Det kända parisgalleriet Perrotin ställer ut den svenske konstnären för första gången. The Hours Before – Timmarna innan – titeln på utställningen, säger egentligen inte så mycket om hans verk. ”Assemblage” kallar han själv sin konst vilket är mer talande.
Hinterland, 2016. Båt modell, olja, tyg och broderier.
Jens Fänge:
kommer ursprungligen från Göteborg (född 1965), där han även gått i konstskola, men är sedan tjugo år verksam i Stockholm och representeras av galleri Magnus Karlsson. Konstnärens verk hänger bland annat på Göteborgs Konstmuseum, Moderna Museet i Stockholm och Museet för Samtidskunst i Oslo. Jens Fänge utförde 2014 och 2015 originalverk för Nobels litteraturpris som gick till Patrick Modiano och Svetlana Alexievich.
Han anses vara en representant för det ny-figurativa måleriet. Men själv påpekar han att han är intresserad av renässansen ”tiden innan man använde sig av centralperspektivet”. Vissa av hans verk saknar mycket riktigt perspektiv medan andra har ett närmare arkitektoniskt ett.
Jag slogs framförallt av det surrealistiska och dadaistiska i hans ”rum” – för tavlorna liknar rum eller scener. Stilen påminner lite om en blandning av Salvador Dalí och Giorgio de Chirico. Till och med Picassos Guernica gör sig påmind, trots att Jens definitivt har sin alldeles egen stil – med tidsenliga figurer likt en modern teater. När jag påpekar detta under vår rundtur på galleriet svarar Jens att ”till skillnad från en teaterpjäs är jag regissören, pjäsförfattaren och sufflören på en gång. Sufflören har en osynlig men ack så viktig roll”, poängterade han när jag förvånades över detta inslag.
Drivkraft
Scenerna i hans tavlor befolkas med olika figurer – ofta i ett annat material som masonit – och deras spel med rummet fylls av dramatik, lek och ångest. ”Lek på allvar” kallar Jens det för.
Det kanske mest betydande verket på galleri Perrotin är uppsatt likt en tapet och utgör ett hörn med skarvarna finurligt och konstnärligt tilltagna. Det kunde vara en arkitekts alster med noggrant geometriskt dragna linjer som befolkas på ett utstuderat sätt. Många av de mindre tavlorna på utställningen skulle kunna utgöra en del av detta större verk. De klara färgerna gör besökaren glad innan man går in på detaljerna som inte alltid förblir lika lustiga efter första anblicken.
Jens förklarar att han lägger ut sina figurer lite överallt på golvet och jobbar med flera verk parallellt, sedan bestämmer han sig för vilka han ska fästa var och hur färgskalorna ska te sig. ”Det är nyfikenheten som driver mig. Jag vet aldrig i förväg hur ett verk ska bli till. Jag vill bli överraskad!” Jens har en harmoni i sitt spel och likt en jazz-musiker leker han med tonerna/assemblaget tills det får en välbalanserad form. ”Ibland kan jag bli avundsjuk på kollegor som vet vad de vill – har en idé och utför den och resultatet blir precis som de har tänkt sig”, säger Jens. Men det ska han inte vara för jag tycker hans skapelser är perfekta precis som de är!
Ett verk står ut för det är helt annorlunda än de andra: det är ett skepp som hänger ner från taket. Det är ett gammalt skepp i trä – en välkonstruerad modell – som han målat lite på och framförallt har broderat in svarta band på seglen. Fångdräkten på figuren i tavlan han hängt snett bakom är en förnimmelse på vad som händer på haven nu med flyktingar som flyr krig och som sedan hamnar bakom gallerstängsel när de väl kommit till Europa. Liknande skepp tog utsvultna och äventyrliga svenskar över till ”framtidslandet” USA för inte så länge sedan… Jag undrar om han är en engagerad konstnär och Jens svarat att ”det är omöjligt att inte bli påverkad av sin omgivning”.
Jag önskar honom lycka till och ”vind i seglen” för att vinna över parisarnas kräsna hjärtan. Men det tror jag säkert att han gör under denna vårutställning på ett av Paris hippaste gallerier.
