Den svenska konstnärinnan Katarina Axelsson, bosatt i Frankrike, har en fot i varje land. Hon bejakar naturen som en del av det helgade rummet.
Triptyken På den första dagen skapade Gud himmel och jord
Hennes senaste utställning börjar i impressionisternas säte, i Normandies vackra stad, Rouen, för att avslutas på Sveriges landsbygd, i Rådmansö kyrka, den 14 maj. Följ hennes tankar i denna intervju:
Berätta lite om din bakgrund, varför valde du att bli konstnärinna?
– Jag kommer från en konstnärsfamilj. Min pappa var formgivare och arkitekt och min mamma var frimärksformgivare. Konst och natur är mina element för jag växte upp bland skogar och nära vattnet, i Vaxholm, i skärgården.
Det är långt ifrån Paris asfalt. Vad var det som drog dig hit?
– Det var mina studier. Jag sökte in på Beaux-Arts här på 80-talet, blev kär, gifte mig och blev helt enkelt kvar. I nitton år bodde jag i en ateljévåning utan hiss med två barn. Det var ett instängt liv då jag målade mitt ”kvinnoliv” som mamma. Det blev många avbilder av mina barn samt flera tavlor från mitt fönster, eller från parkerna dit jag tog barnen, alltså statsmiljöer.
Kändes inte det lite instängt efter skärgården?
– Jo, närmare klaustrofobiskt. Paris var lite som en tvångströja. Det blev bilder inifrån ut. Men jag har alltid varit intresserad av perspektiv. Barriären mellan mig själv och betraktaren finner jag intressant.
Är det därför du fortfarande använder ett rutmönster som bakgrund?
– Ja, jag har länge målat på så vis. Antingen skärmar ett fönster, ett galler eller en mur av mellan mig och naturen eller så använder jag duken som ett slags galler, en förgrund.
Jag ser att du våtlimmar tunt papper på duk. Det för tankarna till Asien. Hur ställer du dig till det?
– Det tunna pappret är Japanskt. Jag lägger lager på lager och experimenterar mycket. Den kemiska reaktionen intresserar mig. Ljus och skuggor. Det blir ofta flera serier med naturtrogna verk, långt ifrån konceptkonst.
Några av dessa naturtavlor du ställer ut i Rouen ska sedan installeras för gott i Rådmansökyrka, i Norrtälje. Hur kommer det sig?
– Ja triptyken och ”trädet” ska dit och invigs lagom till pingstafton. Det är en kyrka i tiden som försöker överleva genom att, utöver mässor, anordna kulturella evenemang. Denna tidiga 1800-tals kyrka har renoverats i detta syfte. En väldigt vacker men för barnen lite otäck korsfästelsetavla hänger nu över altaret. Mitt träd ska kunna hänga för det när de har barnaktiviteter. Men triptyken över skapelsen ” den första dagen skapade Gud himmel och jord” blir permanent hängande på långväggen.
När jag lämnar Katarina, som längtar ut till sin ateljé på landet där hon känner sig fri och nära naturen, funderar jag på vår svenska närhet till naturen. Finns Gud i naturen tro? Eller måste vi gå till en kyrka för att känna närheten till det sakrala? Katarina Axelsson har med sin konst fört de två samman och det är kanske det som ligger våra svenska hjärtan närmast.
Anne Edelstam, Paris
Trädet
