I denna vida retrospektiv av en av 1900-talets främste konstnärer och kubistens initiativtagare får besökaren ett helhetsperspektiv av Georges Braques (1882-1963) verksamhet. Både som målare, skulptör och gravör men även som uppfinnare av klisterpapper som konst samt ledande avant-garde figur.

Kubismen:

Efter studier på anrika Beaux-Arts i Paris följde en period (1906-7) av fauvism. Landskapsmålningar och nakenporträtt i de tidstypiska klara färgerna reflekterar Braques påverkan av Cézanne, van Gogh och Matisse. Men snabbt därefter visade han tecken på kubismens början i sina målningar med plangeometri och kompakta volymer.

Det var konstnärskollegan Henri Matisse som först talade om: ”små kuber” – det innebar kubismens början (1908-17).

Mellan 1909 och 1914 genomförde Braque och Picasso flera estetiska revolutioner: de sprängde den homogena formen och annullerade det traditionella perspektivet; de glada färgerna gav därmed plats åt en grå/beige palett; formerna bredde ut sig i rymden; figurerna kunde enbart anas.

Braque upptäckte också hur han kunde använda sig av bitar av tapeter/klisterpapper för att göra kollage. Det förefaller kanske inte så uppseendeväckande numera men han ansågs vara, för sin tid, en djärv innovatör. Det ledde till den så-kallade ”kubistiska syntetismen” (1914-17) med imitationer av tapeter, nya material, kurvor, siffror, bokstäver samt figurativa detaljer.

Under tiden pågick det första världskriget där Braque likt många av sina samtidiga deltog i. Han blev svårt skadad 1915 och återupptog först målningen igen 1917 med stilleben.

Stilleben:

Under hela -20talet fortsatte Braque att måla stilleben och la till klara färgskalor i sina konstruktioner. Han sa själv att ”färgen kom till kubismen senare. Det var väsentligt att skapa plats först och fylla den efteråt… Vi upptäckte att färgen fungerar oberoende av formen. Se, ni sätter en gul fläck här, en annan på andra sidan av tavlan och meddetsamma skapas det en relation mellan de båda. Färgen verkar som musiken, om ni så vill.”(Fritt översatt från franska).

Braque var amatör-musiker och tyckte om att lyssna på samt tolka musik. Det är tydligt i flera av hans tavlor där olika musikinstrument och partitur finns representerade. Hans nakenporträtt ekar ihop med Picassos gigantiska ”Baderskor” (Baigneuses).

Braque utvecklade sitt måleri – under -30talet – till att bli mera dekorativt genom att harmonisera formerna, färgerna och ljuset.  Poesin tillkom och han illustrerade bland annat grekiska mytologier.

Ockupationen:

Andra världskriget och tyskarnas ockupation av halva Frankrike tvingade Braque att dra sig tillbaka till Varengeville-sur-mer, i norra Normandie, där han hade en ateljé. Att konstnären var väldigt känslig och påverkad av kriget märks av hans dystra och smärtsamma verk från den tiden. Krucifix, döskallar och svarta fiskar är några exempel på symboliken över krigets fasor. Hans målning L’Homme au Chevalet (Mannen vid Staffliet) från 1942 med en svart fantomlik silhuett av en mans rygg är tecken på hans ensamhet och melankoli, instängd som han var i ateljén.

Serien biljardbord strax efter kriget ger oss en gnista av hopp och visar på ett intressant spel mellan de kubistiska formerna, tecknen och färgerna. Trots att det inte finns några mänskliga figurer i tavlorna så lever materialet ”förvandlat av irrationella krafter” precis som biljardens hasardspel.

De få utställda skulpturerna lever också sina egna liv och är starkt förankrade i Braques kubistiska stil.

Ateljéserien där han målar ateljéer övergår till en serie fågelmotiv med fåglarna som blir alltmer abstrakta. De glada färgerna övergår till svarta abstrakta enorma fåglar. Möjligtvis en föraning av den annalkande döden, för representerar inte fåglar transcendentalismen?

De sista landskapsmålningarna:

Georges Braques tavlor – framförallt de kubistiska – är inga nyheter. De flesta av oss konstintresserade har sett många av dem eller i alla fall kopior av dem och illustrationer i konstböcker. Trots det var det intressant att återse dem, väl hängda, i Grand Palais luftiga rum, målade i dova färger som passade konstnärens ihop med olika tidsepoker.

Men sina senaste landskapsmålningar var för mig en ögonöppnare. Det var som om han återknutit kontakten med sina första målningar, innan kubismens och formens intåg. De långa panoramatavlorna med enbart landområden och himmel, med vissa inslag av svarta tecken (fåglar) eller vita ytor (moln) var slående.

Som Albert Giacometti sa om dessa hans sista målningar ”… de var hans sista buketter… denna nästan blygsamma nakenhet återgav en helt annan djärvhet”.

Varje tavla, varje konstverk innefattar sin poesi, sin musik. Det är bara olika sätt att uttrycka sig på… var och en bär på sin originalitet och genialitet. Ni har fram till den 6 januari 2014 på er att upptäcka eller återupptäcka kubistens mästare.

Anne Edelstam, Paris