För 250 år sedan, 1766, införde Sverige som första land pressfrihetslagen i vår konstitution. Detta firades på Kulturhuset med Reporter utan gränser som delade ut sitt årliga pris och på Söderhallarna presenterade två journalister sitt projekt med frivilligorganisationen Krigsbarn.

Jonathan Lundqvist delar ut årets Pressfrihetspris till RBSS

Pressfrihetspris:

Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser, delade ut pressfrihetspriset på FN:s världsdag för pressfrihet, den 3 maj 2016, till RBSS (al-Raqqa slaktas i tysthet). Denna organisation utgörs av en grupp unga aktivister och journalister som kämpar både mot Assadregimen och Daesh/IS sedan 2014. Deras syfte är att rapportera om de brott som begås mot civilbefolkningen. Staden har, sedan 2012, belägrats och utnämnts till ”kalifatets huvudstad” av fundamentalisterna vilka enbart spred sin egen propaganda tills RBSS, trots livsfara, beslöt sig för att göra en insats. De har numera sjutton medarbetare inne i al-Raqqa samt tio till utanför.

Under konferensen och prisutdelningen på Kulturhusets första våning (där en intressant utställning om pressfrihetens historia kan beskådas) medverkade utöver dessa syriska journalister även Mellan Östern experter som Bitte Hammargren och Lotta Schüllerqvist. De berättade om den oerhört komplicerade situationen som råder inne i landet med flera olika och motstridiga aktörer på plats. Att få en helhetsbild av läget verkar nästan omöjligt. Därför är det så viktigt med dessa journalister som regelbundet kan rapportera inifrån. De utgör den saknade länken, kommunikationsporten till den övriga världen.

Lotta Schüllerqvist modererar 

Reporter utan gränser:

Jonathan redogjorde om journalisters viktiga arbete att ”våga bryta tystnaden” som han kallade rapporteringen på farliga platser runt om i världen. Han skänkte en tanke till de fängslade journalister som svensken David Isaak som Reporter utan gränser kämpar för att få ut ur ett eritreanskt fängelse där han suttit i femton år för att ha utövat sitt yrke. Några länder, varav de flesta europeiska, ligger väl till i deras mätningar men många andra halkar efter. Generellt sätt har det blivit sämre för pressfriheten i världen. Läget förändras dock ständigt i takt med väpnade konflikter och nya regeringsbildningar. I till exempel Egypten har arresteringar och hot mot journalister gått så långt att journalistförbundet har inlett en storstrejk med krav på att inrikesministern avgår. I Turkiet har ytterligare två journalister fängslats för att de av avslöjat obehagliga sanningar. Israel är inte mycket bättre heller trots att det anser sig vara en demokrati.

Den tekniska utvecklingen är positiv i vissa avseenden men den har även gjort det lättare för diktaturer att själva sprida sin propaganda (via youtube, Facebook, Twitter) utan att använda sig av journalisters kritiska och för dem obekväma omdömen. Nätfriheten har sjunkit liksom källskydden och skrupelfria underrättstjänstemän använder sig av Internet för att spåra oppositionella. I vissa länder har det blivit liktydigt med att tvingas gå tillbaka till att viska till varandra ute i parker som under kalla kriget för att undgå förföljelser.

Men, enligt RBSS, kan även media bidra till att förvränga verkligheten. I fallet med Syrien koncentrerar sig de västerländska medierna alltför mycket på Daesh och alldeles för lite på de hemskheter Assadregimen utövar på sin egen befolkning. Det var trots allt den regimen som under revolutionen 2011 släppte ut de värsta fundamentalisterna ur sina fängelser för att sprida kaos för banditerna som utgör kärnan av Daesh frodas i en kaotisk miljö.

I Raqqa finns det inga arbeten längre och alltså inga löner. Daesh mutar barn genom att ge dem det de inte kan få av sina föräldrar (dollar, mobiltelefoner) och rekryterar på detta vis allt yngre medborgare. Hur ska denna generation hjärntvättade och avtrubbade ”massmördare” tacklas?

Foto Niclas Hammarström

War Child/Krigsbarn:

Den frågan svarade delvis utställning på Söderhallarna på. Journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström intervjuade och fotograferade barn i utsatta länder under sex månader. Resultatet visade de upp och talade om under denna annars ganska dystra pressfrihetsdag. Frivilligorganisationen Krigsbarn, som ligger bakom projektet, hjälper årligen 250 000 barn att återfå sin självkänsla. Det behövs för ett barn av åtta föds i en konfliktzon. Magnus jämförde det med ”ryskt roulette” och sa att detta ”berör oss alla eftersom de kan betyda morgondagens krig eller fred”. Efter att ha hört hur barn får bevittna de mest bestialiska mord, våldtäkter och avrättningar förstår jag inte hur de någonsin ska kunna komma över sina trauman.

Niklas Hammarström och Magnus Falkehed 

De två journalisterna vittnade och visade omvärlden hur inhumant vissa barn växer upp. Det var fotografier från Honduras med sina aggressiva ungdomsgäng, mord och våld; Ukraina där familjer lever i ”helvetets portar” utan värme, el eller rinnande vatten; Kongo med andra generationens krigare, barnsoldater, gruppvåldtäkter samt livsfarliga gruvutgrävningar; Afghanistan där Talibaneras skräckvälde återigen sprids med egna fängelser, koranskolor och hemmagjorda minor barn som vuxna lemlästas utav; Irak var en ”häxkittel av allt på en gång” där de två svenska journalisterna – trots gedigna erfarenheter och upplevelser – chockades av Daesh ”yttersta grymheter och långsiktighet”. De siktar in sig på barnen och drillar dessa genom hjärntvätt, extrema avtrubbningsmetoder och vapenutbildning.

Magnus och Niclas erkände att de kände sig ”tomma och trötta” efter denna hiskliga ”rundtur” i ”dödens väntrum” men de var glada att de fått förtroendet att utföra uppdraget och förstod att de drabbade har behov av att berätta om sina erfarenheter. Det är många traumatiserade barn att ta hand om med sömnsvårigheter, koncentrations- och relationsproblem.

Jag hoppas att de flyktingbarn som kommer till Sverige blir väl omhändertagna och får ordentlig vård för sina trauman för de är del av den generationen som ska ta över vårt land. Att investera i dem är att investera i oss. På så vis kan kanske alla dessa ruggiga bilder och berättelser vara till hjälp. Det är tämligen lätt att starta krig, att söndra och förstöra, att traumatisera barn och kvinnor men det är en helt annan sak att sedan återbygga dessa, återge dem förtroende och tron på en säker och trygg framtid. I bästa fall blir denna generation en fredsuppbyggande sådan och i sämsta fall en våldsbenägen en. Det är delvis upp till oss.

Anne Edelstam, Stockholm

Magnus och Niklas på deras utställning Krigsbarn