Inbjudan till fredens väg

Boken är en inbjudan till fred och tillför en annan vinkel än den eviga analysen av jihadismen och dess följder. För oss som lever i Frankrike är ämnet rätt uttjatat och vi har fått vänja oss vid poliser, spärrar, militärer iförda k-pistar i tunnelbanorna, ID-kontroller… så att läsa om fred är ett välkomnat ämne i denna upprustnings tidevarv. De fyra författarnas klargöranden kompletterar varandra väl och ger läsaren en något hoppfull bild av den oerhört komplexa och farliga situationen världen befinner sig i.

Isak Svensson

Börjar sin analys med titeln ”det kidnappade våldet” och ger exempel på diverse historiska skeenden där icke-våldsrevolutioner lett till radikala samhällsförändringar och när det tvärtom lett till ännu värre repressalier mot oliktänkande. Mellanöstern, till följd av den arabiska våren, är ett exempel på ickevåldsrevolutioner som varken lett till någon demokratisering eller samhällsförbättring snarare tvärtom (förutom i Tunisien).

För att förstå varför ickevåld ibland inte räcker till vidhåller författaren vikten av att göra skillnad mellan det principiella och det pragmatiska ickevåldet vilket han utförligt tydliggör. Öppenhet för dialog samt hänsynstagandet om den andra sidan saknas i dagens ickevåldsrevolutioner (i motsats till Gandhis kamp mot engelsmännen till exempel). De ”Facebooksrevolutioner” vi har upplevt de senaste åren har saknat ett politiskt ledarskap som kunnat ta över när massorna mobiliserats. I stället har de lämnat ett gap där externa krafter lätt kunnat ta över. På så vis har dessa fredliga revolutioner (både i arabvärlden som i Ukraina) ”kidnappats” av andra maktfullkomliga agenter. Eftersom det saknades dialog och sammanhållning har upploppen i stället lett till ökad polarisering och splittring.

Den svenska kristna fredsrörelsen – initiativtagare till denna bok – försöker i stället verka för att bygga starka samhällen samt minska rivaliteter mellan olika grupper och stater. Isak påpekar att vi måste se till det långa perspektivet och stötta fredsaktivister och medlare. För även om vissa delar av världen är klara oroshärdar, har det organiserade våldet generellt minskat.

Bitte Hammargren

Insisterar i sin analys på vikten av rättvisa för att skapa hållbar fred. Denna Mellanöstern expert inleder med att kritisera den västerländska militärindustrin med sin vapenexport och upprustning av bland annat Saudi Arabien samt dess stöd till diktaturer. Hon listar även upp många gemensamma problem i regionen som fått invånarna att ta till gatorna: bristen på frihet, hög ungdomsarbetslöshet, patriarkala strukturer, kvinnors åsidosättande, korruption, exporten av wahhabismen och salafismen. Jag skulle vilja tillägga avsaknad av befolkningsbegränsning som i till exempel Egypten, efter att ha varit på uppgång, fick ett abrupt slut under -90talet i och med det Muslimska Brödarskapets ökade samhällsinflytande. Tilläggas kan också rivaliteten mellan Saudiarabien och Iran.

Bitte ger sig sedan hän åt gedigna analyser om de aktuella situationerna från Bahrain, till Syrien, via Irak, Egypten och Palestina. Hon påminner oss om att år 2017 är det hundra år sedan Balfourdeklarationen då Storbritannien lovade judarna ett nationalhem i Palestina samt femtio år sedan ockupationen av Västbanken och Gaza påbörjades. Efter att ha citerat flera fredsaktivister och deras kamp mot fundamentalism, avslutar hon sitt kapitel lite förebådande med att det behövs gedigna reformer annars kan världen vänta sig mera uppror.

Världssamfundets roll är väsentlig för att bekämpa auktoritära regimer med ickevåldsmetoder genom välorganiserat civilmotstånd. ”Men kanske måste oljeekonomierna implodera innan det går att hitta effektiva och nya vägar för fredliga reformrörelser i Mellanöstern” avslutar hon med. Ja, och hand i hand med dessa går den ”gröna vågen” med hållbar energi och vikten av att försöka bromsa klimatförändringen.

