Roy AnderssonVenedigs filmfestival delade ut Guldlejonet, den 6 september 2014, till den överförtjusta svenska regissören Roy Andersson för sin film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

Sveriges kanske största allkonstnär – filmare, författare, filosof, musiker – är ett koncept i sig.

Roy rymmer mer än den internationellt berömde filmare och reklamfilmare han är. Han gör inga reklamfilmer – eller ens de flesta långfilmer – med kända personligheter eller skådespelare utan berättar om vanliga människor och deras dagliga behov och problem. Roy började sin filmkarriär redan som student på filmskolan, inspirerad av Bo Widerberg, den tjeckiska och den engelska 60-tals filmvågen samt vissa amerikanska filmer från slutet av -60 talet: ”den sortens humor, med ironi gillar jag” påpekar Roy.

Hans första film, En kärlekshistoria skiljer sig från hans övriga filmer även om allvaret och kritiken i högsta grad är närvarande. Det handlar om tonårskärlek som utspelar sig i en grym, frustrerad och kall vuxenvärld. Välfärdsamhällets janusansikte visar sig strax i Roys inledningsscener. Ironin understryks av att det första tafatta mötet mellan ungdomarna sker där livet slutar för andra: på ett sjukhem. Den något schizofrena vuxenvärlden, full av falskhet och nervspänning, kontrasterar starkt med ungdomens frihet och naivitet.

Per och Annika, ungdomarna, befinner sig i ett slags vakuum eller ingenmansland mellan barndomen och vuxenvärlden där livets glädjeämnen bejakas utan eftertanke eller cynism. Trots det lurar vuxenvärldens kapitalistiska misslyckande runt hörnet… Tittaren kan inte undgå att förstå att det är dit även Per och Annikas väg kommer att leda. Filmens lätthet lämnar därför efter sig en eftersmak av tristess inför det oundvikliga. Redan i början av Roys karriär lyser sålunda hans pessimistiska samhällssyn igenom. Roy är som person en helt annan: han skojar gärna och verkar inte ta livet på stort allvar men, liksom bakom clownens mask, går det inte att missta sig på geniet, realismen och den klarsyntet han besitter. Det är frågan om att ta sig tid att gå in på djupet i innebörden av hans budskap. Det är även svårigheten med hans filmer: de är inte lättillgängliga trots humorn och surrealismen.

“En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” är i liknanade anda som Roys föregående filmer. Denna film inspireras av Pieter Bruegels 1500-tals målning kallad “Jägarna i snön” där man kan urskilja fåglar som sitter i träd och ser ner på människor och skeenden.

Konstnären och målaren

Roy utvecklar – i långfilmerna Giliap, Sånger från andra sidan och Du levande och i sina reklamfilmer – ett säreget visuellt förhållningssätt som kan likställas med tavlor, bilder eller rum i vilket aktörerna (för övrigt är hans skådespelare nästan uteslutande amatörer) rör sig, men där kameran är orörlig, avvaktande och betraktande. Roy strävar efter enkelhet men precision: ”jag strävar efter den rätta positionen och när jag väl har hittat den behöver jag inte mixtra eller klippa därför allt är i scenen”. Dessa ”tavlor” påminner om surrealistiska konstnärer som Salvador Dali, Chagall eller belgaren James Ensors samhällskritiska målningar och sketcher. Roy tillägger att ”i en bild, i en tagning, händer allt. Det räcker med en sekvens för att nå ut med sitt budskap.” Likt Ensor är Roy en stilsäker innovatör:

Ensor satte masker på sina figurer – Roy målar skådespelarnas ansikten vita. Ensor var ”sin egen” liksom Roy har en alldeles egen, igenkännande och otidsenlig stil framförallt i Du levande, där sången och musiken får en framträdande roll. Roy har en speciellt förkärlek till klassisk jazz. Han har i början av filmandet bare en diffus idé om slutresultatet. Filmen – liksom en tavla – växer fram i samarbetet med de andra i teamet.

