Denna höst på det anrika 1700-tals palatset – omgjort till Musée Jacquemart-André – visas fagra tavlor från den viktorianska perioden. De skira och poetiskt skönt avporträtterade kvinnorna kan tyckas lite väl passé i modern tid men hur uppfattades konsten under den epoken? Det upptäcker besökaren på denna utställning i romantikens tecken.

Sir Lawrence Alma-Tadema 

Désirs et Volupté

”Lust och Njutning” kallas utställningen som pågår fram till den 20 januari 2014. Ett femtio-tal tavlor målade av 1800-talets mest berömda engelska konstnärer bland vilka Sir Lawrence Alma-Tadema, Lord Leighton, Sir Edward Coley Burne-Jones och Albert J. Moore, återger dåtidens skönhetsideal. Målningarna – tillhörande Pérez Simón – ingår i en av de främsta privata samlingarna från 1860 till början av första världskriget.

England under den viktorianska tiden (1837-1901) genomgår viktiga ekonomiska och sociala förändringar. Under denna puritanska epok utrycker konstnärerna sin känslighet genom en konst som kontrasterar mot den rådande moralismen och känslolösheten. För att visa sin protest använder målarna sig av antikens mystik samt av en expressiv poetisk symbolik med sensuella porträtt i fokus.

De sätter estetiken och skönheten främst: det blir en livskonst. Rörelsen kallar sig för den ”estetiska rörelsen” eller ”Pre-raphaelite Brotherhood” där kvinnan förblir deras främsta motiv. Hennes nakna och lustfyllda kropp symboliserar det ideal och njutning den viktorianska tiden förbjöd sina landsmän, vars kvinnor var insnörpta i höghalsade, långärmade och ankellånga, ofta svarta klänningar med håret uppsatt i en hård knut på nacken.Tavlorna genomsyras tvärtom av en drömsk karaktär med som bakgrund magnifika palats och florerande natur där vällustiga, förälskade, undersköna, halvnakna kvinnor rör sig i en drömvärld. Den antika eller medeltida kvinnan inkarnerar med sina olika modeller konstnärernas nostalgi för en gyllene tid.

John W. Waterhouse

I Frankrike ter sig konsten helt annorlunda med impressionisterna som gör sitt intåg. De franska kritikerna är uppslukade av den konstnärliga revolution som pågår i Frankrike med Monet i spetsen, så de engelska romantikerna som redan målat i samma stil under flera decennier intresserar måttligt fransmännen trots frekventa utväxlingar franska och engelska konstnärer emellan. Engelsmännen å sin sida är måttligt intresserade av de franska impressionisterna.

Det är därför speciellt fascinerande för en parisisk publik att upptäcka epokens engelska konstnärer. För första gången presenteras en sådan utställning i Paris, organiserad enligt teman.

William C. Wontner 

Antiken

Den första salen i palatset är tillägnad den emblematiska figuren: Lawrence Alma-Tadema ursprungligen från Holland (1836-1912) men som flyttar till London 1870 där han snabbt blir känd och adlad.

Hans återgivande av marmor med perfekt ådring eller alabasterns transparens samt hans komposition och tekniska skicklighet möts av beundran. Han målar mindre tavlor för borgarhemmen men även några stora alster för de riktigt förmögna.

Han återgav den antika världen- framförallt Pompeï – som väckte den engelska elitens nostalgi. De bästa verken köptes upp av British Museum och Alma-Tadema blev snart samlarnas gunstling.

Klassisk skönhet

Från den grekisk-romanska antiken dras vi in i nästa rum till Frederick Goodalls målningar inspirerade av hans besök i Egypten med romantiska målningar därifrån fulla av historiska och bibliska motiv. 

 

 

 

Frederic Leighton däremot, inspirerad av Ingres och den europeiska akademiska konstarten, söker sig till det antika skönhetsidealet med närmast skulpturala former. Albert J. Moore intresserar sig mest för dekorativ konst och försvarar ”konsten för konstens skull”. Hans harmoniska kompositioner för tankarna till musikpartitur.

 

 

 

 

 

 

 

Musa

 

John W. Godward

Harmoni

En annan konstnär i Burne-Jones anda värd att nämna är Strudwick vars personliga och tekniska stil påminner om renässansen. Hans detaljrikedom, framförallt i hans draperingar och raffinerade accessoarer med rika och djupa färgskalor fulla av harmoniserande nyanser, gör honom till en uppskattad och eftersökt konstnär. Han liksom de flesta andra har dessvärre glömts bort under lång tid för att nu återuppstå tack vare denna otroliga samling.

Melankoli, olycklig kärlek, väntan… var återkommande teman för dessa konstnärer som associerade poesi och målning genom den inspiration de fick av litteraturen vilket verkens titlar också syftar på.

Kvinnans avbild varierar från romantiserad antik, medeltida legender och brittisk charm men samtliga hyllar kvinnans skönhet. I deras verk förkroppsligar hon genom sina tusentals yttringar de viktorianska drömmarna.

Trots konstnärernas dragning till antiken, använder de sig av levande modeller också. Burne-Jones inspirerade sig av den engelska skönheten med rödlätt hår, vit hyn, lång silhuett. ”Pygmalion” ett verk konstnären målar i flera exemplar blir bilden på kvinnan, modellen och fantasin. Men kvinnan kan vara lika sensuell och charmerande som elak och falsk vilket visas med dess främste representant: John William Waterhouse, inspirerad av Shakespeare.

I England som i Frankrike är medeltiden på modet i 1800-talets litteratur med förälskade hjältinnor vilket syns i några av de utställda målningarna.

 

 

 

John Strudwick

 

 

Harmoni

En annan konstnär i Burne-Jones anda värd att nämna är Strudwick vars personliga och tekniska stil påminner om renässansen. Hans detaljrikedom, framförallt i hans draperingar och raffinerade accessoarer med rika och djupa färgskalor fulla av harmoniserande nyanser, gör honom till en uppskattad och eftersökt konstnär. Han liksom de flesta andra har dessvärre glömts bort under lång tid för att nu återuppstå tack vare denna otroliga samling.

Melankoli, olycklig kärlek, väntan… var återkommande teman för dessa konstnärer som associerade poesi och målning genom den inspiration de fick av litteraturen vilket verkens titlar också syftar på.

Kvinnans avbild varierar från romantiserad antik, medeltida legender och brittisk charm men samtliga hyllar kvinnans skönhet. I deras verk förkroppsligar hon genom sina tusentals yttringar de viktorianska drömmarna.

Kriget satte dock stopp för denna estetiska dröm och konstnärerna föll i glömska under ett halvt sekel men tack vare samlare som Pérez Simón och denna utställning kan parisarna nu äntligen få ta del av denna passionerade och romantiska engelska konstepok. Vi lever också nu i hårda tider och kan behöva lite gammaldags romantik för att värma oss med under den kalla årstiden.

Anne Edelstam, Paris