Ett år efter att den egyptiske islamisten Mohamed Mursi valts med knapp majoritet till landets president avsattes han. Den ”andra revolutionen” – den 30 juni 2013 – drog miljontals arga egyptier ut på gatorna för att protestera mot vad de ansåg vara regeringens misslyckande att ta till vara folkets intressen.

Sameh Egyptson

Tamarod:

Rebel stod det skrivet på demonstranternas T-shirts. Runt om i världen samlades missnöjda egyptier för att demonstrera den 30 juni 2013 mot deras valde president. Även så på Sergelstorg där de sedan marscherade mot den egyptiska ambassaden i Stockholm. Det var en internationell revolt som kulminerade runt om i Egypten med cirka 33 miljoner mestadels fredligt demonstrerande människor.

Innan dess hade Tamarod lyckats samla underskrifter av 22 miljoner missnöjda egyptier vilka ville avsätta den sittande presidenten. Det var fler namn än de som ett år innan röstat för honom. Vad hade då hänt under enbart ett års tid vid makten för att missnöjet i Egypten mot det muslimska brödarskapet och dess representant skulle kunna växa så? Kunde de inte vänta i tre år till inför nästa val?

Rekapitulation:

För att förstå de senaste händelserna, låt oss ta en snabb återblick på året som gått. Tidningen Kulturen var på plats strax innan valet 2012 och stämningen i landet var hög, ideligen kokande av ivriga politiska diskussioner.

Egypten var ett land styrt av militärdiktatur sedan Gamal Abdel Nasser övertog makten 1952 med allt vad det sedan innebar av censur, fängelse för oliktänkande, intellektuella med mera.

Glädjeyran 60 år senare var förutsägbart enorm när tungorna äntligen kunde frigöras och flera presidentkandidater och partier bildades till höger och vänster. Men tiden var knapp innan valet och de hann inte ena sig om att bilda några större fronter (ungefär som alliansen och de röd/gröna gör i Sverige sedan flera decennier) utan det blev ett sammelsurium av små partier.

Till sist blev det alltså bara de två – sedan decennier – organiserade stora ”partierna” som kom segrande ur kampanjen och valet stod mellan den förhatlige Shawfik (tillhörande Mubaraks gäng) och Mursi (brödarskapet). Många röstade på Mursi i hopp om att hans löften om enhet och försoning skulle hållas och för att de inte kunde förmå sig att rösta på en av Mubaraks män. Det innebar inte att de röstade för det muslimska brödarskapet utan för en förändring till det bättre trodde de.

Men efter enbart ett år av brutna löften, alltmer islamisering av samhället (med allt vad det innebar av kvinnoförtryck, minoritetsförtryck, osäkerhet, nedgång av turismen…), en konstitution oppositionen var emot, hot och censur på i stort sett alla områden, och framförallt en total inkompetens att styra ett land, fick folket nog. Jobben försvann helt och hållet, fabrikerna stängde, hela den gigantiska turistindustrin med hundratusentals arbeten och löner gick i stöpet, landet stod still. Ett år med ett helt stillastående land, utan några framtidsutsikter, med en sinande ekonomi, inga planer på förbättring… En massarbetslöshet utan dess like.

Svenska ambassadören i Kairo, Malin Kärre, förklarade för mig redan i februari 2013 att ”Egypten har tre månader kvar innan resurserna är helt slut”. Vad händer sedan? ”Då kan vi se framför oss gigantiska matkravaller” suckade hon. För hur länge kan ett helt folk leva utan A-kassa och utan jobb?

Folkets makt:

Unga män och kvinnor hade dött förgäves under revolutionen 2011 i hopp om att få ett rättvisare samhälle. I stället fick de ett islamiskt ”tea-party” – alltså det mest liberala man kan tänka sig inom ekonomin. Marknaden styr helt och hållet enligt det Muslimska Brödarskapet. Den hjälpverksamhet partiet ägnat sig åt för att vinna sympatier under årens lopp visade sig vara missledande. Folket hade hoppats på en slags ”socialislamism” men fick i stället för ett rättvisare samhälle ett elitistiskt, moraliskt pekfingerstyre där var och en lämnades åt sitt öde vad gällde sysselsättning och sociala problem.

Trots växande missnöje, vägrade Mohamed Mursi in i det sista att kompromissa, eller diskutera med oppositionen om en eventuell lösning på problemen. Han hoppades väl att demonstrationen inte skulle få den enorma omfattning den fick. Men miljontals egyptier – även några av hans egna – tog till gatorna för att avsätta sin president inte för att de var mot demokratiska val utan för att de inte kunde vänta i tre år till utan lön, mat eller pengar!   Militären valde att lyssna på folkets röst. Armén äger cirka 40 % av landets tillgångar och vill säkert inte se sina resurser gå om intet på grund av vad även de anser vara en totalt inkompetent regering. De har all anledning att vilja se till att landet kommer på fötter igen. Visst kan västvärlden oja sig om en ”statskupp och ett land med en störtad demokratiskt vald regering” men vad ingen verkar prata om är ett lamslaget land på gränsen till ekonomisk kollaps.

Det aktuella läget:

Egyptens tillfälliga maktsfär inbegriper:

Den av Mursi tillsatte militärchefen och försvarsministern – generalen Abdel-Fattah el Sissi. En religiös man som anses stå brödarskapet – men även Nassers nationalistiska idéer – nära. Han anklagas för att ha accepterat ”oskuldstester” på tillfångatagna kvinnliga demonstranter innan han gjorde helt om och förkastade dem. Som många andra militärer har han bland annat tränats på USAs arméuniversitet (US Army War College of Pennsylvania). Han är närmast ikon-förklarad av folket och med järnhand styr han nu landet. Ingen kritik accepteras och oliktänkande får känna på de ökända egyptiska fängelserna.

Domaren Adly Mansur, tillsatt av armén som interim statsöverhuvud. Mursi utnämnde honom till domstolens ordförande enbart några månader innan övertagandet. Innan dess var han biträdande ordförande för landets högsta domstol (utnämnd av Hosni Mubarak). Mansur var också delaktig i lagstiftningen som ledde till valet 2012.

Mohamed el-Baradei, nobelpristagaren som representerade oppositionskoalitionen (som formats lite väl sent…) med socialisten Sabahi och Amr Moussa avgick efter en kort tid. Han var känd för sina demokratiska värderingar, uppskattad av Tamarod och var motståndare till Mubarak, armén och Mursi.

Nu väntar en ny konstitution, parlamentsval och presidentval. Det blir ett spännande 2014 för Egypten. För demokrati betyder mer än enbart ett val (på 30-talet valdes Hitler med ödesdigert resultat!). Det betyder, utöver fria val – med valmöjligheter utan fusk och med flera deltagare, organiserade partier med program de kunnat förmedla folket i god tid – en stat med en komplett regering (och inte enbart en person) vars ministrar lägger sina egenintressen åt sidan (ingen korruption) för att tjäna sitt folks bästa. En stat där mänskliga rättigheter har företräde framför censur och förtryck. En stat där det finns social trygghet (med mat för dagen, sjukvård och skolor). En stat med tolerans for oliktänkande och minoriteter. Det är vad det egyptiska folket krävde 2011, 2012 och återigen 2013. Låt oss se vad 2014 har att erbjuda. Kommer folkets röst att vinna eller blir det ytterligare år av diktatur?

Anne Edelstam, Kairo