Den första maj 2015 gick stillsamt till i denna megastad där fabriksarbetarna ofta strejkat.
Den parallella arbetskraften däremot för ett tillbakadraget, slitsamt liv och bidrar till att samhället fungerar. En väsentlig del i denna är zabaleen eller sophämtarna och deras familjer.

Strejker:

De återkommande fabriksstrejkerna landet har sett de senaste tio åren uteblev detta år. Första maj gick ovanligt lugnt till i Egypten. Fyra års turbulens med två revolutioner, utebliven turism och investerare som flytt landet har satt ekonomin i gungning. Några som ihärdigt arbetat på trots allt är de tiotusentals sophämtare och -sorterare som arbetar i utkanten av Kairo – på Mukattamberget och i dess närliggande kåkstäder.

Tidigt varje morgon tar de sig ner därifrån med sina åsnekärror eller buckliga skåpbilar för att samla ihop invånarnas sopor. Vissa distrikt – där de välbärgade och utlänningarna bor – räknas till de mest eftersökta att arbeta inom. Där kan de göra fynd som till exempel tomma krämburkar vilka omvandlas av skickliga hantverkare till fina glas eller vaser i olika färger. Dessa säljs sedan i välsorterade inredningsaffärer runt om i staden.

Återanvändning:

Långt innan vi i västvärlden började prata om vikten av återanvändning kan Egypten stoltsera med att länge ha varit ett föredöme. Sedan nästan ett sekel har sophämtarna i Kairos förorter dagligen återanvänt 80 % av invånarnas sopor, drygt 3200 av 4000 ton! Efter att ha plockat upp invånarnas sopor, drar de sig tillbaka till berget där familjemedlemmarna (i alla åldrar) hjälper till att sortera plast, glas och metall innan dessa skickas för återanvändning till några av de sjuhundra verkstäderna. Dessa tiotusentals kristna och grisätande sophämtare bidrar fortfarande med en väsentlig samhällsverksamhet.

Ända tills 1971, då en fransk pensionerad nunna – allmänt kallad Soeur Emanuelle – installerade sig hos dem, i en av stadens fattigaste kåkstäder med det exotiska namnet ”daddellägret” (Ezbet al-Nakhl), levde de mycket enkelt. Hon såg till att varje familj byggde sig minst ett rum i cement (i stället för de kartonger de bodde i) samt införde så småningom både el och vatten i området. En biståndsorganisation (http://www.ape.org.eg) fortsätter i hennes anda och stödjer framförallt kvinnor att bli oberoende ekonomiskt genom att till exempel omvandla sopor till smarta handväskor, lampor och föremål de kan sälja. De ser även till att barnen går till skolan och utbildar sig.

Numera bor där alla samhällsklasser med en växande elit som blivit förmögen på att låta smälta ner aluminiumburkar och annat användbart. De kör runt i fina jeepar, sätter sina barn i utländska skolor men bor ändå kvar i kvarteret, dock i flådiga våningar. Deras anställda tjänar 80 kronor per kilo aluminiumburkar, och de som smälter ner dem i de heta ugnarna, 5000 kronor i månaden vilket är en bra lön enligt egyptisk standard. Aluminiumet (75 %) säljs sedan vidare till lokala fabriker eller skickas utomlands i containers. De resterande 25 % aska används som bränsle.

Sophämtarnas framtid är dock osäker när moderniseringens omänskliga maskineri sätts i rullning. Men än så länge verkar den relativt nye presidenten al-Sisi ha annat att tänka på… Hans ämbete har varat i ett år nu och han är fortfarande populär även om befolkningen är delad i den frågan. Han får draghjälp av egyptiernas djupa tro – vare sig de är muslimer eller kristna – samt en stor dos av fatalism.

IBM:

För att överleva i denna outhärdligt förorenade, dammiga och smutsiga megastad, där bitvis trafiken står helt still – liknande en fet, slingrande, gråaktig orm – från vilka farliga avgaser och skräniga tutande pågår dag som natt, behövs humor. Och det, tillsammans med en humanism som tycks ha gått förlorad i västvärlden, besitter definitivt egyptierna. Vare sig de är tiggare, ministrar, kopter (den kristna minoriteten), muslimer, fattiga, rika, unga eller gamla, använder sig samtliga av den magiska formeln: ”IBM” – Insha’Allah, Bokra, Malesh – om Gud så vill, i morgon, det spelar ingen roll.

Kairo liknar en ostyrbar gigantisk maskin där talesättet ”bäste man klarar sig” har institutionaliserats och humorn är räddaren i nöden vare sig man är arbetare eller inte.

Anne Edelstam