Årligen firas nordiska konstnärer och skribenter i denna före detta vikingbastion i nord-västra Frankrike. Denna vinter är det konstnärinnan Anna-Eva Bergmans tur att visas på Beaux-Arts i Caen.

Drygt två timmar från Paris, rullar tåget in till ett gråmulet Caen. Där på vindlande småvägar tas vi journalister upp till konstmuseet som ligger innanför stadens anrika stenmurar, beläget uppe på en kulle som överblickar den gamla staden och dess katedral. Denna universitetsstad bombades rejält under andra världskriget men det ser vi inga spår av.

I stället slussas vi tillbaka till 1950- och -60 talet och den ovanligt modiga och självständiga norska konstnärinnan (med svensk far), Anna-Eva Bergmans (1909-1987) resor och sedermera verk från Finnmark och Nordnorge. Stiftelsen Hartung-Bergman ( www.fondationhartungbergman.fr ) medverkar till utställningen. Deras entusiastiska kommissarie, Christine Lamothe, samt Emmanuelle Delapierre, museets direktör, tar med oss på denna ovanliga konstnärsresa upp till Nordnorges kala klippor, fjordar och isberg, utan spår av någon civilisation.

Passages, övergång, kallas utställningen för. Det är också titeln på en av hennes böcker. Övergång från en värld till en annan, från mytologi till verklighet, från en form till en annan. Och jag får verkligen känslan av att jag går in i en annan tillvaro när jag stiger in i Anna-Evas fantasivärld.

Hennes cirka 80 skisser, anteckningar, teckningar och målningar beskriver denna genom ett avskalat, eget språk som blir alltmer abstrakt med tiden och alltefter arbetets utveckling.

Det första rummet med teckningar och målningar bär fortfarande spår av hennes förra arbete som illustratör med stänk av symbolism och glada färger. Det påminner lite om Kandinsky. Men sedan övergår verken till en närmast andlig abstraktion där horisonten och ljuset är de överhängande motiven.  

  

Anna-Eva var besatt av det speciella ljuset hon upplevt i landet där ”solen aldrig går ner eller, tvärtom, aldrig går upp”. Det upptäckte jag i nästa rum där flera stora tavlor med samma motiv men målade från olika årstider tog mig med storm. Hon arbetade sig fram till en helt egen teknik där hon använde sig av lövtunna metallblad i silver eller guld som hon lade till grunden för sina målningar. Sedan målade hon i olja, eller i akryl, på dessa, och skrapade bitvis av färg med en spatel. Resultatet blir ett häpnadsväckande skiftande skimmer.

I nästa sal har hon även använt sig av en modellmassa vilkas skift gör att metallbladen blir som ett levande hav, eller himmel. Liknande teknik använde sig även den franske konstnären Soulages av med sina minimalistiska tavelmotiv i vitt och svart. Bergmans svart-vita klippberg är också de ståtliga men mindre originella.

    

Denna individualist och föregångare för en ny stil, leker även med formerna och storleken i sina alster. Det bortre och sista rummet, vilket är väldigt högt i tak, visar en hel vägg med miniatyrer. Trots det är horisontens oändlighet synbar i de annars så små målningarna. De kan ses som ett sammanhängande verk men lever även väl sina egna liv, ett och ett. En fin dokumentärfilm avslutar utställningen.  

Jag är förvånad över att denna otroliga konstnärinna inte fått mera uppmärksamhet i Sverige. Det är verkligen en utställning som borde platsa fint i ett av våra större moderna museer.

I väntan på en nordisk resa, så är det väl värt att ta sig hit och upptäcka denna skandinaviska som på sätt och vis återanknutit till sina rötter genom att komma till en av vikingarnas kanske viktigaste fästningar i norra Frankrike. Hon som avslutade sitt liv söderut, utanför Antibes, med sin man, konstnären Hans Hartung. Deras stora konstsamling, anteckningar, dagböcker samt verk finns samlade där, på stiftelsen Hartung-Bergman.  

