Unescos högkvarter i Paris firar denna höst filosofen, humanisten och världsmedborgaren Swami Vivekanandas 150-åriga födelsedag. Det moderna Indien har delvis honom att tacka för sin utveckling till en demokratisk stat. Han inkarnerade unionen mellan öst och väst, mellan rationalitet och andlighet, med sin kärlek till mänskligheten.

Det var i samma sal för inte så länge sedan (1912) ett annat för oss kanske mer välbekant namn hyllades: Raoul Wallenberg. Men denna gång beger vi oss till Indien och Vivekanandas födelsedags firande. Dr Karan Singh – en indisk parlamentariker och humanist – höll ett mycket intressant föredrag om denne för mig tämligen okände person men som jag upptäckte har så mycket att lära ut. Dr Karan Singh började sitt föredrag med att påminna publiken om att Europa för inte så länge sedan var uppdelat. Varje land hade tullar och poliser vid sina gränser. Så är inte fallet längre: gränserna har avskaffats, våra länder har enats och vårt kunnande expanderat men tyvärr inte vår vishet. Det är denna vishet Vivekananda stod för.

Vivekanandas liv:

Han föddes 1863 (dog 1902) i en välbärgad indisk familj där han fick en engelsk utbildning.

Hans möte med en av Indiens mest kände spirituella ledare, Ramakrishna, i samspel med hans rationella tankegångar, ledde till att han fick ta över dennes disciplar när Ramakrishna – själv en rationell sökare – dog 1886.

Vivekananda drog han sig tillbaka och irrade runt som fattig munk på Indiens vägar under flera månader. Denna erfarenhet ledde till att han kom att inse skillnaden mellan Indiens intellektuella och andliga civilisation och en enorm misär bland majoriteten av dess befolkning.

Fattigdomen var resultatet av en felaktig tolkning av religionen ansåg han: Indien måste bli av med sin fatalism och skrockfullhet. Det blev väsentligt för honom att hjälpa de allra fattigaste samt bekämpa all form av diskriminering.

”Utan mat i magen kan ingen religion existera!” predikade han i ett land där man hitintills trott att fattigdom och okunnighet enbart var en illusion och fatalitet i samma utsträckning som rikedom och därmed inget att kämpa emot.

Interreligiös dialog:

Vivekananda fick höra talas om en kongress på Chicagos religiösa världsparlament 1893 och tog tillfället i akt för att resa dit för att skapa en dialog mellan öst och väst.

Ramakrishnas budskap att ”det finns enbart en Sanning men den kommer i flera förklädnader” – en tolerant tro där alla religioner har sin plats – låg även Vivekanda varmt om hjärtat och den tron ville han dela med sig.

Ingen i USA hade hört talas om denne unga indier när han kom till kongressen 30 år gammal men snart blev hans tal så uppmärksammade att han blev inbjuden att föreläsa på de mest prestigefyllda universitet. Under tre års tid reste han runt i Amerika och i Europa.

Trots historiska och geografiska skillnader i mänsklighetens religionsutövningar utgör hela mänskligheten en enhet, enligt Vivekananda, men människan behöver också utbildning. Utvecklingen av vetenskapliga fakulteter och institutioner var därför väsentligt. I det avseendet insåg han att väst hade kommit mycket längre än öst och hans resa utvecklades till ett gediget utbyte av idéer och kunskaper han senare skulle föra med sig till Indien.

Utbildning och tolerans:

Hans fenomenala succé i väst blev känd även i hans hemland och när han återvände till Indien tre år senare hyllades han som hjälte. Men han vägrade trots påtryckningar att ge sig in i politiken utan förblev en filosof och andlig ledare som satte sina idéer och tilltron till utbildning i verket genom skapandet av flera missioner, skolor, sjukhem, ålderdomshem och kunskapscentrum. Liknande institut spred sig sedan runt om i världen och i Frankrike finns det ett utanför Paris (Le Centre Védantique Ramakrishna). Enligt honom var en allmän grundutbildning garantin för att universell harmoni skulle kunna existera.

Kvinnoförtrycket i Indien och kastsystemet kämpade han mot hela sitt liv. Författare som Nobelpristagaren Romain Rolland och Leon Tolstoï förstod hans storsinthet och såg upp till honom som ledande humanist. Mahatma Gandhi (som dessvärre har sjunkit i mina ögon sedan jag fått reda på hans ”experiment” med unga nakna flickor han delade säng med…) , Jawaharlal Nehru och Rabindrath Tagore samt författaren Henry Miller och William James (grundaren till Amerikas psykologi) är några av de som hade honom som förebild. Martin Luther King Jr. är en annan om inte discipel i alla fall samma andas barn.

Det moderna Indien:

Trots att Swami Vivekananda är tämligen okänd för oss svenskar, hade kanske utan honom varken Mahatma Gandhi eller Rabindranath Tagore haft det inflytande de hade för skapandet av det moderna Indien. Båda baserade sin humanism på hans tankegångar – värdet av mänsklighetens andlighet samt vikten av vetenskapens spridning.

I denna globala värld där det trots internet och sociala medier fortfarande råder krig och misär, kan det vara bra att påminnas om hans budskap: ”religion är till för människan och inte tvärtom”.

Mänskligheten måste utvecklas i sin helhet samtidigt måste individernas olikheter hyllas. Vår skyldighet bör vara att stötta var och en i målet att nå sitt högsta ideal för det är på varje enskild individ ansvaret vilar. Därför måste vi vara öppna och toleranta och inte låta oss lockas av sekteristiska eller närsynta ideal. Religionen – i alla dess olika skepnader, kulturer och traditioner – måste vara till för att hjälpa människan, det är enbart då den universella kärleken och glädjen kan spridas till var och en. En slags ”andlig socialism” som Dr. Karan Singh kallade Vivekanandas vision för.

Vivekanandas dröm gäller fortfarande. Det finns en lång väg att gå innan vetenskapen och kunskapen kommer alla till lags, inte minst kvinnor, barn och fattiga. Men som individ finns det mycket var och en kan åstadkomma med tillräcklig ”koncentration och uthållighet”. 150 år senare är denne visionärs budskap fortfarande högst aktuellt och levande i gestalter som Nelson Mandela och den unga modiga pakistanskan, fredsprisnominerade Malala Yousafzai vars bok om vikten av utbildning för inte minst flickor, just kommit ut.

Anne Edelstam, Paris