Ett-års dagen för den arabiska revolutionen firades av vissa men var för andra en smärtsam påminnelse om de som har dött eller skadats för en utebliven frihet. För dessa fortsätter kampen.

The Arab revolution’s first year was celebrated by some but for others it was a painful memory of the ones that died or were injured for a freedom yet to be conquered. For those the revolution continues.

Tunisian girl

Flera böcker har publicerats lagom till detta evenemang. En av dessa är Lina Ben Mhennis ”Tunisian girl” – en bloggares berättelse om den arabiska våren – med utmärkt förord av journalisten Jasmine el-Rafie (Sekwa förlag, 2012). Det är en lättläst, kort och koncis bok som kartlägger de evenemang som ledde fram till revolten i Tunisien – där den ”arabiska våren” tog sin början, för att sprida sig likt en löpeld genom arabvärlden. Lina kommer från en aktivistfamilj som har lidit under diktaturen, det kan därför ses som normalt att dottern har gått i föräldrarnas fotspår och fortsatt med kampen och intresset för sanning, press-frihet och mänskliga rättigheter. Men detta hade inte varit möjligt utan internets roll. Detta moderna redskap med sina nätaktiviteter i form av bloggare, twitter och facebook, har för första gången i historien gjort det möjligt att skapa en revolution utan någon utvald ledare med enbart individer med gemensamma mål som tillsammans skapar en enhet. Något hände dock däremellan och det var att rädslan för förtrycket försvann och aktivister likt Lina vågade ladda upp filmer och videos på av polisen skadade och döda för allmän beskådning där de övriga mediernas självcensur höll tyst.

Tunisian girl

Several books have been published to commemorate this event. One of these worth mentioning is Tunisian girl – a blogger’s tale of the Arab spring – by Lina Ben Mhennis. The booklet is easily read, short and concise about the events that led to the Tunisian revolt where the ”Arab spring” started, soon  to spread like fire around the Arab world. Lina comes from a family of activists that have suffered under the dictatorship, it was only natural that she would follow in her parents’ footsteps and continue the battle for truth, freedom of the press and human rights. But that would not have been possible without Internet. This modern tool, with its net-activists such as bloggers, twitter and facebook, has – for the first time in history – made it possible to start a revolution without any specific leader, with only individuals with similar goals that together form a unity. Something other happended in the meantime though and that was that the fear of oppression was overwin and activists such as Lina dared to upload films and videos of the – by the police – wounded and dead, for everybody to see, when the rest of the official media kept quite.

Tahrir

I duggregn samlades – den 25te januari 2012– en grupp egyptier på Trocadéro, med utsikt över Eiffeltornet, för att hedra de som dött under årets olika demonstrationer, de tiotusentals som tagits till fånga och blivit dömda utan en civil domstol och de kvinnor som blivit våldtagna och smutskastade av armén.

En jättelik egyptisk flagga hölls upp av ett tiotal personer, ljus delades ut, bilder av torterade och döda martyrer hängde runt folks halsar. Aktivister gick runt och delade ut flygblad med flera krav bland annat om att införa en civil, demokratisk stat som respekterar befolkningens tro och åsikter, att frita alla politiska fångar och att låta de egyptier som bor utomlands få vara med och upprätta en ny konstitution.

Myra – en liberal aktivist – höll ett utmärkt tal på franska och arabiska där hon förklarade varför den egyptiska revolutionen måste fortsätta. ”Armén fortsätter som förut, det är enbart vissa personen – arméns marionetter – som blivit utbytta, men systemet i sig har inte förändrats ” försäkrar hon.

”Vår revolution har kidnappats av islamisterna och armén som delar på kakan” påpekar Ima.

”Det är slutet för kvinnorna, minoriteter och de homosexuellas rättigheter” säger Ali, en smal och välklädd yngling.

Efter att ha visat upp en dokumentärfilm på muséets fasad av massakrer och skadade, tändes allas stearinljus, det hölls en tyst minut för de döda och sedan marscherade processionen bort till den egyptiska ambassaden för att hålla ytterligare en tyst minut där.

Presidentkandidaten el-Baradei har dragit sig ur kampanjen i protest mot att medverka i en ”fasaddemokrati”.