Anne Edelstam.

Passages

Anna-Eva Bergman

Caen Musée des Beaux-Arts

14 november 2019 – 1 mars 2020

I partnerskap med stiftelsen Hans-Hartung – Anna-Eva Bergman   

      

Hösten bjuder på fem internationellt erkända nordiska konstnärer. Samtliga har blivit nominerade till ett av Nordens främsta konstpris, Ars Fennica, på 40 000 euro. Sven-Harrys, i Stockholm, visar verken för första gången i Sverige. 

Aurora Reinhard, självporträtt

Utställningen börjar redan i entrén med introduktionen av Egill Sæbjörnssons gigantiska troll, Ugh och Boogar. Små bord och stolar i glada färger är placerade bredvid ett orange piano som spelade av sig självt, så jag trodde att idén var att attrahera barn. Men när jag bläddrade i den illustrerade boken som låg på bordet, möttes jag av groteska figurer barn nog skulle förskräckas av. Trollen, fick jag förklarat för mig, var 36 meter långa människoätande kaffenjutare, vilka gjort sensation under biennalen i Venedig 2017.

Nere i källaren, ”där troll trivs som bäst”, visas ytterligare fyra verk av denne tekniskt intresserade och annorlunda isländske konstnär. Ljusfärgerna varierar var 12e minut vilket ger tavlorna olika skimmer. Utströdda trollbajs ligger i hörnen med mänskliga rester i… Egill inspirerades av Tove Janssons mumietroll i sin konst. Island är ju som bekant ett land med många mytiska och trolska figurer med sin beskärda del av älvor, feer och väsen av olika slag.

Tillbaka på entréplanen, i den första salen möttes jag av en storslagen skulptur, upphängd i taket. Den är så gigantisk att den inte riktigt får sitt fulla uttryck där den hänger. Men jag kunde begrunda verket desto bättre från balkongen på första våningen. Miriam Bäckström har lekt med den digitala världsbilden sett ur ett nytt perspektiv för att skapa denna konformade och tekniskt avancerade skulptur. 

Petri Ala-Maunus 14 meter långa skogsmålning, i nästa sal, kändes nästan biblisk, långt innan människan skapades. De vilda forsarna som slingrar sig fram mellan granarnas mörka grenar och de mäktiga klipporna påminner även om 1800-tals romantiska landskapsmålerier. Målningen appellerar till vår nordiska kärlek för den oförstörda naturen. Det var detta konstverk besökarna i Finland, där alstren först visades, röstade för.

Jag föredrog Aurora Reinhards tolkning av makt och känsloförhållanden mellan män och kvinnor. Kvinnobilden som sexobjekt och som modersfigur granskas i dess olika aspekter. Hon använder sig själv i sina bilder och skulpturer. Dessa pekar på livets våndor, vår utsatthet och sårbarhet för att sedan försöka återskapa en identitet, om än en brusten sådan. Ibland kan vi klistra ihop delar av vårt gamla jag, ibland inte.

Men det var Ragnar Kjartanssons videoinstallation baserad på repetitiva strukturer som vann Ars Fennica priset. ”The Boat” är en långfilm med en man och kvinna som åker båt fram och tillbaka i en schweizisk bergssjö. En blandning mellan det sublima och det triviala, eller en kritik över konsumtionssamhället representerat i de flesta lyxreklamer med alper som bakgrund? Ja det får ni själva bestämma.

Utställningen ställer mer frågor än den svarar. Jag rekommenderar att ni går på en av de utmärkta visningarna Sven-Harrys erbjuder. Och varför inte ta med er ungdomarna? De ser sannolikt på verken med andra ögon än vuxna. Om inte annat blir det säkert många diskussioner vid köksbordet eller åtminstone med kompisarna på nätet, förutsatt att de inte blivit uppätna av trollen förstås!

Anne Edelstam