Från Kairo till Beirut tar det enbart en dryg timme men att komma dit är som att stiga in i en annan värld. Beirut är en härlig blandning av Paris och Kairo – en doft av orienten i en västerländsk stad i ett land inte större än Skåne.
Beirut är liksom New York uppdelat i olika kvarter: det armeniska, det kristna, det muslimska… I den kristna delen där vi bor ser man inte många huvuddukar utan, framförallt på kvällen, barer fulla av unga, hippa libaneser som är ute och roar sig. Både vinet liksom det lokala ölet är gott och det libanesiska köket är ju världsberömt. Gatorna är förvånansvärt rena – rengjorda av bangladeshare får jag reda på och de kan sopa, det garanterar jag! Växtligheten liknar den i södra Frankrike och när jag kikar in i gränderna blommar kaktusar och bougainvillea i glada färger. Vore det inte för det närliggande hotet från fundamentalisterna och kriget i Syrien skulle Beirut vara ett litet paradis med havet på ena sidan och bergen på den andra. Utmed kornischen promenerar kärlekspar hand i hand och familjer äter middag i en av de flera restauranger som kantar havet.
Byblos:
Situationen i landet är skakig vilket märks redan i taxin in från flygplatsen med flera militärbilar och soldater längst med vägarna. Jag har blivit varnad från att resa till Baalbek jag gärna besökt men ingen kan garantera min säkerhet där. Flera flyktingläger ligger nära den syriska gränsen men det gör även miliser och kidnappningar är inte ovanliga.
stället valde jag att göra en utflykt till en av världens äldsta städer: Byblos – en liten men charmerande hamn med flera intressanta lämningar.
I det gamla testamentet kallas staden för Gebal (Jbeil – berg på arabiska), grekerna döpte om den till Byblos – vilket betyder papyrus.
Det är svårt att tro att denna sömniga hamn en gång varit en neolitisk (5250 – 3800 f. Kr) by och senare blivit ett av det romerska rikets viktigaste religiösa- och kulturella- handelscentra. Under bronsåldern (2900 – 2300 f. Kr) utvecklade invånarna en infrastruktur med hus, gränder, ett genialiskt vattensystem samt gator omgivna av en stadsmur. Byblos handelsutbyten med Mesopotamien och Egypten samt deras respektive skrivsystem bidrog till att skynda på den feniciska kulturella utvecklingen.
Så småningom fick staden monumentala byggnader och tempel med den egyptiska gudinnan Hathor som kallades ”Första Dam”. Med hettiter, perser, Alexander den Store, romare, kristna- och muslimska erövrare hann denna stad se det mesta av storhetstider komma och gå innan den ”somnade in” under Mameluckernas tid (1289-1515).
Byblos återupptäcktes tack vare franska utgrävningar under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De flesta fynd som gjorts finns numera bevarade på Beiruts välsorterade nationalmuseum. På plats kan man inte se mycket mer än ruiner och roa sig med att drömma sig bort till svunna tider i de trånga gatorna samt äta god fisk på en av restaurangerna. Byblos lite dammiga vaxmuseum är värt att titta in i för att få en inblick i regionens historiska omfattning.
Beit el Din:
En annan sevärdhet är Beit el Din dit vi tog oss upp på slingrande vägar till 850 meters höjd. På vintern åker Beirutborna ännu högre upp för att åka skidor i välförsedda liftsystem. På sommaren flyttar de dit för att slippa hettan. Men de har även möjligheten att svalka sig i havet vid en av deras fina stränder. Landet har det mesta en människa kan önska sig.
Vägen till palatset är vacker med omväxlande banan- och olivlundar. Det är Drusernas område – härstammande ur ismailitisk islam. Deras ledare är Walid Jumblat – av kurdiskt ursprung och socialist – hans familj är känd och respekterad. Inga sopor längst med vägarna, fina bilar och hus tyder på en välskött region med stark ekonomi. Ett välförsett bibliotek med en speciellt imponerande barnavdelning visar att de satsar på utbildning. Generellt sett har libaneserna en ansenlig utbildning och verkar klara den svåra ekonomiska krisen betydligt bättre än egyptierna där fortfarande 40 % av befolkningen är analfabeter.
Libanon sköts också mestadels med privata medel och insatser vilket har bidragit till en utbredd entreprenörsanda bland befolkningen. Ingen väntar sig att staten ska fixa ens problem utan man tar tag i sitt eget liv. Ungefär som de driftiga smålänningarna hos oss.
Palatset:
Efter flera stopp på vägen först på stans bästa konditori (med libanesiska sötsaker som knafeh och speciella bröd med kryddor) hamnade vi på emiren Bechir II Chehabs palats – Beit ed Din. Han regerade över Libanonberget i närmare ett halvt sekel. Vid entrén rinner rent och klart vatten. Bybor med tomma flaskor kommer hit och fyller på.
Palatset klasserades historiskt monument 1934 och har renoverats sedan dess. Det används fortfarande delvis som presidentens sommarresidens. Palatset är dekorerat enligt lokal traditionell stil med vackra målade trätak och dörrar i en blandning av rokoko och Damaskus stil (emiren tog dit syriska hantverkare). Badavdelningen är imponerande med flera rum med marmorinlägg, värmeslingor och naturlig belysning. Möblemanget är i traditionell islamisk stil, spartansk – med låga bord och kuddar runt om.
Palatsets ”juveler” finner jag dock på nedre botten med fantastiska bysantiska mosaiker. De flesta kommer från 600-tals kyrkor och ställs ut i salar där emirens kavaljerer en gång bodde. 
På vägen tillbaka till Beirut stannar vi och äter ännu en fantastisk måltid i ett palats omgjort till hotell och restaurang med utsikt över dalen och Beit el Din. ”På sommaren är det alltid fullt här” berättar Dédy, vår guide. Libaneserna gillar festligheter och att roa sig, det har jag förstått. Efter så många år av inbördeskrig och nu skakig regionalsituation väntar de inte till morgondagen utan roar sig bäst de kan så fort situationen bjuds.
Jag hade nästan lyckats glömma bort kriget, gränsen till Syrien och de miljontals flyktingar om det inte vore för de svarta islamistiska flaggorna som vajade oroväckande här och där och militären som regelbundet stoppade bilisterna för att kontrollera våra papper… men libaneserna var så vänliga och hjälpsamma att inte ens det hotet förstörde min resa.
Anne Edelstam, Beirut.