Tahrir

A group of Egyptians met – at Trocadéro, in front of the Eiffel tower, in Paris – on January 25, 2012, to commemorate the ones that died or were wounded during this past year’s demonstrations, the tens of thousands that have been captured and judged in a military court and the raped and dishonoured women. A gigantic Egyptian flag was held up, candles distributed and pictures of martyrs were hanging around the necks of people attending. Activists went around distributing leaflets with several demands such as the adoption of a civil, democratic state that respects the inhabitants’ beliefs and ideas, to free all political prisoners and to let the Egyptians living abroad be part of the elaboration of a new constitution.

Myra – a liberal activist – held an excellent speech in French and Arabic where she explained why the Egyptian revolution must continue. ”The army is still there – only a few people, the army’s puppets, have been changed – but the system in itself is the same,” she said.

”Our revolution has been kidnapped by the Islamists and the army and they split the cake,” remarks Ima.

”It’s the end for the women, the minorities and the homosexuals,” says Ali, a well-dressed, slim, young man.

After having shown a documentary on the museum’s façade of the massacres, candles were lit, and a silent minute was held for the dead. The procession then marched over to the Egyptian Embassy for another silent minute there.

The presidential candidate el-Baradei has withrawn from the campaign in protest against what he calls a ”façade democracy”.

Ett år efter

Man kan ju onekligen undra – så här ett år efter revolutionen – vad som egentligen har åstadkommits? Militären sitter fortfarande kvar och det inte så ofarliga muslimska brödarskapet håller dem i handen. Med tanke på den analfabetism, fattigdom och arbetslöshet som gemene man lider under kan man förstå att de fromma egyptierna har vänt sig till sin religion för svar. Frågan är hur mycket bättre de kommer att få det?

Stefano Savonas utmärkta dokumentärfilm ”Tahrir” påminner oss om vad kraven var för ett år sedan, hur de blivit bemötta och vad resultatet än så länge är. Stefano gick runt på Tahrir och filmade under revolutionens höjddagar. Jag fick känslan av att själv vara med på platsen och det är en av filmens styrkor. En annan är att ha valt ut några människor ur massan som vi får följa genomgående, varav två kvinnor som diskuterar ingående om hur konstitutionen bör förändras, liberala som pratar med islamister om vikten av en sekulär stat där var och ens religion respekteras och en ung poet som mitt i röran reciterar ett vackert poem.

Med en mormon som republikansk presidentkandidat i USA, islamister i arabvärlden, Marine Le Pen med sina 20 % i Frankrike och sitt extremhögerparti, bör vi alla som tror på frihet, jämställdhet och tolerans ducka eller kämpa på vi också. Demokrati är inget att ta för givet, det kan lika gärna ryckas ifrån oss utan att vi ens märker det och än mindre kämpar för det.

Med förnyad kraft kan vi ändå se hur egyptierna ett år senare återgår till Tahrir och försöker göra sina röster hörda. I Tibet kämpar munkar mot regimen och trappar upp sina protestaktioner.

Detta drakens år kommer nog att föra med sig mera turbulens för de maktlystna som inte lyssnar till folkets rop.

One year after

One wonders one year after the revolution what has been accomplished? The army is still there only now together with mainly the Muslim Brotherhood. But with the rampant poverty, illiteracy and unemployment, it is no wonder that people turn to religion to find a solution to their problems. The question is how much their situation will improve?

Stefano Savona’s documentary ”Tahrir” reminds us of the demands of last year, how they’ve been met and what the results are so far. Stefano went around the square filming during the revolution’s heydays. I got the feeling of being there myself. Stefano choose to follow a few people, of which two women discussing how to reform the constitution, some liberals talking to Islamists about the importance of a secular state where all religions were respected and – my favorite – a young poet that in the midst of the mess, recites a beautiful poem.

With a mormon as a possible republican candidate in the USA, Islamists in the Arab world, Marine le Pen and her right-wing party, with a high score in the coming French elections, all those who believe in freedom, equality and tolerance should wake up and take a stand. Democracy is not to be taken for granted, it may just as well be taken away from us without us even noticing and even less, fighting for it.

With a newly win force we witness however how the Egyptians, one year after, return to Tahrir to try to reclaim their revolution and make their voices heard. In Tibet, monks are fighting the regime and stepping up their protests and demands.

This year of the Dragon will most certainly encompass more turbulences for the ones in power not listening to their people.

Anne Edelstam, text and photographs, Paris.