Sommarsemestern i Sverige började i sällskap av konstnärinnan Julia Beck – bosatt mellan Frankrike och Sverige – med bok av Kåa Wennberg och utställning på Sven-Harrys konstmuseum.

Julia Becks självporträtt.

Julia Becks biografi:

Jag bekantade mig redan med Julia Beck i Paris – på svenska klubben – långt innan sommaren hade börjat. Kåa Wennberg höll nämligen ett föredrag med en del bilder om denna lite bortglömda konstnärinna efter att ha publicerat sin biografi om henne (bokförlaget Arena, 2012).

Julia Beck (1853-1935) var i slutet av 1800-talet en av de svenska konstnärer som installerat sig utanför Paris i en oansenlig by vid namn Grez-sur-Loing. Kåa berättade att det var där han första gången, 1987, stötte på och förälskade sig i stället. Carl Larsson beskriver byn i målande ordalag för sin vän August Strindberg (s.25):

Du kan ej föreställa dig vilken poesi som kan ligga i en sådan här village; en vacker trädgarnerad river, en lummig och nästan ogenomtränglig bois på ena sidan och mulliga sädesfält på den andra; i detta röres och lever trevliga åsnor, fromma, snälla människor och alla andra man finner i vår by. Solen som strålar över och förgyller detta är en oändlig kredit.

Några år senare kom Kåa över en tavla målad därifrån av Julia Beck. Förälskelsen höll i sig och resulterade i denna väldokumenterade biografi. Illustrationerna och de personliga breven han delger oss gör läsningen om tidens olika konstnärer, deras bekymmer, intressen och liv givande och innehållsrik.

Utöver hennes eget liv får vi insikt i konstnärer som Nils Kreuger – med bostad och ateljé i Montmartre – djurmålaren Georg Arsenius, Carl Larsson, Karin Bergöö (konstnärinnan Carl Larsson sedermera gifte sig med) Richard Bergh, Jenny Nyström och Eva Bonnier (Julias kanske närmaste väninna). Deras parisliv – med målarskolor som Colarossis ateljé eller la Grande Chaumière – samt träffpunkterna (bland annat Closerie des Lilas – Hörnan kallad – med kredit för de enkla måltiderna – eller vinstugan vid ”svenskgatan” rue Jacob och rue de l’Echaudé) och utställningarna på bland annat Paris Salong. Det var kanske på en av dessa restauranger de bestämde sig för att göra revolt mot Konstakademin och bildade Opponentrörelsen (på initiativ av Ernst Josephson)?

Vi får också uppleva Normandie och byn Carolles där den lilla konstnärskolonin samlades 1884 då Paris drabbats av en ruskig koleraepidemi. Svenskarna sökte sig ut till den friska havsluften och det speciella sommarljuset. Julia Beck återvände även senare till olika platser i Normandie och Bretagne varifrån flera vackra tavlor målades. Hennes specialitet var att måla utomhus för att fånga atmosfären och ljuset. Men det var slutligen till Vaucresson – 20 km väster om Paris – hon definitivt flyttade 1888 och där hon levde ett produktivt liv fram till sin död.

Kåas bok gjorde mig nyfiken på hennes konst och när jag väl anlänt till Sverige för sommarsemestern, begav jag mig till Sven-Harrys för att se utställningen.

Sven-Harrys konstmuseum:

.

Men innan jag tränger in i Julia Becks liv och måleri, vill jag säga några ord om detta arkitektoniskt ståtliga och intressanta museum centralt beläget i Vasaparken i Stockholm. En byggmästare – Sven-Harry Karlsson – var initiativtagare till detta relativt nya museum (mars 2011). Arkitekten Anna Höglund ritade den skinande mässingsbyggnaden. Förutom att utställningsverksamheten ägnar sig stiftelsen regelbundet att dela ut stipendier.

Jag började längst upp på taket med skulpturparken som denna sommar utökats med tio keramiska verk av Ulla och Gustav Kraitz. De har sin ateljé och ugn i södra Sverige där de utför unika glasyrer inspirerade av Sung- och Mingkejsarna i oxblodsrött, celadongrönt och koboltblått. Paret hör till Sveriges mest kända keramiker och kan stoltsera med flera offentliga uppdrag både inrikes och utrikes varav de senaste är Raoul Wallenbergs bänk vid Utrikesdepartementet och Birgit Nilsson-monumentet i Båstad.

Mitt på taket finns också en kopia av Sven-Harrys 1700-tals gård på Lidingö – komplett med möbler, inredning och konst. Jag var framförallt imponerad av salongen som innehöll många osedda och tidiga målningar av Carl Fredrik Hill men även Märta Måås-Fjetterströms mattor och i matsalen, tavlan av Munch som speglar sig underfundigt i en av de två lampetterna.

I trappan ner till den 400 kvadratmeter stora hallen får jag redan mina första intryck av några av Julia Becks oljor och akvareller.

Julia Beck

Från Sven-Harrys våning: Munch tavlan reflekterar i en spegel med ett porträtt av Sven-Harrys underDenna impressionistkonstnärinna – en av de få som fortsatte att måla tills sin bortgång – dog för 160 år sedan efter att blivit tilldelad både Hederslegionen (Frankrikes förnämsta orden) 1934 och en amerikansk medalj utöver de utmärkelser hon fått internationellt för sitt utsökta måleri. Dessa cirka tjugo verk som utgör utställningen illustrerar en känslig utomhuskonstnärinna i Monets anda. De höga horisontlinjerna och den stiliserade stilen påminner även om dåtidens japanska konst. Färgerna är skira utan att vara fadda. Diset i vissa målningar känns verklighetstroget. Jag drogs mer till hennes akvareller även om vissa oljor onekligen var betagande. Naturen var hennes specialitet och verken är mestadels obefolkade, ödsliga utan att vara oroande. Men hon målade även porträtt och hennes självporträtt 1880 på Salongen fick fina lovord och möjligtvis blev det hennes inkörsport in i den franska societetens hjärta.

Utöver en skicklig målarinna, utmärkte sig Julia som en mycket eftertraktad kalligraf. Hennes far – av tyskt ursprung – var bokbindare och han inspirerade dotterns intresse för textningskonsten hon lärde sig på Slöjdskolan och Konstakademin i Stockholm. Julia blev så duktig på textning att hon fick medalj på världsutställningen i Wien 1875 och beställningar av änkedrottningen Josefina, kejsaren i Brasilien samt till kronprinsessan Victorias album och kejsar Wilhelm I av Tyskland för att nämna några.

Innan Julia flyttade till Frankrike var hon ledande i gruppen kvinnliga konstnärselever som 1877 bildade Akademie-Klubben för umgänge mellan kvinnliga och manliga konstnärer. Deras tidning hette Palett-Skrap och gavs ut flera gånger per år tills sekelskiftet.

Trots olika kavaljerer gifte sig aldrig Julia. Var hon för individualistisk? Visste hon att hon då sannolikt skulle bli tvungen att överge sitt måleri? Den hemligheten gick hon i graven med. Men mer än ett och ett halvt sekel senare kan vi vara glada av att få ta del av verk av en av de få konstnärinnor som fullföljt sin verksamhet livet ut.

Jag stannade till i shopen på vägen ut och såg bland annat Kåas bok men även diverse konstnärligt utförda föremål att dela med sig som presenter eller som souvenirer. Restaurangen ligger intill parken och jag lägger på minnet att menyn verkar tilltalade… På återseende Sven-Harrys!

Anne Edelstam, Sörmland