Människornas handlingar går emot det som är brukligt och tittaren rycks upp ur sin dåsighet för att förvånas över till exempel lärarinnan som springer gråtande ut ur klassrummet och förklarar för sina förvånade elever att hon är ledsen för att hon har bråkat med sin man… eller den elaka dottern som besöker mamman på ålderdomshemmet och gör henne illa genom att påminna henne om allt sorgligt som har hänt henne under livets gång. Allt är överdrivet i Roys filmer, till och med ovädret! Kontrasterna likaså som de mellan skådespelarens arbetarkläder i ett borgarhem till exempel. Kvinnorna söker bekräftelse och kärlek, psykiatern vill själv bli lycklig, rollspelen omkastas, åklagaren gråter i domstolen… Allt för att visa absurditeten av det materiella, hänsynslösheten, grymheten, rasismen, kyrkans och överhetens hyckleri, militärens idioti. Roy står utanför tid och rum trots att han visar just rummet och har till och med ett kapitel (i boken Vår tids rädsla för allvar) titulerat ”Människan och rummet” där han hävdar att ”I bildframställningen av människan i rummet tydliggör rummet människans öde, hennes lott i livet eller i ett visst ögonblick”. Roys medmänsklighet och humanism genomsyrar allt han gör. Han tar upp tendenser om vår tids inhumana inställning till de svaga i samhället liksom människans sårbarhet och vår brist på kunskap, inte minst hos våra ledande politiker och kulturpersonligheter.

Aidsfilmen

En talande sekvens ur En duva satt på en gren och funderade på tillvaronDen kanske mest kontroversiella film Roy har gjort är den där han spekulerar om uppkomsten av en av vår tids mest fruktade sjukdomar eller rättare sagt ett syndrom hos den som blivit smittad av HIV: AIDS – ett virus som förstör människans immunförsvar. Efter cirka sju månaders forskning, var Roy övertygad om att det är människan som har skapat AIDS. Filmen om AIDS Någonting har hänt var från början ett beställningsjobb från Socialstyrelsen. Den gröna markattan från Afrika angavs ”officiellt” som boven i dramat. Den har använts flitigt i medicinskt och forskningssyfte eftersom dess celler liknar människans. Ett bett eller rivning skulle ha infekterat människan och på så vis spritt sig vidare. Jag har även hört teorin att ”afrikanerna injicerar dess blod för att få ökad potens och sedan har de sex”.

På 60-talet enligt Roy tog virusmanipulationen fart. Jag var själv i Vietnamn för ett år sedan och på hemvägen satt jag bredvid en norrman som var där för att försöka hitta en lösning på att sanera områden i centrala Vietnam, som fortfarande var så kontaminerade av de gifter amerikanarna spridit att folk fortfarande drabbas av sjukdomar på grund av det. Så jag förvånas inte alls av Roys teorier. Människan verkar fortfarande vara kapabel till de mest ohyggliga våldsdåd och det värsta är inte alltid de i uniform utan mycket tyder på att spelet börjar bland byråkrater och medicinare, alltså de vi helst vill se upp till. Inte mycket har hänt sedan Molières Les Malades Imaginaires om man får tro Roys analys.

Folk i allmänhet har inget fått veta om vad som försiggår ”bakom kulisserna” utan har undanhållits fakta. Att hellre skylla på ”okunniga afrikaner” är naturligtvis enklare än att göra en självgranskning och att – ve och fasa – vara ärlig! Syndabockar hittades snabbt bland av homosexuella eller sexuellt lössläppta… Socialstyrelsen stoppade filmen när de insåg att Roy gick sin egen väg. De kände inte till djupet och ärligheten hos den konstnär de anlitat!

Roy författaren

Detta leder in oss på Roys nästa konstnärskap: författaren. I boken (i en nyutgåva) som presenteras på Göteborgs bokmässa nu i september 2009, Vår tids rädsla för allvar, förklarar han händelseförloppet kring AIDS-filmen och där kritiserar han också flera svenska forskare. Roy redogör för de hemska övergreppen som utförts i Sverige på förståndshandikappade i forskningssyfte. Det är en synnerligen intressant och upprörande läsning om överhetens cynism och grymhet. Jag fick intrycket att inte mycket har hänt sedan andra världskriget och förintelsen… Han skriver ”jag vill mena att hela den fruktansvärda ondskepotential som fick utlopp under andra världskriget är någonting som vi bär på fortfarande, med vår lättväckta fallenhet för myter, fördomar, vidskepelse, kortsynthet, historielöshet, antiintellektualism (kunskapsfientlighet), småskurenhet, snikenhet och sentimentalitet – kort sagt byggstenarna i det som kallas ondska.”