Joel Halldorf

I sitt kapitel ”religion och våld” söker han ta hål på generaliseringen att religion skulle vara en källa till våld. Joel pekar på att historiens största konflikter inte har sitt ursprung i religion och att de olika religionerna heller inte har något gemensamt väsen att tala om. Världens religioner är dessutom intimt sammanflätade med sociala, vardagliga och historiska skeenden. Därför kan de heller inte studeras utanför dessa ramar.

Däremot, påstår Joel, så har vissa religioner ”korrumperats” av skrupelfria ledare med krav på total lydnad av sina anhängare samt anspråk på absolut sanning med våldsdåd som ursäkt för att det är ”Guds påbud”. Vissa ”religiösa fanatiker” har dock själva blivit förföljda och kan därmed även klassas som offer. Han ger några exempel av vilket Jehovas Vittnen som blev förföljda under andra världskriget men nämner inte att organisationen inte drar sig från att bruka både psykiskt som fysiskt våld mot de anhängare som inte blint accepterar deras regler och förordningar.

Enligt den tidiga kyrkan var det förbjudet för en kristen att vara soldat. Kyrkan utgav sig för att vara pacifistisk och ville begränsa våldsutövning. Joel nämner dock varken inkvisitionen eller kyrkans obarmhärtighet i framförallt tvångskonverteringen av ursprungsbefolkningarna från samerna i Norden till Amerikas indianer eller Australiens aboriginer även om det hände under ett senare skeende.

Inte heller islam – som praktiseras världen över av cirka en miljard människor – leder till våldsdåd enligt Joels analys. Man kan inte generalisera över mindre terrorgrupper som el Qaida eller Daesh menar han. I Mellanöstern var det snarare de sekulära politiker som Turkiets Mustafa Kemal Ataturk, Irans Shah Reza Pahlavi eller Egyptens Gamal Abdel Nasser som förtryckte de religiösa utövarna i sina respektive länder med brutalt våld.

Till skillnad från i väst där moderniteten och sekulariseringen långsamt växte fram efter århundraden av gradvisa samhällsförändringar. Tvärtom har denna våldsamma sekulära politik i Mellanöstern bidragit till religiösa, politiska, extrema rörelser som den Khomeini ledde till exempel. Detsamma gäller de nationella sönderfall som bidragit till vår tids terrororganisationer. Detta är en intressant synvinkel speciellt med tanke på västs ofta naiva inställning att vilja exportera demokratiseringsprocesser utan att ta hänsyn till andra länders specificiteter och traditioner.

Vad som krävs för att främja fred och demokrati är ”teologiska debatter, fattigdomsbekämpning och utbildning samtidigt som regionen demilitariseras” avslutar Joel sin beskrivning med. Jag kan nog hålla med om att det snarare är skrupelfria, korrupta, makt- och penning-hungriga organisationer och människor från väst som från öst som orsakar krig snarare än religioner per se även om mycket våld har begått och begås i ”Guds namn”.

Sofia Walan

Boken avslutas med Sofias – generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen – utmärkta kapitel om ”fredsrörelsens utmaningar”. Hon tar med läsaren på en intim resa med berättelsen om rörelsens volontärtolk i flyktinglägret Tindouf i Västsahara via konflikthärdarna i Sudan och Sydsudan till drogkartellerna i Latinamerika.

Sofia, efter att ha gett en kort beskrivning av den Kristna Fredsrörelsens uppkomst och mål, uppmanar läsaren att våga vara visionär och att se ljuset i mörkret samt hålla sina drömmar vid liv. Men även att konkretisera dessa i realiserbar verksamhet genom ickevåldsutbildningar och träning. Fredsrörelserna bedriver dessa även i länder där det råder väpnad konflikt.

Sofia Walans konstaterande att ”krigen är överfinansierade och freden underfinansierad med tretton gånger mer som spenderas på upprustning och militär än på fred och utvecklingsbistånd” borde leda till en tankeställare. Det kanske vore på tiden att ändra på dessa siffror och att vi som medborgare borde ta vårt ansvar och rösta på de som vill skapa fred och stötta fredliga frågor i stället för att passivt leva våra liv och låta andra bestämma över våra huvuden? Gandhis påstående att ”världens förändring börjar med oss själva” är lika sann då som nu. Boken avslutas med en studieguide för att starta en samtalscirkel. Det är bara att sätta igång!

Anne Edelstam