil och är en av de konstnärskvinnor som bröt upp med förlegade traditioner. Hon var aktiv i kvinnoateljéer och i sitt eget hem. Efter uppbrottet med sin första make, skapade hon sedan ett nytt konstnärshem åt sin nya familj. Hon hade då gift om sig med Hugo Alfvén, fått ytterligare en dotter och flyttat till ett nytt hem i Tällberg. Där gav hon alltmer uttryck för sin kreativitet. Marie stimulerades bland annat av den omgivande naturen vilket visas i flera verk i utställningslokalens inre rum. Hon var starkt influerad av den engelska Arts & Crafts rörelsen och blev en av dess ledande figurer i Skandinavien. Den var tongivande för en ny epok i såväl konsthantverk som kvinnofrigörelse.

Förutom att Waldemarsudde är så vackert beläget i Djurgården, med utsikt över Mälaren, så erbjuder galleriet med Marie Krøyers verk, en allomfattande konstnärsbana. Det är på tiden att vi uppskattar kvinnors förmåga att liva upp hemmets väggar och interiörer till dess rätta element. Det är konstnärskvinnor vi har att tacka för våra fina heminredningar, där fantasin får flöda fritt. Konst behöver inte enbart värdesättas som målningar upphängda på diverse gallerier, utan som mönster, i en vävnad, i en vackert snidad möbel eller i en väl komponerad blombukett. Det lär oss Marie Krøyer.

Anne Edelstam

Prins Eugenes Waldemarsudde, Stockholm

Marie Krøyer

9 mars – 25 augusti 2024

Stefan Johansson

Thielska galleriet öppnar lagom till Påsken denna ”ljusets” utställning. För det mest slående med denna inte så välkända konstnär, Stefan Johansson (1876 – 1955), är just hans sätt att behandla ljuset på.

Utställningen är inte i kronologisk ordning utan visas i teman, i den nedre delen av detta palatsliknande hus. Det ägdes av konstmecenaten, Ernst Thiel, innan det skänktes till staten som museum och galleri. Längst ut på Djurgården, i Stockholm, steg jag av bussen en gråmulen dag för att dyka in i en annan, mystisk värld. Det är inte en sagovärld, trots några tavlor med motiv av skog och mossa à la John Bauer, men snarare en eremits- eller en munks andliga värld, som möter besökaren redan i det första rummet.

Elektrifieringen av städerna hade precis börjat. Modernismen och industrialismen tog fart när Stefan Johansson började sin konstnärsbana. Detta fenomen tog han vara på och målade ljusets olika sken, gatubelysningar, lampor i hemmet, månen… Men även det inre ljuset, eller snarare Guds ljus, för han var troende med ett stort kors hängande på väggen i hans glest möblerade sovrum, vilket han målat av.

Johansson, trots uppenbara influenser från andra konstnärer, håller livet ut sin egen stil och låter sig inte påverkas nämnvärt av den rådande trenden. Från att ha börjat sin konstnärsbana med oljefärger övergick han, efter några konstnärsresor till Italien, till att använda sig av en blandning av tempera och akvarell på duk. Denna metod återspeglar färgerna och skenet i hans målningar på ett närmast gåtfullt vis och gör honom unik i sin genre. Melankolin i hans tavlor är dock inte dyster, utan genomsyras av ett inre djup betraktaren inte kan undvika. Paradoxen är slående i en tid då industrialismen började ta fart och takten ökade. Men för Stefan Johansson verkar tiden stå still.

Förutom hans fascination för ljuset och gatubelysningar, så målade han porträtt. Hans främsta modell var hans egen moder. Hon betydde oerhört mycket för honom och hjälpte honom även ekonomiskt. Hennes porträtt är så realistiska att man nästan kan räkna hårstråna på hennes stramt uppsatta hår. När hon har gått ur tiden, hänger han sig åt att återskapa sin ytterst sparsamma interiör. Ensamheten i alla hans målningar påminner lite om Edward Hopper men målad à la Vilhelm Hammershøi. Självporträttet är intressant eftersom det är gjort med en annorlunda teknik vilket visar bredden på hans kunskap.

I dessa hektiska tider vi lever i är det en fröjd att gå in i ett stillsamt inre landskap och inse att vi kan finna ett lugn mitt i världens uppror och kaos. Vi går nu mot ljusare tider på året, en tid av förväntan och hopp. Stefan Johansson skänker oss lite av sitt ljus, möt det med glädje på Thielska galleriet, i Stockholm, denna vår.     

Anne Edelstam