Detta är alltså inte enbart en bok om filmkonsten utan en djupdykning i människans inre och Roys idé om framtiden och om kunskapen, eller snarare bristen på kunskap. Han hade delvis redan fyllt det vakuumet i sin tidigare bok, antologin Lyckad nedfrysning av herr Moro där vi kan läsa utdrag av kända filosofer och författare, fakta, poesi, blandat med tänkvärda bilder. Denna bok gav Roy ut på samtliga grundskolor, årskurs 9, i Stockholm för att tillföra ungdomarna den kunskap de saknade. Ett beundransvärt projekt som tyvärr övergavs, men vilket visar Roys sanna engagemang som inte upphör vid tanken utan som han verkliggör.  Han publicerar ett kritiskt brev till Kulturnyheterna där han öppet fördömer deras brist på empati och engagemang. Till sist hänvisar han till den franska filosofen Simone Weil och hennes medmänsklighet – ett föredöme för honom precis som Roy är för oss. Det behövs något positivt att se fram emot eller att förtröstas över efter denna annars rätt nattsvarta lektyr om ondskans makt. Att Roy finns, ser och engagerar sig i oss medmänniskor, ger mig förhoppning inför framtiden och visar på ett exempel att följa. Det finns några – men allt för få – människor med civilkurage liknande Roys.

Historikern

I Vår tids rädsla för allvar redogör Roy för den utställning han har samansatt om Sverige och Förintelsen och som turnerar landet runt. När jag frågade honom om hans intresse för andra världskriget, förklarade han att ”jag är ett krigets barn eftersom jag föddes 1943, således intresserar jag mig för de båda världskrigen och har besökt de flesta gravplatser runtom i Europa.” Vi får läsa om de skrämmande och rasistiska Nürnberglagarna och se bilder av skändade judar inte bara i Tyskland utan även i Sverige. Det var till exempel på svensk begäran som judepass infördes i Tyskland och i Österrike ”så att man inte riskerade att få in rasfrämmande element i befolkningen” lär jag mig i Roys bok. Den svenska rasbiologin illustrerar Roy med foton av ”blandraser” från framförallt den rasbiologiska institutionen i Uppsala som får en att rysa.

Men, tillägger författaren, det är inte mycket bättre i dagens Sverige med nazistyttringar under Karl XII:s födelsedag. För att kontra detta gav Roy ut en bilaga där han bland annat visade att det fanns människor med civilkurage som inte accepterade rasismens fula ansikte och där han analyserade mekanismen bakom tron på ”övermänniskan” (som för övrigt liknar den inom alla manipulativa och totalitära sekter vare sig de har en politisk, religiös eller kommersiell prägel). När landsting och kulturmyndigheter brister är det tur att vi har eldsjälar som Roy. Men för hur länge undrar man ska denna stympning av vår kultur få fortgå utan nämnvärda protester?

Dokumentären om Roy

I Det är en dag imorgon också, den utmärkta dokumentären som Johan Carlsson och Pehr Arte gjort om Roy, kan vi följa detta geni i hans dagliga arbete i sin studio 24 i Stockholm. De har följt Roy troget i hans arbete med filmen Du levande under flera års tid. Över 150 timmars filmmaterial blev det och en huvudbry att klippa enligt regissörerna själva. Men resultatet är makalöst! Tittaren fascineras över Roys noggrannhet, hur han skapar scener i sin studio varav vissa byggs upp helt för hand med nitisk precision. Inget lämnas åt slumpen. I dessa datoriserade tider är det än mer ett anmärkningsvärt arbete. Han är själv så entusiastisk och fascinerande att ingen medarbetare tycks lida av långa arbetspass eller vad som kan tyckas vansinniga projekt. Roy ger också de andra i teamet ansvar, det är en demokratiprocess även om han har slutrepliken. Följa den kreativa processen från början till slut är en ynnest och sätter punkt för en fascinerande vecka på Moma.

Slutligen vill jag tillägga att Roys filmer innefattar ett så rikt innehåll och underfunderliga symboler att de tål att ses många gånger om för att kunna sjunka in. Budskapen är intensiva, svårsmälta, uppskakande och mångfacetterade. Allvaret är listigt draperat i en surrealistisk svart humor till ackompanjemang av väldigt vacker musik. Ödmjukhet, empati och människans sårbarhet går som en röd tråd genom Roys skapande. Snart får den breda publiken nöjet att se hans senaste och mest uppskattade film. Roy lovar entusiastiskt att det inte blir den sista…